När kommunstyrelsens ordförande i Hörby, sverigedemokraten Cecilia Bladh in Zito, såg prideflaggorna började hon, enligt de som var med, skrika och uppträda ”på ett skrämmande och obehagligt sätt” mot de anställda. Händelsen inträffade i förra veckan när hon besökte en kommunal verksamhet i Hörby och upptäckte några små regnbågsflaggor på ett bord.

Åkesson och de andra i bunkergänget gillar alldeles säkert inte incidenter som denna, eftersom de solkar ner den yta som de arbetar så hårt med att polera. Men Zitos utbrott speglar det verkliga SD bättre än Åkessons – nuförtiden – tillrättalagda ord.

Det är nämligen ingen slump att det här sker i just SD. Det har historiska och ideologiska skäl.

”De är avskum”

I den högerextrema rörelsen har homosexuella en särställning bland hatobjekten. Alla män och kvinnor har ett syfte överordnat allt annat, och detta är att reproducera det egna folket och säkra dess överlevnad. Homosexualitet är därmed en styggelse, omoraliskt, depraverat och emot naturen, och de homosexuella är rasfiender. Denna hållning sammanfattas väl av en händelse i Sverigedemokraternas ungdom. När en av det nazistiska Nordiska rikspartiets gatuslagskämpar i Göteborg åtalades för mord på en homosexuell man, sa partiets vice ordförande Vera Oredsson: ”Det var rengöring. Vi betraktar inte homosexuella som människor. De är avskum. Homosexuella är så avskyvärda så jag vill inte ens ta i dem med tång.”


 

Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


 

Nu kanske någon läsare tycker att jag argumenterar ojuste. Nordiska rikspartiet (NRP) var inte detsamma som SD. Sant. Men just Nordiska rikspartiet i Göteborg spelade en viktig roll i SD:s ungdom. Det var härifrån som SD hämtade sin förste partiledare, Anders Klarström. Han var själv en av NRPs gatukrigare och med bland annat olaga hot mot teveprofilen Hagge Geigert på meritlistan. I de här kretsarna hatade man judar, utlänningar och homosexuella – och NRPs aktivister och andra i extremhögern utgjorde bevisligen fysiska hot mot alla tre grupperna.

Som Jonas Gardell skriver i ett öppet brev till Åkesson om den onda tid som SD nu nostalgiskt blickar tillbaka emot: ”Jodå, Jimmie, visst minns också jag ett annat Sverige, till exempel det Stockholm när jag var ung där skinnskallar härjade i Gamla stan och trakasserade invandrare och homosexuella, en tid då jag inte vågade röra mig i Gamla stan efter mörkrets utbrott. Både Mark och jag blev såväl misshandlade som hotade.”

Som att ha sex med djur

Naturligtvis försvann inte detta tankegods i den stund de unga nazisterna gick in i SD. Även om invandrarna utgjorde den huvudsakliga måltavlan, fortsatte såväl parti som ungdomsförbund att diskutera det man betraktade som ”sunt” och ”moraliskt leverne”. Dit hörde verkligen inte samkönad kärlek. Så kunde man i ungdomsförbundets tidning Ung Front (Nr3/1994, s. 9) läsa att ”samhället borde slå till med full kraft” mot de ”sjuka människor” som producerar och ser på porrfilmer ”där homosexualitet uppmuntras”. I artikeln omnämns homosexualitet i samma mening som sex med djur och pedofili som exempel på sjukt beteende.

Bläddrar vi fram några årgångar av ungdomsförbundets tidning, som nu döpts om till Demokraten, kommer vi till decembernumret år 2000 och finner Mattias Karlsson, som går till storms mot den queerteori som han betraktar som ”idioti”. Han skriver: ”I realiteten tycks dock det verkliga syftet vara att underminera heterosexualiteten och balansen mellan könen och därmed försvaga det rådande samhällssystemet och kulturen. Kort sagt förefaller syftet vara att normalisera abnormaliteter genom att göra alla abnorma.”

Om någon missat vad abnorm betyder, så låt mig referera till Svenska akademins ordlista 2015: inte normal; o­naturlig; miss­bildad.

Så långt alltså den person som nuförtiden brukar beskrivas som Sverigedemokraternas ”chefsideolog”.

Björn Söder förde ett liknande resonemang några år senare, alltså om hur homosexualitet förflyttar gränserna för vad som är acceptabelt och normalt. Han driver tesen att om vi accepterar denna ”avart” så är det bara en tidsfråga innan vi alla tycker att det är okej att ha sex med grisar. Han skriver: ”Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare.”

Det här var år 2007. Söder var då partisekreterare. Några år senare skulle han väljas till riksdagens andre vice talman.

SD:s partisekreterare verkar förresten vara särskilt frispråkiga vad gäller homosexualitet. Söders företrädare, David Lång, har om det han kallar ”bögparaden i Stockholm” (dvs. Pridetåget) skrivit: ”Jag tycker att de mest perversa yttringarna borde klassas som förargelseväckande beteende och förbjudas.” Lång sitter nu i riksdagen. Söders efterträdare, den nuvarande partisekreteraren Richard Jomshof, har å sin sida beskrivit transpersoner som byter kön men inte steriliseras eller kastreras som en ”freakshow”.

Håll er i garderoben

Liksom Lång har Jimmie Åkesson starka uppfattningar om Pride, vars omkring 500 000 årliga deltagare han beskrivit som ”smaklösa figurer”. Vi är alltså inte ens ”smaklösa människor”, påpekade Jonas Gardell när Åkessons text, en del av hans bok Satis Polito som redigerats bort, blev känd. Vi är ”figurer”. I samma text skrev Åkesson att han inte bryr sig ”ett dugg om vad som sker privat och i samförstånd”, men att han aldrig ”någonsin kommer att förstå mig på homosexuell kärlek”.

Om vi således, resonerar SD-arna, slipper se de ”smaklösa figurer” som ständigt ska provocera vanliga hyggliga heterosvenskar med sina ”förargelseväckande” upptåg i den årliga ”bögparaden” med alla sina ”perversa yttringar” och vi därmed trycker tillbaka normaliseringen av det ”abnorma” så kan vi leva med de här ”sexuella avarterna”. Men för guds skull, håll era perversioner privat, helst i garderoben!

Just därför blir en liten regnbågsflagga på ett bord i Hörby så provocerande att den sverigedemokratiske kommunstyrelseordföranden får ett sammanbrott och börjar skrika. Dagens regnbågsrörelse har sin bakgrund i Gay Pride – ungefär homosexuell stolthet – och handlar om motsatsen till att låta sexualiteten hållas till en privat sfär. Kampen för likarätt och erkännande oavsett sexuell läggning har alltid varit och kommer alltid att vara politisk och därmed i högsta grad offentlig.

Cecilia Bladh in Zitos utbrott mot en symbol för likarätt är följaktligen fullt normalt ur en sverigedemokratisk politisk position där kampen för likarätt ses som en normalisering av omoraliska ”sexuella avarter”. Vilka måste bekämpas. Så att det blir igen såsom det en gång var. Eller såsom det är i Ungern och Ryssland – där förbud råder mot främjande av homosexualitet och så kallad homosexuell propaganda.

Det är därför underbart att se att Hörbys skolungdomar protesterar mot sin reaktionäre kommunstyrelseordförande. Ty de nya generationerna kommer inte acceptera en återgång till den där gamla onda tiden eller att det blir här som i SD-arnas favoritland – Ungern. Leve er!

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker ( Storytel)


 

Jag är författare och har sedan jag blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Jag har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Mina deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att jag inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

När Centern i onsdags valde att lägga ner sina röster i budgetomröstningen, valde de också att släppa fram den första SD-förhandlade budgeten. Jag har i och för sig stor respekt för Annie Lööf. Hon representerar numera den enda kvarvarande liberalismen i det här landet, resten av dem sitter i SD-ledarens knä och har gett upp allt vad liberalism heter i sitt suktande efter makt. Men hennes agerande i onsdags är i grunden obegripligt.

Lööf har gjort till sin stora sak att inte ge SD makt och inflytande. Men det var precis vad hon nu gjorde – och detta för att markera emot Magdalena Anderssons löfte till Vänstern om att 700 000 pensionärer med låga inkomster ska få 1000 kronor mer i månaden. Den S-ledare som lovar bättre levnadsvillkor för fattigpensionärer lutar mot vänster. Bättre då med högerbudget med SD-stämpel, tycks centerledaren ha resonerat.

Åkesson och segra-eller-dö-mannen Mattias Karlsson skålade i champagne medan Oscar Sjöstedt, fordom känd som Rasse-Oscar och sina grova judeskämt men nu partiets finansministerkandidat, mös pompöst i talarstolen.

De hade onekligen skäl att fira. SD flyttar fram sina positioner inom det nationalkonservativa blocket i stort sett dagligen. SD verkar numera strunta i vad Kristersson säger.

Under en längre tid har Kristersson deklarerat att SD inte ska ingå i regeringen, senast utförligt i en intervju i Aftonbladet för två veckor sedan där han säger att det är ”uteslutet” att ha SD i regeringen.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Åkesson och de andra i hans bunkergäng har vanligen svarat överslätande, att det får vi se senare och att inflytande i sakfrågorna är vad som är viktigt. Men nu, efter sin seger i budgetomröstningen, blev tonläget ett annat.

Åkesson markerade att han minsann inte skulle ha släppt fram Kristersson som statsminister om det blivit en sådan omröstning i veckan – för det krävs större moderata eftergifter. Därefter gick SD ut med att de gjort en ministerlista. Vice partiledare Henrik Vinge fick frågan vilka departement de ville ha och han svarade kort: ”Alla”.

Samtidigt skrattade partisekreterare Jomshof i det närmaste moderatledaren i ansiktet i Svenska Dagbladet: ”Om de tror att de ska kunna bilda en sådan regering så tror jag att det inte kommer att gå så bra för dem”, sa han om Kristerssons tal om en M-Kd-regering och, tillade han, ”givetvis” ska SD sitta med i regeringen.

Läs min senaste deckare, Källa X. Mer info här>>>

Det är naturligtvis inte svårt att förutse vart Kristersson nu är på väg. Det är bara att studera hur han slingerbultat sig fram till sina nuvarande ställningstaganden.

I sitt debuttal i Almedalen 2018 sa Kristersson: ”Inte i något annat parti säger så många, så ofta, så horribla saker som i Sverigedemokraterna”.

Strax därpå lovade han dyrt och heligt förintelseöverlevaren Hédi Fried, som bjudit hem honom på fika, att han aldrig någonsin skulle ”samarbeta, samtala, samverka eller samregera med Sverigedemokraterna”.

Ett drygt år senare, i december 2019, mötte han Åkesson och förde vad han betecknade som ”konstruktiva samtal”. Plötsligt blev löftet till Fried högst problematiskt. Hon sa sig vara besviken på honom. Men nja, slingrade han sig, han hade bara lovat henne att Alliansen inte skulle ”samarbeta, samtala, samverka” med SD. Däremot hade han aldrig lovat, påstod han lusfräckt, att han själv och Moderaterna inte skulle göra det. Men den distinktionen hade han förstås inte informerat Fried om. Hon hade inte läst det finstilta i hans löfte, den lilla fotnoten alltså, som han väl klottrat på baksidan av servetten medan de fikade. Det finstilta som alltid finns där när Kristersson uttalar sig om SD.

Ett år till förflöt. Vi skrev hösten 2020. Nu klargjorde han att han var beredd att samarbeta med SD för att bilda regering, och inte nog med det: SD hade blivit en viktigare partner än Centern som minsann inte skulle få diktera regeringsfrågan, dvs. Centern kunde komma på tal endast under förutsättning att Lööf accepterade samarbetet med Åkesson. Men, deklarerade Kristersson med sån där vuxen stämma, gemensam regering var inte aktuellt, eftersom M och SD har olika uppfattning i frågor som miljö och utrikespolitik.

Sedan gick det några månader. I januari i år öppnade Kristersson för att skriva avtal med SD innan valet och för att SD skulle kunna få tjänstemän på regeringskansliet. Strax därpå intervjuades han i SVT, det var en dryg vecka efter stormningen av amerikanska kongressen och mitt i diskussionen om att SDs ledargarnityr fortsatte hävda att Trump borde få Nobels fredspris. Alltjämt uteslöt Kristersson att SD skulle kunna ingå i regeringen, men han intygade att SD ”breddat sig politiskt” och var ”seriösa och konstruktiva”.

Nu, snart ytterligare ett år senare, har Moderaterna förhandlat och vunnit en budget tillsammans med SD – det parti vilket Kristersson innan valet lovat att aldrig ”samarbeta, samtala, samverka eller samregera med”.

På tre år har han alltså gått från till synes övertygad ideologisk SD-motståndare till att sluta överenskommelse om budgeten med dem.

Han lovar fortfarande att han aldrig ska regera med dem. Men den som läser det finstilta, det som Fried alltså missade enligt bilhandlar-Kristersson, upptäcker att han redan lagt upp strategin för hur han tänker motivera den regeringsbildning med SD som naturligtvis kommer ske om de nationalkonservativa vinner valet. I intervjun med Aftonbladet, där han utesluter regeringssamverkan med SD får han nämligen frågan om varför. Han svarar: ”Ska man kunna samarbeta i en regering måste man ha dokumenterad erfarenhet av att kunna samarbeta väl. SD har inte det, det finns ingen som har samarbetat med dem. Man måste bygga upp ett förtroendekapital för att kunna göra det.”

Om ett år, och om olyckan är framme och mandaten faller ut till Kristerssons favör, lär det finnas såväl ”dokumenterad erfarenhet” som ”förtroendekapital” nog att bilda regering.

Var så säkra.

Kristersson kommer sedan lika lusfräckt som vanligt, lika principlöst och lika självklart påstå att han ju sagt så här hela tiden.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker ( Storytel)


Jag är författare och har sedan jag blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Jag har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Mina deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att jag inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Tänk om alla resonerat som Mattias Karlsson. Just mitt jobb är så viktigt, och just jag är så upptagen, att jag inte under tre månaders tid, kan avsätta 15 minuter för att vaccinera mig. Var hade vi befunnit oss nu i så fall? Ja, en sak är säker, restriktionerna hade inte varit hävda.

Mattias Karlsson, sverigedemokratisk riksdagsledamot och i Jimmie Åkessons innersta krets, hamnade på sjukhus efter att ha fått covid-19. Det dröjde inte länge innan Expressen kunde avslöja att han inte vaccinerat sig. ”Hektiskt schema”, inte hittat ett ”planeringsfönster”, urskuldande han sig.

Fast allvarligt talat. Mattias Karlsson är 44 år. Hans åldersgrupp började vaccineras i slutet av juni. Att han inte skulle ha haft tid att vaccinera sig är, som Stefan Löfvén påpekade, ”struntprat”. Så upptagen är naturligtvis ingen, och särskilt inte en riksdagsledamot. Knappast någon annan har så flexibelt arbete som just en riksdagsledamot. De bestämmer nämligen själva över sin arbetstid. Till skillnad från alla vanliga människor som inte kan bestämma över sin arbetstid – och som ändå måste hitta tid att vaccinera sig.

Statsministerns kritik fick Mattias Karlsson att ilskna till från sjukhussängen och högtravande meddelade han:

”Medan jag fortfarande återhämtar mig ifrån ett livshotande tillstånd, så går landets statsminister ut och attackerar mig för min sjukdom”.

Nej, Mattias Karlsson, statsministern har inte attackerat dig för din sjukdom. Om du blivit sjuk i våras, innan du haft möjlighet att vaccinera dig, skulle naturligtvis ingen ha kritiserat dig. Löfven kritiserade dig för att du inte vaccinerat dig. Det är en väldig skillnad. Det förstår alla, och nog du också.

Men inte bara hade statsministern skändligt ”attackerat” en sjuk människa, utan han hade angripit en martyr. Åtminstone om man skulle tro den påstådda martyren själv:

”Det jag angett som skäl var att jag inledningsvis ville säkerställa att alla som kunde tänkas behöva vaccinet före mig, skulle få det, eftersom jag uppfattade mig själv som stark och frisk.”

Vi borde alltså inte bara tycka synd om Mattias Karlsson. Vi borde besjunga hans hjältemod. Han som offrat sig för oss andra.

Än en gång. Vilket kvalificerat skitprat. Mattias Karlssons åldersgrupp har alltså vaccinerats sedan drygt tre månader. Nu vaccineras tolvåringar. Men inte Mattias Karlsson, 44.

Det rent sakliga problemet med Karlssons resonemang – jag är ung och stark, jag har inte tid – är att det är just ett sådant sätt att tänka som dragit ner vaccinationstäckningen i yngre åldersgrupper. Det är ett problem för oss alla, främst för att ovaccinerade sprider smitta mer effektivt än vaccinerade. Men också för att det leder till onödig sjukhusvistelse – och i värsta fall död. De allra flesta som nu får IVA-vård till följd av covid-19 är ovaccinerade. De flesta som nu upptar IVA-vårdens resurser för covid gör det alltså i onödan. Hade de vaccinerat sig, skulle de inte ha hamnat där.

Dessutom bör vi kunna ställa höga krav på riksdagsledamöter att föregå med gott exempel.

Mattias Karlssons hänvisande till tidsbrist håller inte och hans påstådda lidande som martyr är bara fånigt. Karlsson får lida på grund av sin egen dumhet. Inget annat.

Men en misstanke som ligger nära till hands är att det inte bara handlar om detta. Att vaccinera sig är nämligen inget man vinner röster på i hans kretsar. När Novus undersökte vaccinationsviljan tidigare i år fann de att andelen bland SD-sympatisörer som inte tänkte vaccinera sig var nästan tre gånger större än genomsnittet i befolkningen, och att över fyrtio procent av SD-sympatisörerna antingen var osäkra eller inte tänkte ta sprutan. När Björn Söder nyligen gjorde ett inlägg riktad till anti-vaxxare och andra, som han skrev, ”foliehattar” (var adressaten möjligen Mattias Karlsson, undrar man ju nu i efterhand?) fick han själv för en gångs skull smaka på twitterhögerns ursinne. En våg av inlägg som förklarade att han var ”hjärntvättad”, ”omdömeslös”, ”köpt av globalisterna” följde, ja nån jämförde rentav vaccinationerna med förintelsen. Hela spektret av extremhögerns dårar alltså, fast denna gång i attack mot en av de egna.

Efter att Karlsson blev inlagd på sjukhus har det avslöjats (och här) att flera andra i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är ovaccinerade. En av dem, Roger Richthoff, har beskrivit vaccinationerna som ”en giftspruta”. Det här är inget att bli förvånad över. I den undervegetation på sociala medier som bär fram Sverigedemokraterna gror allehanda konspirationsteorier. Sverigedemokraternas partiidé baseras på en konspirationsteori – sjuklövern som av oklara skäl vill avskaffa landet Sverige, och Sverigedemokraterna som motståndsrörelsen mot den politiska elitens svek mot svenskarna – så man får anta att många av deras väljare är mer mottagliga än genomsnittet för också andra konspirationsteorier.

.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Om alla resonerat som Mattias Karlsson skulle vi fortfarande ha haft restriktioner, pandemin skulle ha fortsatt. Nu ser vi ljuset på andra sidan. Tack vare att vanligt folk inte beter sig som Mattias Karlsson. Men man kan fundera ett slag på hur det skulle ha varit om SD, med sin bas av anti-vaxxare och konspirationsteoretiker, suttit i regeringen under coronapandemin. De flesta – även många av dem som inte sympatiserar med Löfven – är nog innerst inne rätt tacksamma för att så inte varit fallet.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker ( Storytel)


Jag är författare och har sedan jag blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Jag har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Mina deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att jag inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Brottsförebyggande rådet har publicerat en ny rapport om kriminalitet bland inrikes och utrikes födda. Den visar att en större andel av de utrikes födda har misstänkts för brott än inrikes födda. Inget nytt framkommer jämfört med den förra studien som BRÅ gjorde för femton år sedan, men liksom den gången fungerar den nya rapporten som ytterligare bensin på den alltid brinnande rasistiska brasan. Detta trots att BRÅ understryker att kultur och etnicitet inte förklarar kriminalitet. Rapporten visar rentav att ursprung har liten effekt jämfört med andra faktorer.

En diskussion uppstod om huruvida rapporten borde ha publicerats överhuvudtaget. Det är minerad mark. Vi behöver ju fakta för att kunna orientera oss och fatta beslut; en annan hållning gör bara att rasisterna har mer att peka på för sina foliehattsteorier om att makthavarna förtiger Sanningen (med stort S). Samtidigt är uppenbart den här sortens huvudsakligen deskriptiva studier problematiska. För att vi ska ha någon nytta av alla siffrorna behöver vi förstå dem. Men BRÅ dumpar en trave diagram och tabeller i knäet på oss, utan att ge oss mer än mycket övergripande analyser av vad som förklarar statistiken. BRÅ motiverar studien med att de har ett uppdrag att ta fram fakta till beslutsunderlag. Men bra beslutsunderlag är sådant som inte bara beskriver samhälleliga förhållanden utan också förklarar dem – svarar på frågan varför – så att vi kan svara på frågan hur löser vi de här problemen. På dessa varför– och hurfrågor får vi tämligen svävande svar från BRÅ. Men man bör notera att BRÅ i sin kunskapsöversikt i rapporten avfärdar kultur och etnicitet som förklaring och konstaterar att de studier som undersökt frågan empiriskt funnit

”att det kan finnas en viss effekt av kulturella bakgrundsfaktorer, men att den är relativt svag jämfört med betydelsen av socioekonomiska faktorer eller erfarenheter i det nya hemlandet efter migrationen.”

BRÅ 2021:9, s 18

Men just den sanningen hade förstås ingen betydelse när det självspelande pianot drog igång i landets debattstudior och på sociala medier. Sverigedemokraterna ropade att de förstås haft rätt hela tiden: invandringen och utlänningarnas kultur förklarar kriminaliteten.

Fel enligt BRÅ. Och tydligt belägg att något saknas: om det alltså inte är kultur som förklarar skillnaderna, vilka är då förklaringarna? Det är sådana analyser som behövs.

Det saknas inte underlag i studiens statistik för att göra sådana analyser.

Rapportens resultat kan sammanfattas med att invandrare oftare misstänks för brott än inrikes födda. Andelen som misstänks för brott har dock minskat under perioden 2007-18. Det gäller generellt – inrikes såväl som utrikes födda. I gruppen utrikes födda minskade denna andel från 4,0 till 3,6 procent. Utvecklingen går alltså åt rätt håll. Men positiva nyheter har ingen klangbotten i dagens Sverige.


Nu finns hela min kritikerrosade deckartrilogi även som ljudböcker i inläsning av Reine Brynolfsson. Läs mer här (länk till Storytel)

BRÅ använder begreppet ”överrisk”, vilken för invandrarpopulationen beräknas till 2,5-3,2, beroende på vilka kategorier som jämförs. Det vill säga: det är ungefär tre gånger vanligare i invandrargruppen än i gruppen inrikes födda med inrikes födda föräldrar att misstänkas för brott. När hänsyn tas till åldersstruktur och socioekonomi närapå halveras överrisken till omkring 1,7. Men det är alltså alltjämt 1,7 gånger vanligare att misstänkas för brott i gruppen invandrare än i gruppen inrikes födda med inrikes födda föräldrar. En del av detta kan förmodligen förklaras av att personer med invandrarbakgrund oftare blir föremål för polisens intresse, utan att det alltid finns grund. Att bo i ett utsatt område ökar exempelvis den risken. Och att rasprofilering förekommer är uppenbart för alla som öppnar ögonen.

De främsta förklaringarna till ”överrisk” att misstänkas för brott är, enligt BRÅ-studien, dock inte att man tillhör gruppen invandrare. Istället är det socioekonomi och kön som är de huvudsakliga förklaringarna. Att vara man innebär en ”överrisk” på 3,2 jämfört med att vara kvinna, och denna faktor är viktigare än ursprung. En större andel män med svenskt ursprung var exempelvis enligt rapporten misstänkta för brott än utrikes födda kvinnor. Kön är alltså en viktigare faktor än ursprung. Och ännu större påverkan har socioekonomi. Överrisken bland de som endast har förgymnasialutbildning är 4,1 jämfört med dem som har eftergymnasial utbildning. Tillhör man en familj som uppburit försörjningsstöd är överrisken 6,1.

Det här visar att överrisken att misstänkas för brott om man tillhör gruppen invandrare dels är liten jämfört med andra faktorers betydelse, dels att det är tämligen uppenbart att det är socioekonomiska faktorer som är huvudförklaringen till olika gruppers benägenhet att begå brott.

.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Men det återstår trots detta att förklara den överrisk som finns, även efter att man tagit hänsyn till åldersstruktur och socioekonomi – alltså den ovan nämnda siffran 1,7. Det vetenskapliga sättet att förhålla sig till detta är att konstatera att vi antingen utelämnat en variabel i förklaringsmodellen eller att det eventuellt kan vara så att när flera variabler samspelar blir effekten större (eller mindre) än summan av varje variabels effekt. Alltså att summan är större än delarna. Fokus i debatten ligger förstås på det som är lätt att förstå – det måste handla om kultur, alltså en utelämnad variabel – medan det här med samspelande variabler är svårare att få in i oneliners.

Men förmodligen är det precis vad det handlar om, och i den avslutande diskussionen är det också i den riktningen som BRÅ argumenterar. Men så långt tog sig uppenbart inte de flesta kommentatorer och debattörer.

Vi har en utveckling i Sverige där ojämlikheten ökar mycket markant. BRÅ konstaterar i rapporten att 1990 hade utrikes födda i genomsnitt en levnadsstandard som motsvarade 90 procent av svenskföddas. 2016 var motsvarande siffra 77 procent. Den som föds i Sverige av föräldrar som invandrat löper 11 gånger större risk att växa upp med låga inkomster än svenskfödda barn. Alla som någon gång varit i en sådan situation vet att ekonomin inte endast påverkar vilken mat man kan köpa, utan leder till oro, stress, socialt utanförskap och psykisk ohälsa. Så adderas ekonomisk stress till dåliga utsikter på arbetsmarknaden, boendesegregation, dåliga framtidsutsikter, diskriminering, dåliga skolor och utanförskap. Enkelt uttryckt: vi håller på att få en underklass av utrikes födda.

I dessa mekanismer som kan vara svåra att vetenskapligt analysera, men ändå är lätta att förstå eftersom det är mänsklig erfarenhet som många av oss på ett eller annat sätt delar finns sannolikt förklaringen till den så kallade ”överrisken”. Och här finner vi också lösningarna: välfärdspolitik och en politik för full sysselsättning (vi har haft massarbetslöshet i trettio år), satsning på skolorna och förebyggande socialt arbete i utsatta områden.

Det här innebär också att det inte skulle lösa något att minska invandringen. Hur ojämlikt ett land är saknar nämligen korrelation med hur stor invandringen är eller hur stor andel som har rötter utomlands. Att utrikes födda i genomsnitt har lägre inkomster beror på att vi har en etniskt skiktad arbetsmarknad. Men ojämlikheten som sådan och de effekter på bland annat brottsligheten som denna ger skulle finnas kvar även utan invandring. Minskad invandring skulle därför inte minska brottsligheten i samhället.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker ( Storytel)


Jag är författare och har sedan jag blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Jag har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Mina deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att jag inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Jag känner Veronica Palm sedan 25 år, så jag kan knappast skriva någon objektiv recension av hennes debutroman Inte alla män. Men ett boktips så här i semestertider kan jag ge. Inte alla män handlar om riksdagsledamoten Emilia Berg. Och bara för att få den saken ur världen: ja, det är svårt att inte se före detta riksdagsledamot Palm framför sig när man läser om Berg.

Berg försöker få ihop att ha-barnen-varannan-vecka-tillvaron med sina politiska uppdrag. Hon är på väg upp i partihierarkin, dock ständigt omsprungen av män som saknar andra egenskaper än att de är just män. Av en tillfällighet träffar Emilia sin barndomskamrat, Josefine. De har glidit ifrån varandra, såsom det ofta blir på vägen till vuxenlivet. Fast i det här fallet handlade det också om att Josefines mor, när hon gifte om och upp sig handgripligen lyfte bort Josefine från det enklare liv de levt. Josefine lever nu överklassliv som hemmafru, till synes lyckligt gift med en riksdagsledamot som spås en lysande framtid i sitt parti och som är, ryktas det, på väg att utses till minister. Snart inser Emilia emellertid att han misshandlar Josefine.

Romanen övergår nu till att bli en lärobok i hur man bör agera när man upptäcker att någon misshandlas eller far illa. Men missförstå mig inte. Det är inget negativt och storyn försämras inte. Tvärtom. Sedan jag själv började skriva, läser jag det mesta med författarens glasögon, studerar själva hantverket så att säga. Och jag kan bara konstatera att Palm lyckas väl när hon komponerar sin historia. Bra karaktärsskildringar och en bitvis riktigt spännande historia som balanserar där på realismens kant mellan fiktion och dokumentärt skrivande. 

Jag tycker rentav att Palm emellanåt briljerar i hur hon gestaltar Josefine, i synnerhet hennes tankevärld, såsom den formats och kuvats under år av psykisk och fysisk misshandel. Det enda som skaver är att kvinnomisshandlaren också är politisk motståndare till romanens huvudkaraktär, Emilia Berg. Dels är det lite för simpelt, dels är det kontraproduktivt. Själva poängen är ju att män som slår kvinnor finns överallt. Givet att historien ska utspela sig i en politisk miljö, hade det varit betydligt mer effektfullt och pedagogiskt om Palm gett rollen som hustrumisshandlare till en av Emilia Bergs partivänner. Det är lite synd, faktiskt. Men vill du läsa en spännande roman i sommar om ett aktuellt ämne, så kan jag verkligen rekommendera Inte alla män.

Inte alla män har getts ut av Bokfabriken och finns även i en bra inläsning av Maria Lyckow.

Tony Johansson, är själv författare och skriver deckare. Läs mer här.

%d bloggare gillar detta: