Under ett par års tid har frågan om hur många asylsökande som Sverige ska ta emot ältats fram och tillbaka, och förslagen har haglat om olika ”volymmål”. Nu kanske nån invänder att det är osmakligt att tala om volymer när det handlar om människor som flyr för sina liv. Och ja, det är en relevant invändning. Men det finns förstås skäl till att de gör så – det är lättare att behandla människor illa om man till att börja med inte beskriver dem som människor. Så för dem som vill sälja en idé om att det är rätt och riktigt – ja till och med det enda ansvarsfulla för såna där så kallat vuxna i rummet – att stoppa människor från att söka fristad undan död, förföljelse och tortyr är det naturligtvis smart att tala om volymer. Som människor har vi moraliska förpliktelser gentemot andra människor. För ”volymer” är det svårare att hävda moraliska förpliktelser.

Nåväl, det var egentligen inte det jag tänkte skriva om. Inte heller om att det ekonomiskt betraktat är snudd på tjänstefel av de politiker som nu strävar efter att sänka invandringen. Deras politik kommer att leda till att vi som redan bor här tvingas jobba längre upp i åren. Sådan ser Sveriges demografi ut. Siffrorna är glasklara, men om det skrev jag för ett par veckor sedan.

Nej, det jag tänkte ta upp är att hela volymdiskussionen har ägt rum i en bubbla, ett eget universum där föreställningen tycks råda att det till Sverige idag kommer många asylsökande. Det gör det inte. Som vi kan utläsa i diagrammet, kommer det idag historiskt få asylsökande till Sverige. Endast i början av 1980-talet och under några år på 1990-talet har det kommit så få asylsökande som nu.

När SD talar om återvandring och skriker om att det ”här betyder krig” när regeringen inte går dem till mötes och moderaterna ältar sitt volymmål bör man ha de här siffrorna i bakhuvudet. De berättar något om hur den politiska debatten fungerar.

För varje steg det här landet tar mot minskad solidaritet och högre murar, tar flyktingmotståndarna två steg till i syfte att dra den politiska mitten – där besluten brukar hamna – allt längre ut i den nationalkonservativa öknen.

De som tror att man kan neutralisera asylfrågan – triangulera som politiska strateger brukar tala om – genom att gå asylmotståndare till mötes har därför fel. En sådan strategi kanske fungerar i frågor som RUT-avdrag. Det är ett av skälen till att vi inte längre hör S-företrädare kritisera RUT. De som nyttjar dessa tjänster upphör då helt enkelt att vara en jobbig oppositionsgrupp och en plattform försvinner för de politiker som tycker att det är rimligt att vi andra ska betala för deras städning. Så frågan försvinner från den politiska debatten. Borgerliga partier är nöjda för de har fått igenom sin politik, Socialdemokraterna kan leva med det för de får utrymme att prata om viktigare frågor.

Men så fungerar inte migrationsdebatten. Sveriges tredje största parti lever helt på den här politiska konflikten och Sveriges näst största parti har bestämt sig för att tävla med dem om samma väljare. Därför kommer Moderaterna och SD att hålla konflikten öppen, och varje steg som de övriga partierna tar mot deras positioner kommer att förskjuta den politiska mitten. Det är därför SD nu börjat skruva upp retoriken om återvandring.

Så, vad kan vi göra åt detta? Vi kan konstatera att då konflikten ändå bara fortsätter finns inga skäl att gå dem till mötes. Kompromisser är meningslösa, och därtill farliga eftersom de bara flyttar gränsen för vad som betraktas som acceptabelt.

Och för alla oss andra så gäller att vi kanske borde bry oss mindre om den retorik som äger rum högt där uppe, och istället fokusera på att ställa hårdare krav underifrån. Till syvende och sidst är det de ramar som vanligt folk sätter som styr partierna.

Jag är övertygad om att det finns fler i det här landet som egentligen delar Reinfeldts öppna-era hjärtan-uppmaning och Löfvens pre 2015-vision om att mitt Europa bygger inga murar än som vill se framtiden an hukande av skam bakom taggtråden.

Men våra röster har blivit svagare, inte för att vi faktiskt blivit färre utan för att många av oss tror att vi är färre.

Men det är vi inte.

Så tala!

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Jag var knappast ensam om att tidigt på onsdagsmorgonen gå till sängs med tungt hjärta. Trump hade just säkrat Florida och såg ut att gå mot jordskredsseger i Pennsylvania, Michigan och Wisconsin. Det var en dålig morgon för mig, men jag tänkte att det måste vara sju resor värre för Diana, min amerikanske granne som knappt hämtat sig från valet 2016.

Andra korkade upp champagnen.

”Jag hoppas verkligen att de ska stå där imorgon bitti och gråta! Det förtjänar dessa ynkryggar till journalister som i åratal har fört svenska folket bakom ljuset” skrev sverigedemokraten och tidigare talmannen Björn Söder som fyllde sitt twitterflöde med skadeglatt journalisthat, hämtat direkt från det trumpska alternativuniversumet.

Dagen efter började det vända. Biden knappade in på Trump, och Söder och andra sverigedemokrater följde som väntat med Trump ner i kaninhålets galenskap och retweetade den ena konspirationsteorin efter den andra.

Före detta talman alltså.

När jag nu skriver är det lördag eftermiddag och alla väntar nervöst på att Biden ska utropas till segrare.

Jag tänker: att Sverigedemokraterna backar Trump är naturligtvis ingen slump – de bärs fram av samma sociala förutsättningar och lever på samma budskap.

I valet 2016 vann Trump den vita arbetarklass som år efter år sett jobben försvinna och sin ekonomiska standard erodera. Människor som lämnats i sticket av såväl demokrater som republikaner. Han talade till dem och lovade att företräda dem, och han hade alltid en fiende att peka på, någon som var skyldig till att deras amerikanska drömmar grusats. Om det var muslimer, kineser eller fake-media kunde kvitta – det viktiga var att det fanns en fiende som han, Trump, skulle försvara dem emot. Att vanligt folk självfallet inte tjänar på skattesänkningar för de rika och försämrad sjukförsäkring och annat som Trump drivit under sitt presidentskap, försvinner ur diskussionen när konfliktlinjerna omdefinieras utifrån dessa nya fiender.

Sverigedemokraterna började förvisso som en nazistisk sekt, men snart insåg dess ledning att antalet väljare som kan tänka sig rösta på ett parti vars företrädare går omkring i uniformer från andra världskriget är väldigt begränsat. Man började omforma partiet till att fokusera mindre på ideologi – nazism, fascism, rasdiskussioner – och bli mer praktiskt inriktat, på att exploatera missnöje, underblåsa konflikter och peka ut fiender: invandrare, media och socialdemokrater.

Alla som studerar Sverigedemokraterna upptäcker snart att deras retorik om invandrare, media och arbetarrörelsen sedan länge liknar den som Trump varit så framgångsrik med. Våra svenska trumpar i Sverigedemokraterna är inte lika skickliga, men det är likväl slående hur lika de kartor vi nu ser på CNN är våra egna kartor.

Lägg exempelvis en karta över Skåne som visar Sverigedemokraternas röstandel intill i stort sett vilken som helst delstatskarta över republikanernas stöd och du ser likheterna. Demokraternas blå öar i illrött republikanskt hav. Demokraterna har sitt stöd i städerna och förorterna, republikanerna på landsbygden. Än tydligare var det i valet 2016.

Nu kan man inte bara rakt av överföra det vi ser i USA till Sverige, men det är ingen slump att vi tycks ha samma splittring mellan stad och land. Det är en splittring som rymmer många dimensioner: växande klasskillnader, osäkra framtidsutsikter, brist på framtidstro, samhällsservice som drar sig tillbaka är några exempel och mindre orter och landsbygd är extra utsatta. Dessa sociala förutsättningar är vad som ger såväl Sverigedemokraterna här hemma som trumpismen i USA luft under vingarna.

Detta är effekterna av att omfördelningsambitionerna minskat och politiken för full sysselsättning givits upp. I tre decennier har vi haft massarbetslöshet och vi har OECDs snabbast växande inkomstklyftor. Det är marknadens och nyliberalismens seger som vi bevittnar – och i klyftornas och otrygghetens spår växer grogrunden sig stark för partier som pekar ut de påstått skyldiga och som säger sig kunna backa bandet till en svunnen, historisk idyll. Om den idyllen verkligen funnits är mindre viktigt.

Men detta sätter också fingret på den politiska paradox som vi nu lever i: med extremhögerns tillväxt och KDs och Moderaternas ideologiska implosion går den nya politiska blockgränsen mellan mitten-vänstern, som står upp för liberala politiska värden, och det nya nationalkonservativa blocket. Det är vad som manifesterades med januariöverenskommelsen. Problemet är att med den följer inte bara den politiska liberalismen – som historiskt sett varit minst lika viktig för arbetarrörelsen som för de liberala partierna – utan också mer av samma ekonomiska liberalism som skapar denna grogrund. Det är vad vi nu ser hända med arbetsrätten och har sett i exempelvis avskaffandet av värnskatten.

Sådan politik ökar osäkerheten och inkomstskillnaderna.

Överenskommelsen mellan januaripartierna var nödvändig för att stoppa Sverigedemokraterna från inflytande över regeringsmakten, och jag stödjer överenskommelsen. Men den politik som Centern och Liberalerna får igenom till följd av överenskommelsen riskerar på sikt gynna Sverigedemokraterna.

Vi får hoppas att det inte blir så. Men erfarenheten från såväl Sverige som USA talar sitt tydliga språk.

Dags att sätta punkt, tänker jag och ögnar igenom texten.

Det ringer på dörren. Jag går och öppnar.

– He did it! ropar hon strålande av lycka. Det är min granne, Diana, hon med rötter i USA. Pennsylvania är klart, fortsätter hon och knyter näven.

Jag slår på CNN och ser människor strömma ut på gatorna i vad som visar sig bli det största firandet sedan 1945.

Ja, det är sant, tänker jag, att trumpismen inte dör med detta, de sociala förutsättningarna finns alltjämt.

Men det är likafullt sant att det inte finns något som är ödesbestämt; att vi som tror på solidaritet och gemenskap är många fler än hatarna.

Så det må vara sant att trumpismen inte är död, vare sig i USA eller i Sverige. Men det är likafullt sant att vi tillsammans kan mota tillbaka hatet, att vi, folket, avgör vår egen framtid.

Och det, vänner, är den viktigaste lärdomen av valet i USA.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Arbetslösheten är högre bland utrikes än inrikes födda, och skulle man kunna sänka den och åstadkomma ett snabbare arbetsmarknadsinträde vore mycket vunnet. Det är alla överens om. Men vad som inte är lika känt är det trendbrott som ägde rum i början av 2010-talet. Sedan dess arbetar i genomsnitt utländskt födda fler antal timmar per individ än inrikes födda och det är sannolikt att denna utveckling fortsätter under det kommande decenniet. Det här beror på att utrikes födda har lägre medelålder. Vad betyder det här? Enkelt uttryckt att utan invandringen skulle den inhemska befolkningen behöva arbeta längre upp i åren eller fler timmar varje år för att finansiera välfärden.

Den invandrade befolkningen kompenserar helt enkelt för den åldrande inrikes födda befolkningen så att försörjningskvoten – alltså hur många barn och pensionärer som går på varje person som arbetar – förbättras. Det här visar Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet, i en rapport som släpptes förra veckan: Arbetsmarknaden på 2020-talet: Invandringen och den demografiska motvinden. För några år sedan lade samme Andersson fram beräkningar som visade att Sverige under perioden 1950-2014 tjänat 900 miljarder på invandringen. I denna nya rapport är istället fokus på de senaste två decennierna och de kommande tio åren.

I en debattartikel sammanfattar Andersson, tillsammans med Sandro Scocco, chefsekonom på Arena Idé, och Rikard Eriksson, professor i ekonomisk geografi, rapportens resultat så här:

”Kanske skulle dagens motstånd mot invandring minska något om medborgarna insåg att alternativet till invandring var kraftigt höjd pensionsålder, kortare semester eller nedskärningar i välfärden. Stänger Sverige sina gränser är det detta som kommer hända, oavsett vad man anser om invandare. Ekonomiska realiteter tar inte hänsyn till fördomar.”

En faktabaserad migrationspolitik skulle ha tagit hänsyn till dessa ekonomiska realiteter och för arbetskraftsinvandringen riktat in sig på att stärka fackens ställning och på bättre regleringar som säkrar arbetstagarnas rättigheter så att människor inte utnyttjas av skrupellösa företag, men sedan konstaterat: utan invandring blir det svårare att finansiera välfärden. Vad gäller flyktingmottagandet så är kanske inte humanism längre gångbart i den politiska debatten, men ekonomiska realiteter brukar vara det. Höjda skatter torde vara lika impopulärt hos högern som höjd pensionsålder är hos vänstern – det är i det valet vi hamnar om vi stänger gränserna.

Men hur förhåller det här sig till uppgifterna om att invandringen är en belastning för de offentliga systemen? Nationalekonomen Joakim Ruist visade ju för ett par år sedan att varje flykting kostade de offentliga finanserna 74 000 kronor per år, flyktinginvandringen totalt 41,5 miljarder per år.

Det här var också ungefär vad de båda socialdemokratiska ekonomerna Emil Bustos och Nils Lager skrev i sitt svar på Lars Fredrik Andersson och som Lager upprepade i en debatt i radio mot Sandro Scocco. På ett föga övertygande sätt får man väl säga. Det finns nämligen en hake. Ruists kalkyl är inte en beräkning av kostnader och vinster av invandring, utan av hur mycket den invandrade populationen betalar i skatt och hur mycket den får tillbaka från den offentliga sektorn.

Är inte det samma sak? Nej.

Om vi skulle göra en likadan kalkyl för kvinnor som arbetar i handeln eller offentlig sektor, skulle vi få tillbaka liknande resultat. Det här är helt enkelt resultatet av att ha en omfördelande välfärdsstat – oavsett hur mycket du tjänar och betalar i skatt har du alltid rätt till exempelvis sjukvård och skola. Det innebär att låginkomsttagare i Ruists kalkyl blir en ”kostnad” eftersom en av poängerna med välfärdsstaten är att den omfördelar från hög- till låginkomsttagare. Är du undersköterska och har barn är det sannolikt att du bli en kostnad i den här sortens modeller. Hur är det möjligt? Ditt arbete är ju en viktig kugge som bidrar till att vår sjukvård fungerar. Du borde betraktas som en samhällsvinst. Men icke! Inte i den här sortens modeller. Det beror på att Ruists kalkyl inte visar kostnader utan omfördelning och den visar inte omfördelning från inrikes födda till invandrare utan från hög- till låginkomsttagare. Det är bara det att invandrare är överrepresenterade i låglönejobb.

Resultaten i Ruists kalkyl speglar således ett etniskt skiktat klassamhälle, där invandrare är överrepresenterade inom lågbetalda yrken och löper större risk för arbetslöshet. Låga inkomster betyder lägre skatteinbetalningar – och i Ruists kalkyl blir de således en kostnad. Men i själva verket talar vi om nyttigt arbete som måste utföras. Om den invandrade städerskan, som i Ruists kalkyl blir en kostnad, bara skulle försvinna, så har inte samhället plötsligt gjort en vinst. Antingen utför någon annan arbetet eller så förblir det ostädat. Om en inrikes född utför arbetet har ”kostnaden” för att denne individ betalar mindre i skatt än den får tillbaka i välfärd flyttat från invandrare till svensk. Har de offentliga finanserna därmed gjort en vinst? Självfallet inte, det enda som hänt är att ”kostnaden” nu ingår i kategorin inrikes födda. Exemplet visar att det inte är kostnader som den här sortens kalkyler beskriver.

De som resonerar som så att Ruists kalkyl över omfördelning inom välfärdsstaten kan tolkas som kostnader måste tänka sig att invandrare skapar låglönejobb. Det är vad Bustos och Lager tycks göra. Men om det istället är så att invandrare befolkar låglönejobben, följer att utan invandring måste inhemsk arbetskraft befolka dessa jobb. Är det så faller kritiken mot Anderssons, Erikssons och Scoccos slutsatser. ”Kostnaderna” blir de samma som tidigare.

I Sandro Scoccos nyutkomna bok Och några, antar jag, är Ok! visar han att det inte finns forskningsstöd för påståenden om att invandringen sänker lönerna, ökar arbetslösheten eller leder till större låglönesektorer eller bidrar negativt till tillväxten av BNP och produktivitet.

Därmed följer att invandrare befolkar låglönejobben snarare än skapar dem. Och således faller invändningar av den typ som Bustos och Lager för fram.

Slutsats: Invandringen motverkar sedan nästan ett decennium den ”demografiska motvinden” och gör att vi får det lättare att finansiera välfärdsstaten när den inrikes födda befolkningen åldras. Minskar vi invandringen kommer vi andra, som redan bor här, att tvingas jobba mer och längre under de kommande decennierna.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

De torde vara ”enkla att avskeda” utropade SD-riksdagsledamoten Josef Fransson om de medarbetare vid Sveriges Radio som skrivit på ett upprop mot rasism och diskriminering på sin arbetsplats. Enligt Fransson gjorde detta dem till ”politiska aktivister” som bröt mot Sveriges Radios uppdrag att vara ”politiskt neutral”. Sverigedemokraterna retweetade hans angrepp på sitt officiella konto.

Det här rör enskilda medarbetare som förstås har rätt att tycka till om sin arbetsplats. Det har inte riksdagsledamöter med att göra. Men Fransson har dessutom fel i sak vad gäller Public Service. Sveriges Radio ska vara oberoende och bedriva en opartisk granskning. Men att det skulle betyda att det ska vara ”neutralt”, alltså inte ta ställning, i diskrimineringsfrågor i sin verksamhet är fel. Enligt sitt sändningstillstånd ska verksamheten ”bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv”. Inte heller innebär uppdrag att bedriva opartisk granskning att radio och teve ska vara neutralt i förhållande till vårt statsskick. Radio- och tevelagen slår fast att för teve samt för den radio som sänder med tillstånd från regeringen ska programverksamheten som helhet ”präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.” Att anställda vid Sveriges Radio har synpunkter på vad de betraktar som diskriminering och rasism på arbetsplatsen är inte endast fullt i enlighet med deras individuella och fackliga rättigheter. Deras synpunkter kan dessutom vara viktiga att ta tillvara för att Sveriges Radio ska kunna leva upp till kraven i radio- och tevelagen.

Det måste alltså understrykas att i sådant som rör det demokratiska statsskickets grundidéer – frågor om att vara för eller emot rasism, för eller emot diskriminering, för eller emot demokrati, för eller emot yttrandefrihet – ska inte public service-företagen inta en neutral hållning.

Det är väl detta som retar upp många sverigedemokrater. När Public service utgår ifrån det demokratiska statsskickets grundidéer och värnar allas lika värde uppfattar många sverigedemokrater det som ett ställningstagande mot dem. Vad det säger om dessa sverigedemokraters demokratisyn behöver jag inte utveckla.

Nu är inte detta första gången riksdagsledamot Fransson attackerar Public Service. Förra året krävde han tillsammans med flera ledande sverigedemokrater att SVT 2 och P3 skulle säljas. P3 är ”vänstervridet”, påstod han som ett eko av partiledare Åkesson som i valrörelsen 2018 sa att P3 var en ”skitkanal” med ”vänsterliberal smörja”. Följaktligen borde skitkanalen läggas ner.

Men det här handlar egentligen om mer än Sveriges Radio. Det speglar också Sverigedemokraternas syn på enskilda i offentlig tjänst.

Sverigedemokraterna har satt i system att angripa enskilda, misshagliga personer. Vi ser det runt om i kommunerna. Som i Norrköping där sverigedemokrater polisanmälde Stadsmuseet för att det i en utställning om nazism hade ett tidningsklipp om en sverigedemokrat som varit aktiv på nazistiska internetforum. Museichefen som var i centrum för kritiken stod dock på sig.

I en SD-styrd kommun hade hon riskerat sitt jobb om hon gjort så. Det är i varje fall vad som hände kulturchefen i Sölvesborg efter att SD kom till makten. Efter att SD-styret försökt detaljstyra kulturutbudet via en ny biblioteksplan, stoppa en dockteater på arabiska, begränsa bidragen till vissa kulturföreningar som de inte ansåg svenska nog och politiserat konstinköpen fann kulturchefen Sofia Lenninger sin situation ohållbar. Något senare tog hon bladet från munnen och skrev följande i DN:

”För att inte de som sitter på den politiska makten ska kunna använda sin maktposition och utnyttja offentliga medel (skattemedel) till att påverka människors världsbild och bilda politisk opinion, har man inom offentlig kulturverksamhet varit extra noga med att hävda principen om armlängds avstånd mellan politik och kulturutövare.”

Det är detta armlängds avstånd som Sverigedemokraterna försöker få bort – i kulturpolitiken såväl som i förhållande till Public service.

Ett annat exempel är Hörby där SD fick makten efter valet. På kommunledningskontoret blev situationen snabbt så dålig att skyddsombuden för Saco-rådet, SSR och Vision gjorde en arbetsmiljöanmälan. Anmälan skedde efter att flera tjänstemän köpts ut och andra slutat. Totalt slutade 26 tjänstemän, däribland samtliga förvaltningschefer.

SVT intervjuade Sacos huvudskyddsombud om situationen:

”– Man blir kränkt och kritiserad för sin arbetsinsats, säger Maria Westlund, huvudskyddsombud för SACO i Hörby kommun.

Vem är det som ligger bakom detta?

– Det är kommunledningen, säger Maria Westlund.”

Aftonbladets Peter Kadhammar åkte till Hörby för ta reda på vad som hänt. Väl där visade det sig att han inte ens fick ta del av kommunens diarium på ett normalt sätt. Två tjänstemän övervakade honom medan han gick igenom det. Han beskrev situationen för de anställda som en spegelvärld: ”marken mjuknar under den som faller i onåd, han eller hon sjunker.”

Hur reagerade då Sverigedemokraterna? Med en attack på facket! Partiets gruppledare Stefan Borg förklarade helt enkelt att fackens kritik av dålig arbetsmiljö var ett ”generalangrepp på folkstyret”. I SD-kommuner gör man alltså bäst i att hålla med eller åtminstone hålla käft.

Det vi ser i Hörby, Sölvesborg och Norrköping är exempel på Sverigedemokraternas auktoritära syn på offentlig förvaltning: Som medarbetare ska man inte främst utföra sitt arbete enligt vad lagen föreskriver, utan utifrån vad den politiska ledningen tycker.

Sverigedemokraterna är för åsiktsfrihet och yttrandefrihet endast när det handlar om deras egna åsikter. Så är det, men det får man väl inte, för att tala sverigedemokratiska, säga i det här landet.

Sverigedemokraternas angrepp på Public Service och agerande i kommuner som de styr ska ses i detta ljus. Det handlar inte, som SD-politikerna försöker påskina, om att driva på för ”politisk neutralitet” utan om motsatsen. Sverigedemokraternas ambition är att kringskära Public Service opartiskhet. Deras krav på att riksdagens kulturutskott skulle kalla till sig Public-service-företagens chefer handlade om att förbereda för politisk styrning av Public Service. Partiets ständiga angrepp på tjänstemän och enskilda journalister är ett sätt att bereda väg för detta i såväl Public service som i den offentliga förvaltningen.

Alla inser förstås vilka konsekvenserna skulle bli om SD kommer i regeringsställning, lyckas bryta ner detta armlängds avstånd och kan börja utöva politisk makt över SVT och Sveriges Radio.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD 20200914. Jag vill dra mitt strå till stacken, har Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor och vill stödja författaren så köper du hans böcker.


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Det var närmast surrealistiskt att se. Statsminister Stefan Löfven hade flankerad av Annie Lööf presenterat den största satsningen någonsin på svensk välfärd. 19,7 miljarder till äldreomsorg och sjukvård.

Stor satsning, mycket pengar, viktiga frågor.

Tyckte jag.

Det tyckte inte journalisterna. Det framgick redan av första frågan. Vad ansåg statsministern om klanerna?

Coronakrisen var alltså över. Business as usual. Dags att prata kriminalitet.

Åkesson, Busch och Kristersson stortrivs. De tävlar om vem som är tuffaste sheriffen i stan. SD vill skicka militär till förorten. Det är inte så många längre som minns Ådalen. Men det var efter den händelsen – då militären sköt ihjäl fem strejkande arbetare – som vi i Sverige skilde på polisiära och militära uppgifter. Soldater är tränade att döda andra soldater i strid, inte att upprätthålla ordningen i civila samhällen. Men tydliga sheriffkvaliteter på den där Åkesson, får man väl säga. Men Kristdemokraterna är tuffa de också. De vill ta pengar avsedda för fattiga människor och bygga fängelser i de där fattiga människornas länder. Jag undrar vad Jesus skulle ha tyckt om det förslaget?

Men tuffast har ändå Moderaterna varit. Utvisa utan rättegång, dundrar Moderaternas skuggjustitieminister Johan Forsell. Använd lagutrymmet som finns för terrormisstänkta.

”Vilken tioåring med framtidshopp börjar sälja knark för gängen?”

Det är riktigt att det finns en undantagsbestämmelse som rör utländska medborgare som misstänks hota Sveriges säkerhet. Det är en speciallag för mycket allvarliga brott, men som i grunden är problematisk eftersom den upphäver gängse rättsstatliga principer. Jag har skrivit en roman om det, för den som intresserad av vart sådan lagstiftning leder. Mot stupet, kan jag säga utan att avslöja för mycket.

Tony Johanssons debutroman skildrar riskerna med rättskipning utan rättegång.

Moderaterna står nu vid det där stupet och vill utvidga detta undantag till att gälla misstänkta för gängkriminalitet. Misstänkta alltså. Inte dömda. ”Utvisa vederbörande innan man begått ett brott”, säger Forsell som nog redan satt fast sheriffstjärnan på västen. Att många gängledare är födda här i Sverige är förstås inget han reflekterar över. Det skulle inte vara bra för bilden av utländska klaner som kommer hit och begår brott.

”Det är alltså bara vilda-västernretorik.”

Det är vägen till polisstaten, svarade Advokatsamfundet. I en rättsstat dömer domstolar, staten har bevisbördan och anklagade är oskyldiga tills motsatsen bevisas. Men det sensationellt skarpa uttalandet försvann i det upphetsade läget.

Åkesson älskar förstås det. Plötsligt likställs kriminalitet med invandring. Landet står i brand ropar han på twitter i ett bisarrt och Trumpartat inlägg.

Att diskutera nåt annat än kriminalitet – i det här fallet nazismen i SD – är trivialiteter, hävdar Åkesson som också uttrycker förståelse för att folk blir förbannade. Detta med anledning av att journalisten som ställt svåra frågor till honom dödshotats.

Denna dödsdans är som inte minst Advokatsamfundets kritik visar ett problem i sig.

Och vad värre är. Alla inser egentligen att det är som förre justitieministern Tomas Bodström säger: ”De vet själva att det inte fungerar, det visar all vetenskap. Därför är det populistiskt när man påstår att strängare straff fungerar.”

Det är alltså bara vilda-västernretorik.

Så vad är det då som fungerar? Låt oss lyssna på dem som vet. Polisen.

Förra året publicerade Göteborgs-Posten en artikel där 14 polischefer uttalade sig. Visst, hårdare straff och bättre verktyg för polisen, menade ett par av dem, kan inverka, men som Ulf Merlander, lokalpolisområdeschef för Storgöteborg Nordost, sa: ”Att tro att du kommer åt gängkriminaliteten genom att arrestera bort problemet, då är man helt fel ute”.

Lokalpolisområdeschefen i Rinkeby Niclas Andersson konstaterade att ”den absolut viktigaste delen just nu är väl att se till att vi inte har en påfyllnad underifrån.”

Då bör vi förstås tala om helt andra åtgärder än vad som hörs mest om i den politiska debatten.

Tomas Stakeberg Jansson, lokalpolisområdeschef i Borås sammanfattade det hela väl: ”När vi poliser kommer in i bilden är det ofta försent. Det förebyggande arbetet är främst kommunens och lokalsamhällets ansvar. Ny offensiv lagstiftning är välkommen men det är genom att ungdomarna utbildas, blir sedda, hörda och bekräftade som vi kan komma till bukt med problemen. Allt annat är bara reaktivt istället för proaktivt.”

Den påfyllnad underifrån som polisen talar om handlar om att barn så unga som tio år lockas in i gängen för att sälja narkotika. Det är den nyrekryteringen som måste stoppas.

Då handlar det om fungerande skolor och socialtjänst. Men också om att se till så att alla barn känner att de har en framtid, att de kan få bostad och jobb. Om vuxna i min närhet inte kan få jobb, hur ska det då gå för mig? Det är säkert en tanke som tänkts mer än en gång av de där tioåringarna, när natten sänker sig och drömmen istället blir en hård knut i en orolig barnamage.

Det fanns en tid då Sverige hade full sysselsättning. Jag minns hur farsan mer än en gång kom hem förbannad. Bråkat med chefen. Sagt upp sig. Ett par dagar senare hade han nytt jobb. Det här var på 80-talet och varvsutbildade svetsare var attraktiva. Men så var arbetslösheten också bara två procent.

Så är det inte längre. I tre decennier har vi även i goda tider haft vad som förr kallades massarbetslöshet. Och ojämlikheten har exploderat, välfärden dränerats. Det är det vi nu ser effekterna av. Det har inget att göra med invandring, utan det handlar om att det här landet decennium efter decennium sviker arbetarklassens barn. Det handlar om ekonomisk politik som drabbar alla som står några pinnhål ner på samhällsstegen, men många invandrare drabbas hårdare eftersom klassamhället är etniskt skiktat. Det vi ser i förorterna är just detta. Det är sociala problem som orsakas av fattigdom och arbetslöshet och vad som för många unga är en framtid utan hopp.

För vilken tioåring med framtidshopp börjar sälja knark för gängen?

Men det här vinner man inga poäng på i den testosteronstinna debatten av idag. Man blir inte vald till stans sheriff på såna budskap.

Fast å andra sidan. Det är inte en sheriff vi ska välja.

Tänk om det faktiskt fungerar att prata om annat?

Om sånt som är viktigt.

Om min framtid. Om att också jag kan få ett jobb när jag blir stor, om min skola som ska bli bättre.

Om allt som är gott i livet.

Ja, tänk om vi vågade prata om sånt som kan ge våra tioåringar hopp om framtiden, som får dem att drömma och sova gott om natten.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD 20200914. Jag vill dra mitt strå till stacken, har Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor och vill stödja författaren så köper du hans böcker. 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.
%d bloggare gillar detta: