Jag gissar att de flesta inte ens funderade på varför Jimmie Åkesson i förra veckan konstaterade att ”Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti”. Men det är ett lika viktigt som sant påpekande (läsaren kan sätta sitt kryss i taket, för det är som bekant ovanligt att jag håller med SD-ledaren).

Sverigedemokraterna är, som jag i detalj redogjort för tidigare, ett parti med rötter i fascism och nazism. Det bildades i slutet av 80-talet av nazister, fascister och apartheidförespråkare, men personkopplingarna går ända tillbaka till Lindholmrörelsen, det svenska nazistpartiet under kriget.

Fascismen uppstod som en reaktion på socialismens/kommunismens fokus på klasskamp och internationalism och på det som den betraktade som en nationsupplösande liberal kapitalism. Fascismen delar vissa särdrag med konservatism – exempelvis fokus på nationen/folket och en kritik mot jämlikhetssträvanden – men det är inte en borgerlig ideologi om vi med borgerligt avser liberalism. Lika lite som det är en vänsterideologi. Fascismen är antiliberal och antisocialistisk.

Sverigedemokraterna har aldrig varit ett borgerligt parti. Detta är viktigt att komma ihåg när de forna Allianskollegorna försöker få Centern att stödja en ”borgerlig” regering.

Men svensk borglighet är som bekant en ohelig allians av liberaler och konservativa. Ohelig därför att liberalism och konservatism är gamla fiender. Konservatismen uppstod som en reaktion på liberalismens revolutionära omvälvning av det gamla stånds- och previlegiesamhället, en revolution som liberalerna i många länder, däribland i Sverige, kom att fullfölja tillsammans med den socialistiska arbetarrörelsen. Hjalmar Branting valdes först in i riksdagen på en liberal lista och det var genom en allians mellan liberaler och socialister som Sverige blev en demokrati. Liberaler och socialister i kamp mot de konservativa. Senare skulle socialdemokratins växande makt tvinga samman liberaler och konservativa till en gemensam borgerlighet. Spänningarna har aldrig försvunnit, men de har för det mesta varit hanterbara.

Fram tills nu. Sverigedemokraterna slår in en kil i den svenska borgerligheten, mellan dess konservativa och liberala gren. River i ett gammalt sår, så att säga.

Åkesson skriver i sin bok Satis Polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Och, säger han, ”Liberalerna är ju ett rätt onödigt parti”.

Anti-rasistisk deckare? Det finns, pröva den här >>>

Det här är bakgrunden till att Åkesson säger att Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti. För konservativa är detta förstås inget större politiskt problem – möjligen med undantag av att överklassen naturligtvis ser ner på vad den betraktar som en oborstad sverigedemokratisk medlemskader. För liberaler är detta däremot ett jättelikt problem. Det här är vad Annie Lööf insett. Sabuni förstår detta, men hoppas hålla sig flytande med moderata stödröster. Kristersson och Busch å sin sida har helt enkelt gjort en maktanalys och dumpat Reinfeldts liberalism respektive Alf Svenssons och Göran Hägglunds kristna värdegrund.

---

Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor

---

Det är därför den gamla konflikten mellan liberalism och konservatism nu kommer upp till ytan i borgerligheten. Centern – och alla andra liberaler – har nu mer gemensamt med Socialdemokraterna än med Moderaterna. Precis som liberaler i början av förra seklet hade mer gemensamt med arbetarrörelsen än med Högerpartiet. Det är också därför det är så missvisande när Moderaterna och Liberalerna försöker locka över Centern till att stödja en ”borgerlig” regering. Som vore det en liten justering att ta in SD i det gamla Allianssamarbetet. Detta skulle bli en ”borgerlig” regering endast om man avser en nationalistisk, antiliberal och konservativ regering. Just därför är Annie Lööf så hårdnackat emot. Och just därför hotar Liberala ungdomsförbundet att inte stödja moderpartiet i valet nästa år. Bengt Westerberg säger samma sak. Han tänker inte ens rösta på det parti han en gång ledde. Snacka om skräll. Men egentligen säger Westerberg inte mer än vad Kristersson sa för tre år sedan, då när han dyrt och heligt lovade förintelseöverlevaren Hédi Fried att han aldrig skulle samarbeta med SD, eller när han stod i Almedalen samma år och sa: ”SD hyllar ledare som ifrågasätter den demokratiska grunden för Europa… Inte i något annat parti säger så många så ofta horribla saker”.

Tre år sedan alltså.

Men så är Ulf Kristersson en man utan heder.

Till skillnad från Bengt Westerberg.

Men det är också här som en central skillnad gentemot Danmark och Norge finns. I dessa, våra grannländer, har Fremskrittspartiet respektive Danskt Folkeparti, med hjälp av allmänborgerliga partier, fått stort inflytande över regeringsmakten. Det råder knappast någon tvekan om var de står i migrationsfrågor. På så sätt kan det tyckas som att de liknar SD och den situation vi har i Sverige. Samtidigt skiljer sig dessa partier i grunden från Sverigedemokraterna. Både Danskt Folkeparti och Framskrittspartiet har rötter skattepopulism, alltså i någon form av (ny)liberalism, och har fler likheter med Ny Demokrati än med Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har, som nämnts, rötter i nazism. Man kan ha många åsikter om nyliberaler, men de förespråkar inte massmord. Det gör nazister. Definitionsmässigt. Många år har förflutit, invänder säkert några läsare. Det är förstås sant, och Sverigedemokraterna kan inte längre betraktas som nazistiskt. Men samtidigt har inte Sverigedemokraterna gjort upp med sitt förflutna. Sanningen är att de inte ens erkänner det som är ett historiskt faktum, att partiet bildades av nazister. Och det kommer jämt och ständigt fram nya exempel på sverigedemokratiska företrädare som hyllar Hitler, gör sig lustiga över förintelsen eller fångas på film när de skrålar till Vit-makt-musik.

Det är detta parti som Moderaterna nu lyfter upp till finrummen. Det gör att jag inte kan släppa en tweet som den liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz skrev i veckan: ”ibland undrar jag över om vi lärt oss någonting alls från Trump-eran. Det är liksom såhär det är med den sortens politiker? Och moderaterna är lika lite beredda att stå emot som republikanerna var och är.”

Och jag tänker: vad händer nu när Moderaterna använder sin politiska trovärdighet till att tvätta bort det bruna i Åkessons historia och om sedan SD blir det största partiet i Kristerssons koalition? Kommer Moderaterna att stå emot Sverigedemokraternas ministerambitioner?

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)

---