Publicerad i SKD 20080930 (se också artikel 20080906)

Lars Jansson upprepar påståenden, vilka jag redan visat att de inte stämmer. Han är inte så noga med sin data, metoden är tveksam och slutsatserna fel. 

Felslut. Till att börja med vill jag påpeka, att man bör vara försiktig i tolkningen av studier som beräknar kostnader för olika befolkningsgrupper, så också vad gäller de studier som är riktigt utförda. De visar inbetalningar till och nyttjande av den offentliga sektorn, men säger inget om tillväxt och nyttigt arbete. I verkligheten är det förstås så att de lågbetalda undersköterskorna är viktigare för samhällsekonomin än börsens helt improduktiva daytraders med jätteinkomster, men görs en nettokostnadsberäkning framstår det som om det förhåller sig tvärtom.

Så även om sysselsättningsgraden och åldersstrukturen vore desamma i gruppen invandrare som i gruppen infödda, skulle nettokostnaden, till följd av att invandrare i genomsnitt har lägre inkomster och därför betalar mindre i skatt, vara högre än för svenskar. Samma sak gäller för kvinnor i jämförelse med män. Men lika lite som att kvinnor kan hjälpa att de har lägre löner än män, ska invandrare bära hundhuvudet för att de har lägre inkomster än svenskar. Beräkningarna visar inte kostnader för invandring, utan för diskriminering och arbetslöshet. 

Lars Janssons beräkning träffas av ovan invändning, men därtill räknar han fel. Och för detta har han flera gånger kritiserats sönder av ledande nationalekonomer, som Eskil Wadensjö och Jan Ekberg. Det är alltså inte så att Jansson använder ”gängse metodik”. 

Men han är ju ”f d lektor i företagsekonomi”. Innebär inte det att han har ”teoretisk kompetens”, som han själv uttrycker sig, inom området invandringens ekonomi? Nej, och så är det oberoende av om vi tar i beaktande att han, enligt den förre chefen på institutionen, saknade behörighet för den tjänst han till slut fick. Janssons bakgrund i företagsekonomi ger lika lite vetenskaplig tyngd i frågor som rör invandringens ekonomi, som mina egna doktorandstudier i ekonomisk historia skulle ge mig om jag började uttala mig om teoretisk fysik. 

Janssons artikel i dagens tidning innehåller inget, som jag inte redan visat felaktigt. Jag påvisade i mitt inlägg 6 september att hans aggregerade siffror inte var konsistenta med hans siffror utslaget per individ. Det slog på 30 miljarder kronor. Jansson har nu insett att han snärjt sig själv i sina egna siffror, och försöker ta sig loss, genom att istället för att ange kostnadsdifferensen i absoluta tal göra det i procent. På så sätt försöker han villa bort läsaren. Men när han påstår att invandrare kostar 23 procent mer än svenskar, då säger han samma sak som när han i förra artikeln hävdade att per individ kostar invandrare brutto 150 000 och svenskar 122 000, fast uttryckt i procent. Detta är dock inte, vilket jag sedan tidigare noterat, förenligt med den totalsumma om 240 miljarder, som han fortsätter att hävda. Ty utslaget per invandrad individ är det 133000, inte 150 000 kronor. Att han strukit just dessa 30 miljarder, beror förmodligen på att det är här han gör en av sina stora dubbelräkningar (inkomstförluster är redan, som jag tog upp i förra artikeln, medräknade), vilken han nu försöker skyla över. Jansson är helt enkelt inte så noga med sin data, vilket bekräftas vid läsning av hans bok, som är behäftad med flera ytterligare räknefel. 

Jag instämmer därför i vad professor Eskil Wadensjö, som till skillnad från Jansson är expert på området, skriver i ett e-brev till mig: ”Lars Janssons beräkningar kan inte tas på allvar.”

Publicerad i SKD 20080906

I sitt försvarstal anger Lars Jansson två olika siffror, utan att vara medveten om det, över bruttokostnaden för invandrarna och gör flera vilseledande jämförelser.

Fel, fel, fel. Jansson förlitar sig på att vi ska acceptera hans siffror utan granskning. Men att allt inte stämmer är uppenbart. 

För det första, hans bedrägliga jämförelser. Jansson använder sig av vilseledande jämförelser när han ställer sina siffror mot den etablerade och erkända forskningen – framför allt professor Jan Ekbergs – som anger nettokostnaden för befolkningsgruppen invandrare till 20-40 miljarder, eller, enligt Jansson, per år och person med utländsk bakgrund c a 17000 kronor. Det måste vara fel, hävdar Jansson, för han vet att summan ska var 150 000 kronor. Detta är vilseledande. Ekbergs nettosiffra ska jämföras med Janssons nettosiffra, inte hans bruttosiffra. Janssons nettosiffra är 123 miljarder eller utslaget per person med utländskt ursprung 68 000 kr. Janssons siffra är tre till fyra gånger högre än Ekbergs, inte nio gånger högre, som Jansson försöker få oss att tro. 

För det andra. Det går att visa med hans egna siffror att hans beräkningar inte går att lita på. Jansson skriver att bruttokostnaden för invandrarna uppgick till 240 miljarder kronor. Emellertid hävdar han samtidigt, som vi sett, att invandrarna kostar 150 000 kronor per år och person. Men 1,8 miljoner personer – Janssons egen siffra – multiplicerat med 150 000 är 270 miljarder. Vips så har bruttokostnaden för invandrarna ökat med 30 miljarder, från artikelns början till dess slut! Det inger inte förtroende. Vem vet vilken summa han hamnat på om han fått fortsätta ytterligare en sida? 

Det är inte att förvånas att hans metod och slutsatser avvisas av en samlad ekonomkår. Professor Jan Ekberg skriver att det är ”uppenbart att han dubbelräknar. En post i hans beräkningar är inkomstförluster som skulle uppkomma genom den svåra arbetsmarknaden för invandrare. Men dessa förluster har ju Jansson redan tagit hänsyn till vid beräkning av offentliga transfereringar”. Professor Eskil Wadensjö instämmer i kritiken och så gör docent Lars Behrenz som säger att Jansson ”räknar fel så det sjunger om det”. Skattebetalarnas förening visar, slutligen, i en rapport (Vad kostar invandringen? Sakine Madon, Anja Fridholm) att justeras Janssons nettosiffra för dubbel- och felräkningar hamnar man mycket nära Ekbergs beräkningar.

Nåväl, Jansson har fel, och står ensam mot den samlade nationalekonomiska expertisen. Men 20-40 miljarder är mycket pengar det också. Sant. Men summan utgör inte kostnaden för invandring, vilket Ekberg ej heller hävdar, utan för arbetslöshet, diskriminering och etnisk skiktning av klassamhället. 

Det är orimligt att invandrarna ska bära hundhuvudet för att de i snitt har jobb med lägre löner än svenskarna och är diskriminerade. Överhuvudtaget är det absurt att tala om en kostnad för den som är lågbetald. Det resonemanget skulle ingen acceptera om det rörde svenskar. 

Slutligen, hur är det med Janssons akademiska meriter? Just för att inte diskreditera Jansson, skrev jag inget i min förra artikel om vad dåvarande prefekt Olov Olson vid Janssons gamla arbetsplats sagt om honom till tidningen Expo (3/2002): ”I verkligheten hade Lars Jansson under 1980-talet en vikarierande tjänst som universitetslektor. Ett ansträngt personalbehov gav honom tjänsten trots att han saknade behörighet.” Till mig säger Olson att ”såvitt jag vet har han inga vetenskapliga meriter om invandringens ekonomi”, vilket i sammanhanget är rätt viktigt. 

Publicerad i SKD 20080811
I ett inlägg förra veckan på debattplatsen här intill frågar Björn Collin, Sibbhult, om försämringarna i välfärden inte egentligen är en effekt av invandringen.

Låtsassiffror. Artikeln utgår från boken Mångkultur eller välfärd, skriven av Lars Jansson, som på 1980-talet vikarierade på Göteborgs universitet. Nära 300 miljarder om året, hävdar Jansson, är prislappen för invandringen. Slutsatsen tycks vara, att om det inte fanns invandrare i Sverige skulle det finnas 300 miljarder över till välfärd. Det är inte för inte som Janssons bok blivit husbibel i rasistkretsar. Det finns dock en hake. Om samma kreativa räknemetoder tillämpas på den infödda befolkningen så hamnar kostnaden för ”svenskarna” på 900 miljarder om året. 

Men i så fall, invänder den räknekunnige, sparar Sverige inte mest på att slänga ut invandrarna. Tre gånger så mycket skulle ju sparas om den infödda svenska befolkningen utvandrade till Danmark. Det är en, för att uttrycka sig milt, intressant slutsats som den nationella rörelsen i Sverige skulle kunna dra av Janssons sätt att räkna. Avfolka Sverige och staten sparar 1200 miljarder!


Tas endast utgifter och inga intäkter med blir det så, dubbelräknas dessutom en del poster, vilket Jansson gör för invandrarna, blir svenskarna ännu dyrare. Vi kan alltså avfärda Janssons uppgifter som nonsens. 

Men, frågar säkert en del läsare, vad kostar invandringen då? En siffra man ibland stöter på är 20-40 miljarder. Men då talar man om olika befolkningsgruppers inbetalningar till och nyttjande av den offentliga sektorn. Gruppen invandrare betalar in 20-40 miljarder mindre till den offentliga sektorn än den tar ut i välfärd. Egentligen är detta kostnaden för arbetslöshet. Men det är viktigt att notera, att eftersom det inte går att visa att arbetslöshetens andel ökar med invandring, är det hela snarare en beskrivning av ojämnt fördelad arbetslöshet än en kostnadspost för invandring. Till detta kommer att siffran är missvisande såtillvida, att det finns poster i denna beräkning som totalt sett varit positiva för svensk ekonomi, men som nu hamnar på minuskontot. Så är fallet med 60-talets arbetskraftsinvandrare som idag är pensionärer. Deras insatser i Sverige är en stor ekonomisk pluspost, men de blir i denna beräkning som endast utgår från nuet till en minuspost. 

Det finns alltså inga stora pengar att göra på att stoppa invandringen. Tvärtom, ur ett långsiktigt perspektiv, har invandringen gynnat svensk tillväxt och därmed gjort den kaka, med vilken vi idag betalar välfärden, större. Det är delvis tack vare invandringen som Sverige är det välfärdsland det är. Men medan de ekonomiska skälen, ska vara vägledande för arbetskraftsinvandring, saknar det betydelse för flyktinginvandring. Att hjälpa människor i nöd är en moralisk plikt. 

Att Sverige sedan mitten av 90-talet inom många välfärdsområden blivit mindre generöst, beror inte på att den offentliga sektorn dräneras med kostnader för invandringen. Skälet är ett annat och sammanfattas i en nyligen publicerad artikel i tidningen ETC av ekonomisk-historikern Daniel Ankarloo, vid Malmö högskola. Han noterar att om skattekvoten år 2007 varit den samma som år 2000, skulle vi haft 108 miljarder mer att spendera på välfärden. Lägg därtill det finansiella sparandet på 87 miljarder och vi hamnar på 195 miljarder kronor. Det är inte invandringen som är orsaken till försämringar i den svenska välfärden utan sänkta skatter och sparnit. Vi får vad vi betalar för, svårare är det inte.

%d bloggare gillar detta: