Jan Guillou, i väntan på den nya Hamiltonromanen

Det är Peter Haber som jag föreställer mig som Hamilton, åtminstone när jag lyssnar på de första böckerna i Jan Guillous serie om den svenske superagenten, vinkännaren och mördaren. Efter hand blandas andra drag in, men jag inser under läsningen att det inte är utan betydelse för min personliga del att det är just Haber som jag ser framför mig. Men jag återkommer till det.

Jag har under hösten läst och lyssnat på de tolv böckerna om Hamilton. Jag förmodar att jag inte är ensam om att känna det som en trip down memory lane att idag ånyo läsa böckerna.

Den ursprungliga serien om tio böcker täcker perioden från mitten av 1980-talet och ett decennium framåt. Guillou framhåller själv i förorden att denna tidpunkt var avgörande för böckernas genomslag. Det visade sig bli en mycket omvälvande tid med de sista åren av kallt krig – främst skildrade i I nationens intresse och Fienden fiende – och det därpå följande sammanbrottet för Sovjetimperiet – skildrat i Ingen mans land och Den enda segern, men också till en del i Hennes majestäts hemliga tjänst. Det är dock även en omvälvande tid för Sverige med spekulationskapitalism, statsministermord och regeringsskifte, och Guillous skildring av Ingvar Carlsson, den mäktiga kabinettsekreteraren Peter Sorman (Pierre Schori) och Carl Bildt är stundtals väldigt underhållande. Överhuvudtaget är det ett mäktigt persongalleri som Hamilton interagerar med och som bidrar till att göra böckerna till inte bara bra spänningslitteratur utan också till fascinerande tidsdokument: Michail Gorbatjov, Colin Powell, Yassir Arafat, Vladimir Putin, Nelson Mandela.

Men det som än idag gör Hamiltonserien så läsvärd är den ständigt närvarande kritiken mot vinnarnas historieskrivning. Inte minst är det perspektivet synligt i den vrede mot den israeliska ockupationen av de palestinska områdena som Guillou låter kanalisera såväl genom Hamilton som genom dennes nära förtrogna, den palestinska brigadgeneralen Mouna al Husseini. Den palestinska självständighetskampen är ett återkommande tema i flera av böckerna, men främst i Coq Rouge och Madame Terror. I Madame Terror, som är den elfte boken i serien, har palestinierna kommit i besittning av en rysk superubåt. Hamilton, som levt i exil i USA i ett decennium, rekryteras att basa över den palestinska flottans nya flaggskepp, U-1 Jerusalem. I syfte att bryta Israels olagliga sjöblockad mot Gaza leder han attackerna mot den israeliska ockupationsmaktens militära installationer. Attackerna är i linje med internationell rätt och är att betrakta som självförsvar, eftersom Israel utgör ockupationsmakt. Men självfallet klassas palestiniernas lagenliga självförsvar som terror. Vad som är rätt och fel i internationell politik handlar mindre om moral och faktisk lagstiftning och mer om makt.

Jag kommer på mig själv med att humma instämmande mer än en gång medan jag lyssnar på Tomas Bolmes fina inläsningar. Och jag inser varför det här med Peter Haber är så viktigt. Jag började nämligen läsa serien omedelbart efter att jag sett TV4s miniserie Fiendes fiende där Haber spelar Hamilton. Den gick 1991. Det betyder att jag var tretton år, vilket i sin tur betyder att jag i en mycket politiskt formativ ålder snubblade över en typ av litteratur som jag inte ens visste existerade – realistiska politiska thrillers med vänsterprofil. Att jag nu trettio år senare sitter och hummar gillande åt Guillous skildring av Säpos kurdjakter, åt kritiken mot övervakningssamhället och hans raljerande över USAs krig mot viss terror och utövande annan terror, beror säkert på att jag som ung tonåring lärde mig att tänka i just dessa banor genom läsning av Guillou. Hamilton var en del av mitt politiska uppvaknande. Det är den insikten som drabbar mig nu trettio år senare.

Prenumera så får du mail, när jag postar nya recensioner

Guillou ger oss förvisso skickligt komponerad och smart spänningslitteratur som spelar i en helt annan liga än konkurrenterna, det finns helt enkelt inget annat i genren som ens kan mäta sig med exempelvis I nationens intresse. Men för många av oss i senare generationer som betraktar oss som någorlunda radikala består hans bidrag i minst lika hög grad av att vara förmedlare av vissa ideal och insikter från 60-talsvänstern, som alltjämt är aktuella och värda att försvara.

Guillou, som ofta återkommer till den betydelse som Sjöwall-Wahlöö haft för hans författarskap, borde därmed kunna känna sig tämligen nöjd. Han lyckas skriva för massan, och obönhörligt, decennium efter decennium, i generation efter generation hamrar han in sina budskap.

Nu inväntar vi så den trettonde boken om Hamilton som kommer ut om ett par veckor – Den som dödade helvetes änglar. Enligt förhandsinformationen har Hamilton blivit pensionär och har just fått en ny höftled. Förväntningarna är naturligtvis skyhöga.

Guillou har sagt att den ska räknas som en egen fristående del, snarare än en fortsättning på den ursprungliga serien. Men jag tror nog att jag ändå kan säga, att vill du ha en riktig bra läsupplevelse, gör som jag gjort under hösten och läs eller lyssna på hela serien i ett svep. Den är värd att återupplevas. Och har du inte redan läst dem, har du fantastisk läsning framför dig.

Betyg

Coq Rouge 3,5

Den demokratiske terroristen 4

I nationens intresse 5

Fiendens Fiende 5

Den hedervärda mördaren 3,5

Vendetta 4

Ingen mans land 4

Den enda segern 4

I hennes majestäts hemliga tjänst 3

En medborgare höjd över varje misstanke 3,5

Madame terror 5

Men inte om det gäller din dotter 4


Jag är författare och skriver deckare i en realistisk tradition och med ambitionen att ge läsaren mer än simpel spänning. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker ( Storytel)

2 kommentarer på “Jan Guillou, i väntan på den nya Hamiltonromanen

  1. Håller helt med dig i beskrivningen av Hamilton-böckerna. Även jag ser Peter Haber som Hamilton, eller rättare sagt hur jag föreställer mig honom. Läser om böckerna då och då och läsupplevelsen av de politiska beskrivningarna håller än idag. Så vi får väl se hur den nya boken är,om den håller samma klass.

    Gilla

  2. En godbit, om man gillar Hamiltonböckerna, är ju den fristående tv-filmatiseringen ”Förhöret” med obetalbara scener där Hamilton frågas ut av konstitutionsutskottet. Även här är persongalleriet fantastiskt och verkligen underhållande. Här är en ung Stellan Skarsgård Hamilton. https://www.svtplay.se/video/28671602/forhoret

    Gilla

Lämna ett svar till Peter W Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: