Lektion 5. Show, don’t tell 1
Show, don’t tell är det ständiga mantrat för oss författare. En bra författare är mästare på att visa för läsaren vad som händer – eller om du så vill, gestalta det – snarare än berätta vad som händer. Men vad betyder det egentligen rent praktiskt?
Låt oss bena ut det.
Läs det här korta stycket:
”Dörren slog igen bakom Axel. Det var kallt. Det var kväll. Solen var på väg ner. Han gick mot centrum. Det var halt.”
Det här är typiskt beskrivande meningar. Läsaren ges informationen att det är kallt och att det är kväll när Axel går mot centrum. Dessutom är det halt. Det kan fungera (hjälpligt) som del i en längre välgestaltad berättelse, men om hela texten ser ut så här blir det tråkigt. Som läsare känner man sig inte delaktig. Jaha, en person som heter Axel går mot centrum och det är kallt. Rätt ointressant.
Hur kan jag istället engagera läsaren? Jo, genom att visa att det är kallt, halt och att solen är på väg ner! Hur gör jag det? Det är frågan du ska ställa dig? Hela tiden medan du skriver, ska du ha den frågan i bakhuvudet.
Vi prövar:
”Dörren slog igen bakom Axel. Han drog ner mössan över öronen och tryckte ner händerna i de fodrade fickorna. Han kisade mot solen som stod lågt över hustaken. Skuggorna var långa, trots att hon bara var kvart över fyra. Han tog korta steg på den isiga trottoaren.”
Man kan jobba vidare med detta – hur känns kylan mot huden, halkar han, hördes det nåt ljud när dörren slog igen, rinner näsan, fortsätter solen ner mot horisonten och bländar honom ännu mer, finns det någon bättre formulering än ”korta steg”? Hur mycket du ska utveckla ett sånt här stycke beror på många olika saker, framför allt hur viktig passagen är för berättelsen och hur viktig Axel är. Men du ser skillnaden, eller hur?
När du visar vad som händer med hjälp av Axels sinnesintryck och handlingar involverar du läsaren. Läsaren upplever genom Axel kylan och hon bländas av solen och hon känner igen det där med att ta korta steg när det är halt och så vidare. Det är något annat än att bara berätta för läsaren hur det förhåller sig.
Det här exemplet visade på hur du kan ge liv åt den miljö som din karaktär befinner sig i och själva händelsen (han går), genom att låta läsaren se genom hans ögon.
Ett annat område där gestaltning är viktigt är när du ska ge liv åt dina karaktärers egenskaper och sinnesstämning.
När du vill förmedla dina karaktärers egenskaper till läsaren, kan du visa henne istället för att beskriva.
Om din karaktär har dålig kondition, låt honom bli andfådd när han går upp för en trappa – istället för att skriva att hans kondition är kass.
Om han är arg, skriv inte det. Låt honom istället bli röd i ansiktet, frusta, skrika på en medarbetare, slå någon eller på något. Då visar du läsaren hur hans sinnesstämning är, utan att berätta det för läsaren.
Om han har gått upp i vikt, ställ honom framför en spegel (risk för kliché dock) och låt honom begrunda hur åren och alla ölen sabbat hans förr så vältränade torso.
Du kan också använda miljöbeskrivningar och andra karaktärer för att inviga läsaren i hur dina karaktärer är.
Om han är lång eller kort, låt en annan karaktär titta upp respektive ner på honom. Då använder du andra karaktärers perspektiv för att ge läsaren en bild av honom.
Ett snarlikt sätt är att beskriva (här kan du alltså beskriva, eller ännu hellre låta en annan karaktär betrakta) miljön – exempelvis i hemmet eller på kontoret – för att visa läsaren din karaktärs egenskaper. Om det står en flaska sprit på soffbordet en torsdagsförmiddag, behöver du inte berätta att personen som bor där har alkoholproblem. Om pennorna på hans skrivbord ligger i rad exakt fem centimeter från underläggets vänstra kant, behöver du inte berätta att vi här sannolikt har att göra med en väldigt kontrollerad personlighet.
I ett senare kapitel kommer vi att gå mer på djupet, men för det behöver vi ytterligare några byggstenar, så låt oss avsluta den här utläggningen med två tumregler. Det finns fler, men vi börjar med de här. Om du ser något av följande i din text, ska du stanna upp och tänka: hur gestaltar jag detta istället:
- Du berättar om vilka känslor en karaktär har: han är arg, upprörd, ledsen, kåt, upphetsad, glad, upprymd. Läsaren kommer inte att identifiera sig med din karaktär, inte känna något själv. För att det ska ske måste du gestalta känslorna – hur agerar exempelvis en person som är arg?
- Du använder generella, abstrakta adjektiv som stor, fantastisk, het, kall. Det finns förstås tillfällen då det här kan vara rätt adjektiv, men ofta handlar det om att du som författare tagit en genväg. Så istället för att skriva att det var en varm dag på stranden, kan du skriva att din solbadande huvudkaraktär torkar svetten från pannan och fläktar sig med en tidning.
Dags att öva.
Gestalta de tre styckena nedan – alltså visa läsaren istället för att berätta för henne. Var kreativ och brodera gärna ut texten (tids nog kommer vi till det där med att stryka överflödiga ord), men se till att få med all information. Målet är att få till en text som både förmedlar informationen och skapar en känsla av att man som läsare är där.
• Jan-Erik var 183 centimeter lång. Han satte sig i framsätet. Det var trångt för honom.
• Det var månklart. Jag lämnade vägen och gick in i skogen. Inne i skogen var det mörkt.
• Barnen ville inte äta pastan med pesto. De tyckte pesto var äckligt. Mamman blev arg och sa åt dem att äta i alla fall.
Länk till Författarskolans huvudsida och till övriga lektioner
Nästa lektion – Dialog 1 – publiceras 16 juni
Tony Johansson 
Hej Tony! Jag sitter och redigerar min självbiografi och har problem med HUR jag ska gestalta vissa saker som inte involverar människors agerande. Biografin spänner över mina tio år som forskare i Sydafrika och Kongo Kinshasa under den tid som apartheid avvecklades, 1986-1996. Självklart måste även en biografi gestaltas till förbannelse. Men, det är inte fullt så enkelt (inte för att det någonsin är enkelt) i en biografi, eftersom det inte är fiktion. Och väldigt mycket handlar inte om karaktärers agerande. Och när det gör det, är det inte jag som bestämmer vad de gör. Så hur ska jag kunna veta hur de gör? Jag tänker på ditt exempel i lektionen.
I dialoger går det fint att gestalta, men hur gör man när företeelser, fenomen inte involverar människors agerande? Jag använder miljöbeskrivningar, men det visar du ju här att det blir platt. Har du något tips hur man gestaltar i den typen av text?
Med vänlig hälsning
Lilian Westlin P.S. Glad midsommar!
GillaGilla
Pingback: Lektion 7. Perspektiv 2 – fördjupning i 3:e persons point of view | Tony Johansson