Jag gissar att de flesta inte ens funderade på varför Jimmie Åkesson i förra veckan konstaterade att ”Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti”. Men det är ett lika viktigt som sant påpekande (läsaren kan sätta sitt kryss i taket, för det är som bekant ovanligt att jag håller med SD-ledaren).

Sverigedemokraterna är, som jag i detalj redogjort för tidigare, ett parti med rötter i fascism och nazism. Det bildades i slutet av 80-talet av nazister, fascister och apartheidförespråkare, men personkopplingarna går ända tillbaka till Lindholmrörelsen, det svenska nazistpartiet under kriget.

Fascismen uppstod som en reaktion på socialismens/kommunismens fokus på klasskamp och internationalism och på det som den betraktade som en nationsupplösande liberal kapitalism. Fascismen delar vissa särdrag med konservatism – exempelvis fokus på nationen/folket och en kritik mot jämlikhetssträvanden – men det är inte en borgerlig ideologi om vi med borgerligt avser liberalism. Lika lite som det är en vänsterideologi. Fascismen är antiliberal och antisocialistisk.

Sverigedemokraterna har aldrig varit ett borgerligt parti. Detta är viktigt att komma ihåg när de forna Allianskollegorna försöker få Centern att stödja en ”borgerlig” regering.

Men svensk borglighet är som bekant en ohelig allians av liberaler och konservativa. Ohelig därför att liberalism och konservatism är gamla fiender. Konservatismen uppstod som en reaktion på liberalismens revolutionära omvälvning av det gamla stånds- och previlegiesamhället, en revolution som liberalerna i många länder, däribland i Sverige, kom att fullfölja tillsammans med den socialistiska arbetarrörelsen. Hjalmar Branting valdes först in i riksdagen på en liberal lista och det var genom en allians mellan liberaler och socialister som Sverige blev en demokrati. Liberaler och socialister i kamp mot de konservativa. Senare skulle socialdemokratins växande makt tvinga samman liberaler och konservativa till en gemensam borgerlighet. Spänningarna har aldrig försvunnit, men de har för det mesta varit hanterbara.

Fram tills nu. Sverigedemokraterna slår in en kil i den svenska borgerligheten, mellan dess konservativa och liberala gren. River i ett gammalt sår, så att säga.

Åkesson skriver i sin bok Satis Polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Och, säger han, ”Liberalerna är ju ett rätt onödigt parti”.

Anti-rasistisk deckare? Det finns, pröva den här >>>

Det här är bakgrunden till att Åkesson säger att Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti. För konservativa är detta förstås inget större politiskt problem – möjligen med undantag av att överklassen naturligtvis ser ner på vad den betraktar som en oborstad sverigedemokratisk medlemskader. För liberaler är detta däremot ett jättelikt problem. Det här är vad Annie Lööf insett. Sabuni förstår detta, men hoppas hålla sig flytande med moderata stödröster. Kristersson och Busch å sin sida har helt enkelt gjort en maktanalys och dumpat Reinfeldts liberalism respektive Alf Svenssons och Göran Hägglunds kristna värdegrund.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Det är därför den gamla konflikten mellan liberalism och konservatism nu kommer upp till ytan i borgerligheten. Centern – och alla andra liberaler – har nu mer gemensamt med Socialdemokraterna än med Moderaterna. Precis som liberaler i början av förra seklet hade mer gemensamt med arbetarrörelsen än med Högerpartiet. Det är också därför det är så missvisande när Moderaterna och Liberalerna försöker locka över Centern till att stödja en ”borgerlig” regering. Som vore det en liten justering att ta in SD i det gamla Allianssamarbetet. Detta skulle bli en ”borgerlig” regering endast om man avser en nationalistisk, antiliberal och konservativ regering. Just därför är Annie Lööf så hårdnackat emot. Och just därför hotar Liberala ungdomsförbundet att inte stödja moderpartiet i valet nästa år. Bengt Westerberg säger samma sak. Han tänker inte ens rösta på det parti han en gång ledde. Snacka om skräll. Men egentligen säger Westerberg inte mer än vad Kristersson sa för tre år sedan, då när han dyrt och heligt lovade förintelseöverlevaren Hédi Fried att han aldrig skulle samarbeta med SD, eller när han stod i Almedalen samma år och sa: ”SD hyllar ledare som ifrågasätter den demokratiska grunden för Europa… Inte i något annat parti säger så många så ofta horribla saker”.

Tre år sedan alltså.

Men så är Ulf Kristersson en man utan heder.

Till skillnad från Bengt Westerberg.

Men det är också här som en central skillnad gentemot Danmark och Norge finns. I dessa, våra grannländer, har Fremskrittspartiet respektive Danskt Folkeparti, med hjälp av allmänborgerliga partier, fått stort inflytande över regeringsmakten. Det råder knappast någon tvekan om var de står i migrationsfrågor. På så sätt kan det tyckas som att de liknar SD och den situation vi har i Sverige. Samtidigt skiljer sig dessa partier i grunden från Sverigedemokraterna. Både Danskt Folkeparti och Framskrittspartiet har rötter skattepopulism, alltså i någon form av (ny)liberalism, och har fler likheter med Ny Demokrati än med Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har, som nämnts, rötter i nazism. Man kan ha många åsikter om nyliberaler, men de förespråkar inte massmord. Det gör nazister. Definitionsmässigt. Många år har förflutit, invänder säkert några läsare. Det är förstås sant, och Sverigedemokraterna kan inte längre betraktas som nazistiskt. Men samtidigt har inte Sverigedemokraterna gjort upp med sitt förflutna. Sanningen är att de inte ens erkänner det som är ett historiskt faktum, att partiet bildades av nazister. Och det kommer jämt och ständigt fram nya exempel på sverigedemokratiska företrädare som hyllar Hitler, gör sig lustiga över förintelsen eller fångas på film när de skrålar till Vit-makt-musik.

Det är detta parti som Moderaterna nu lyfter upp till finrummen. Det gör att jag inte kan släppa en tweet som den liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz skrev i veckan: ”ibland undrar jag över om vi lärt oss någonting alls från Trump-eran. Det är liksom såhär det är med den sortens politiker? Och moderaterna är lika lite beredda att stå emot som republikanerna var och är.”

Och jag tänker: vad händer nu när Moderaterna använder sin politiska trovärdighet till att tvätta bort det bruna i Åkessons historia och om sedan SD blir det största partiet i Kristerssons koalition? Kommer Moderaterna att stå emot Sverigedemokraternas ministerambitioner?

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

När Jimmie Åkesson tweetade att SD inte tänker ”lämna eller överge” sina rötter blev det något av en backlash. Man kan nämligen diskutera hur Sverigedemokraterna ska etiketteras idag – rasisistiskt, främlingsfientligt, högerpopulistiskt osv. – men partiets rötter i fascism och nazism är historiskt oomtvistat. Låt oss därför en gång för alla klargöra hur det ligger till. Källor för nedan framställning utgörs huvudsakligen av Stieg Larssons Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen, en bok han skrev tillsammans med Mikael Ekman samt Extremhögern som han skrev tillsammans med Anna-Lena Lodenius. Larsson slog senare igenom med sina thrillers om Lisbeth Salander, men han var långt innan dess erkänd som en av Sveriges främsta kännare av de högerextrema rörelserna. Därutöver nämns och länkas ytterligare källor löpande nedan.

Rasisternas 1980-tal

Sverigedemokraterna har sin bakgrund i BSS – Bevara Sverige Svenskt. BSS bildades i slutet av 70-talet och samlade en brokig skara högerextremister – från kostymklädda herrar skolade i fascismens ideologi till gatukrigande skinnskallar. Det blev snabbt den dominerande högerextrema rörelsen i Sverige. BSS förgrundsgestalt var Leif Zeilon. 1977 hade han åkt på en studieresa till apartheidens Rhodesia. Detta tillsammans med en person som, enligt Larsson och Ekman, var med i nazistiska Nordiska Rikspartiet (NRP). Zeilon förnekade visserligen att han hade kopplingar till nazism. NRP:s ledare, Göran Oredsson, var dock av annan uppfattning: ”Leif Zeilon har varit en ivrigare förkämpe för NRP än mången annan.” Rhodesiaresan verkade ha varit inspirerande och om apartheid skrev Zeilon tio år senare i den regeringstrogna sydafrikanska tidningen The Citizen: ”Vad Sydafrika behöver är en nation för endast vita”. Det uttalandet sammanfattar väl vilken sorts person vi här har att göra med, och det ska understrykas, även om vi går händelserna i förväg, att Zeilon bara ett år efter Sydafrika-insändaren var med om att bilda Sverigedemokraterna och blev det nya partiets första talesperson. BSS samverkade även med norska Natsjonalt Folkeparti som vid denna tid försökte bygga upp en nordisk nazistfront och Danmarks Nationalsocialistiska Rörelse.

BSS fokuserade på invandringen och varnade i flygblad för att inom några få år skulle invandrarna ha ”totalt ockuperat Sverige. Med kanske en turk som diktator och neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk”. BSS förste ordförande var Sven Davidsson. Han hade fått sin politiska skolning i Per Engdahls Nysvenska rörelse. Jag nämner dessa båda särskilt – Zeilon och Davidsson – såväl för att de båda var med och grundade Sverigedemokraterna, som för att de var för sig representerar en länk bakåt till de båda centrala högerextrema rörelserna under efterkrigstiden: den fascistiska Nysvenska rörelsen och det nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP).

BSS försökte skapa en enad ”nationell front” och sökte sig i mitten av 80-talet till Framstegspartiet. Det var mest känt för att efter mordet ha skickat ett pressmeddelande där de förkunnade att det var ”bra för Sverige att vi slipper Palme”. BSS och Framstegspartiet slog sig samman till Sverigepartiet.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


På Stockholms gator blev det under våren 1987 kraftmätningar mellan det nybildade Sverigepartiet som försökte etablera ”invandringsfria zoner” genom aktioner på lördagarna i tunnelbanan och på Drottninggatan och paraplyorganisationen Stoppa rasismen, där dåvarande SSU-ordförande Anna Lindh var tongivande. Denna kraftmätning förlorade rasisterna rent numerärt och de lade ner sina lördagsmanifestationer. Sannolikt bidrog nederlaget till att Sverigepartiet bröts sönder. För att göra en lång historia kort, så uteslöt BSS:arna det gamla Framstegspartiets företrädare. Men det här var en jäkla röra för att uttrycka sig milt – under en tid existerade tre olika organisationer som gjorde anspråk på att vara det riktiga Sverigepartiet. Men det var ur denna röra som BSS-fraktionen bildade Sverigedemokraterna.

”Vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin”

Formellt bildades Sverigedemokraterna på ett extra årsmöte för Sverigepartiet i februari 1988, ett möte som BSS:arna kallat till. Då bytte partiet namn till Sverigedemokraterna. Utöver ovan nämnda Leif Zeilon och Sven Davidsson närvarade bland annat skinnskallen Johnny Berg. Leif Zeilon och Johnny Berg blev det nya partiets talespersoner. När den senare lämnade uppdraget i slutet av 1988 ersattes han av Anders Klarström som något senare valdes till Sverigedemokraternas första partiledare.

Klarström hade sin politiska hemvist i Nordiska Rikspartiet (NRP) och dess Riksaktionsgrupp (RAG) i Göteborg. Det var inte, såsom Sverigedemokraterna nu försöker göra gällande, i någon avlägsen dåtid och med högst oklar övertygelse från Klarströms sida. Nordiska Rikspartiet var det viktiga nazistpartiet under efterkrigstiden och i dess aktionsgrupper, som organiserats med tyska SA som förebild, fick, enligt NRP:s instruktioner till medlemmarna, endast den bli medlem ”som visat stor lojalitet och offervillighet under en längre tid … konfrontationer med landsförrädare, ska i första hand ombesörjas av ortsgruppens RAG-grupper”. I korthet: i RAG-grupperna organiserades Nordiska Rikspartiets gatukrigare, och det var alltså härifrån som Sverigedemokraterna hämtade sin första partiledare.

Bara två år innan Sverigedemokraterna bildades hade Klarström dömts i de uppmärksammade nazisträttegångarna i Göteborg då ett 20-tal NRP:are åtalades för sådant som mordhot mordbrand och skadegörelse. Klarström hade bland annat fångats på band när han mordhotade den folkkäre teveprogramledaren Hagge Geigert: ”vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin… vi vet var du bor också. Vi ska komma och döda dig”.

Lindholmsnazisterna

”Om Per Engdahl och Nysvenska Rörelsen var den krets som gav de viktigaste impulserna till det tidiga BSS när rörelsen grundades, så var det arvet från Lindolmrörelsen som kom att spela en framträdande roll i Sverigedemokraterna under de första åren” konstaterar Stieg Larsson och Mikael Ekman i sin år 2001 utgivna Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen. Då, för 20 år sedan, var detta okontroversiellt. Men om någon skulle säga så idag i exempelvis Agenda, skulle med all säkerhet programledaren bryta in och säga nåt i stil med att nu är ju inte Sverigedemokraterna här och kan försvara sig. Men det är ett faktum att, som Larsson och Ekman skriver, partiets ”medlemskader och funktionärer befolkades av nazister. Några av dem var legendarer i den ’nationella’ rörelsen”.

Två av dessa legendarer var Gösta Bergquist och SS-veteranen Gustaf Ekström. Båda var under kriget medlemmar i NSAP/SSS, den så kallade Lindholmrörelsen, alltså det svenska nazistpartiet. ”Nationalismen är den samma inom Sverigedemokraterna som i Lindholmrörelsen, det kan jag försäkra”, förkunnade Bergquist. Tillsammans med Gustaf Ekström gick han till det första mötet då Malmöavdelningen av Sverigedemokraterna startade. Detta var två veckor efter att riksorganisationen bildats i Stockholm. Nu, när den här historien är alltför belastande för partiet, försöker man tona ner det faktum att två gamla nazister från kriget, var med och grundade Sverigedemokraterna. Det här var ju bara Malmöavdelningen, säger de. Fast att skapa ett nytt parti är som Ulvenö, Palm och Larsson skriver i sin biografi över Ekström, ”en kollektiv handling”. Det här var bara två veckor efter att Sverigepartiet döpts om till Sverigedemokraterna. Det krävs att många människor agerar och går samman för att man ska bygga ett nytt parti. Ekström var en av dem. Och han var varmt välkommen, för ett år senare valdes han till revisor för riksorganisationen. Även detta försöker Sverigedemokraterna idag tona ner betydelsen av. Han satt inte i partistyrelsen, argumenterar de. Nej, det är korrekt. Men revisor för riksorganisationen i ett nystartat parti som måste ha mängder av formalia på plats för att fungera är en central position. Man kan dessutom fråga sig hur krystade ursäkterna egentligen kan bli. Är det ens lönt att försöka förneka det uppenbara? Partistyrelsen befolkades av nazister, den leddes av den tidigare NRP:aren Anders Klarström, och den som hade uppdraget att granska honom och styrelsen var Gustaf Ekström – svensken som frivilligt tagit värvning för Hitler och som förblev nazist hela livet.

Partiet som Åkesson blev medlem i

De flesta i Klarströms första partistyrelse hade nazikopplingar, utöver tidigare nämnda kan noteras Reine Wikström från NRP/RAG i Göteborg och Tord Hagström som bildade det nazistiska skivbolaget Last Resort Records.

1991 valdes även, kan noteras, Niklas Irberger in i partistyrelsen. Två år senare greps han och flera andra SD:are vid ett valmöte med Gudrun Schyman. I hans väska fann polisen en skarpladdad handgranat. Han dömdes till ett års fängelse för bland annat förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, olaga vapeninnehav samt brott mot knivlagen.

Inför valet 1991 bjöd SD in den tyske SS-veteranen Franz Schönhuber och den engelska förintelseförnekaren Anthony Hancock. Men några större framgångar nådde man inte. Ny Demokrati är en del av förklaringen. En annan att medlemskadern till stor del bestod av skinnskallar, ofta dubbelorgsniserade i organisationer som Vitt Ariskt Motstånd, VAM. Men vit-makt-terroristerna sågs inte som ett problem. Snarare tvärtom. Som vid 30-novembermarschen 1992 då Klarström eskorterades till Kungsträdgården av maskerade hakkorsprydda livvakter från VAM.

Detta var partiet som Jimmie Åkesson gick med i. Själv har han påstått han gick med i Sverigedemokraterna först efter att Klarström avgått i mars 1995. Det är lätt att förstå att det är viktigt för honom. Men som Expo avslöjat gick Åkesson i själva verket med redan 1994. Det var således till ett parti lett av nazister som en ung Jimmie Åkesson sökte sig. Ingen demokrat fattar ett sådant beslut.

Så här har du, Jimmie Åkesson, inte bara partiets, utan också dina rötter.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Brottsförebyggande rådets rapport i förra veckan om det dödliga skjutvapenvåldet passade som hand i handske i det allmänt upphaussade stämningsläget, där det sällan finns plats för annat än alarmism.

Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forsell kallade resultaten ”en skam för Sverige”, Jimmie Åkesson sa att det var en ”skandal” och att ”Sverige blivit Europas Chicago”. Kristdemokraterna talade om ”sju förlorade år” och Liberalerna lovade att allt skulle bli så bra ”bara vi får en borgerlig regering”.

Rapporten så. Vad säger den? Jo, egentligen fyra saker.

För det första att det totala dödliga våldet inte har ökat i Sverige jämfört med hur det var under de första åren av det nya millenniet. I början av millenniet avled 10-11 personer till följd av dödligt våld. Det gjorde det under 2019 också. Även om det inte ingår i jämförelsen med övriga länder, framgår det av rapporten att under 2020 ökade det dödliga våldet ytterligare till 12 per miljon. Det är högre än under början av millenniet, men lägre än i början av 90-talet, då det dödliga våldet låg på 14-15 per miljon invånare.

För det andra framgår att det totala dödliga våldet föll från millenieskiftets nivåer och bottennoterade på 6-7 fall per miljon 2011-2012, varefter det alltså steg till samma nivåer som i början av millenniet. Av detta kan vi konstatera att risken att utsättas för dödligt våld inte har ökat jämfört med hur läget var under 90-talet och början av millenniet. Däremot har risken ökat jämfört med 2012.

Från Brottsförebyggande rådets rapport

För det tredje visar rapporten att det dödliga våldet med skjutvapen är vad som driver trenden för Sveriges totala dödliga våld. Det är främst yngre män i kriminell miljö som är offren. Det är denna lista som Sverige nu ligger näst högst på, och där Sverige går emot trenden i övriga Europa. Under 2021 har dock, även om det ligger utanför den period som rapporten undersöker, skjutningarna minskat mycket drastiskt.

För det fjärde framgår att risken att utsättas för dödligt våld har stigit i Sverige men fallit i övriga Europa, och att dessa båda trender gjort att Sverige nu ligger över genomsnittet. Samtidigt är lite proportioner rimligt också här. Sverige ligger exempelvis över Danmark och Norge, men under Finland och Belgien. Det finns naturligtvis fog för att oroas över utvecklingen och vidta åtgärder, men om tonläget i debatten är rimligt får envar ta ställning till. Att jämföra Sverige med Chicago, som SD-ledaren gör, är i vilket fall bara löjeväckande och okunnigt. Som Maria Robsahm noterar är risken att utsättas för dödligt våld i Chicago 23 (!) gånger större än den är i Sverige. I global kontext är risken i Sverige, liksom i Västeuropa, mycket låg.

Från Brottsförebyggande rådets rapport.

Debatten som följde var förstås som ett självspelande piano. Innan Forsell och Åkesson ens öppnat munnen visste vi alla precis vad de skulle säga. Jag är nog inte ensam om att vara innerligt trött på den här simpla och förutsägbara debatten där allt går ut på att skylla på varandra i en fråga där det sannolikt inte spelar särskilt stor roll vilken partifärg ansvarig minister har. Studera linjediagrammet ovan. Under den perioden har vi haft två regeringar ledda av Göran Persson, två regeringar ledda av Fredrik Reinfeldt och två regeringar ledda av Stefan Löfven. Det dödliga våldet i nivå och avseende trender saknar helt tydligt korrelation med regeringsfärg. Men vill man göra detta till partipolitik finns det nåt för alla. Det totala våldet är lika högt nu som i början av millenniet. Antar att det således talar för regeringen Löfven på temat att det inte går åt helvete, i varje fall inte mer än det gjorde för två decennier sedan. Men skjutvapenvåldet har ökat. Det torde ju således tala för Moderaternas kritik. Fast å andra sidan skedde trendbrottet under Reinfeldt och alla vet ju att det tar flera år för en regerings politik att få effekt. Kan nuvarande regering lastas för detta och borde inte Moderaterna ha något mer modest svansföring? Men för den som söker finns det alltså möjlighet att vinkla statistiken så att det talar för den egna saken.

Alla ansvariga politiker vet förstås allt detta, och många väljare vet det också. Men i dagens debatt finns det inte utrymme för det lilla konstaterandet att det här nog är ett gemensamt ansvar, att det egentligen inte går att lasta en regering eller ge en regering cred för det ena eller andra. Den som säger så angrips för att skyla över situationen eller inte vilja ta ansvar. Därför blir det istället pajkastning med tävling om vem som är tuffaste sheriffen i stan och en massa symbolpolitik. Ta det här med anonyma vittnen, som Moderaterna vevar runt i debatten. Om vi bortser från invändningen att sådant är djupt problematiskt och strider mot tvåtusen år av rättstradition, så är det dessutom så att det knappast är vad som kommer lösa den gordiska knuten. Den statliga utredning som nyligen utredde frågan drog slutsatsen att möjligheten som finns i våra grannländer ”används extremt sällan”. Det säger sig således självt att detta inte kan bli mer än symbolpolitik.

Tuffa sheriffer kan förstås inte heller medge att det kanske inte är de mest högprofilerade och hårda åtgärderna som kommer att avgöra utvecklingen framöver.

Ett sådant exempel är hur Malmö stad och polisen agerat på området Seved. SVTs reporter sammanfattar utvecklingen så här:

”Nyligen besökte jag Seved i det särskilt utsatta området Södra Sofielund i centrala Malmö. Där har staden tillsammans med polis, socialtjänst, civilsamhälle och fastighetsägare fått bort de oseriösa hyresvärdar som tidigare låtit området förslummas. Förr kunde utomstående inte komma till området utan att bli konfronterade av ungdomsgäng – idag är det som dag och natt.”

Men handen på hjärtat. Det handlar ju om polisarbete och sociala och strategiska åtgärder från staden – inte om tuffa tag på riksplanet.

Eller ta det av twitterhögern utskrattade sluta-skjut-projektet i samma stad. ”Bara prat”, sa SD medan närstående Samhällsnytt skrev om att det handlade om att polisen bjöd kriminella på pizza och försökte bli kompis med dem. Den sortens retorik passar väldigt bra med tonläget i debatten. Men nu ett par år senare tycks alla vara överens om att det varit framgångsrikt. Så det projektet är inte längre, så att säga, i den politiska skottlinjen.

Men också detta handlar om polisarbete, inte om hur tufft Johan Forsell eller Jimmie Åkesson kan se in i kameran och tala om hårdare tag.

Jag menar inte att det saknar betydelse vilken politik som förs. Däremot tycks det vara mer lågprofilerade åtgärder – som att röja upp bland slumhyresvärdar – och att ge polisen bra förutsättningar att göra sitt jobb som har betydelse. Men detta handlar mindre om den symbolpolitik som dominerar debatten och mer om resurser och att samhället tar ett samlat grepp. Det handlar om socialpolitik, jobb och framtidsutsikter och det är här de stora förändringarna skett de senaste tre decennierna med större klyftor, massarbetslöshet och milsvida skillnader i förutsättningar, inte minst för barnen i skolan. Till syvende och sidst är det åtgärder på det sociala området som kan ha verklig effekt.

Eller som Tomas Stakeberg Jansson, lokalpolisområdeschef i Borås konstaterar: ”När vi poliser kommer in i bilden är det ofta försent. Det förebyggande arbetet är främst kommunens och lokalsamhällets ansvar. Ny offensiv lagstiftning är välkommen men det är genom att ungdomarna utbildas, blir sedda, hörda och bekräftade som vi kan komma till bukt med problemen. Allt annat är bara reaktivt istället för proaktivt.”

Jag skulle önska att sådana perspektiv fick mer utrymme i debatten.

Och att politiker som leker sheriffer fick mindre.

Jag är nog inte ensam om att tycka så.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Män som mördar kvinnor är inget nytt, ”importerat” problem. Våld mot kvinnor har djupa historiska rötter i såväl Sverige som i andra länder. Om vi inte inser det, får vi svårt att göra något åt det. Därför har inte bara SD-ledaren fel i sak när han påstår att våld mot kvinnor är ett ”importerat problem”. Hans inställning är även farlig för alla de kvinnor som drabbas av mäns våld. Det här är helt enkelt en för viktig fråga för att vi ska tillåta att Åkesson föser ner den i sin vanliga skyttegrav, där alla frågor handlar om invandring.

Men låt oss börja med att klargöra fakta. I genomsnitt mördas femton kvinnor per år av män de är eller har varit i en nära relation med. Det har legat ganska stabilt på den nivån under de senaste två decennierna. Betraktar vi detta ur ett kallt statistiskt perspektiv innebär det, i och med att befolkningen vuxit, att morden på kvinnor har blivit relativt ovanligare. Därmed tycks det dödliga våldet mot kvinnor följa en liknande nedåtgående trend som det övriga dödliga våldet (vilket var som högst i slutet av 80-talet). Jag påtalar detta inte för att förringa det våld som kvinnor utsätts för, utan för att vi redan här inser att Åkesson måste ha fel. Under denna period ökade nämligen andelen utrikes födda av befolkningen från 11,6 till 19,7 procent. Om det dödliga våldet mot kvinnor vore ett importerat problem, borde det rimligen ha ökat. Inbitna Sverigedemokrater kan möjligen hävda att svenska män upphört att mörda – Åkesson påstod ju att vi nästan utrotat de idéer som vi nu i stället börjat importera – och att utrikes födda så att säga fyller upp tomrummet efter de helyllesvenska mördarna. Det är förstås inte sant. Nyligen gjordes en undersökning i Västra Götalandsregionen av samtliga mord i nära relationer under perioden 2000-2016. Studien fann en jämn fördelning, d v s ingen överrepresentation för vare sig män som är födda i Sverige eller män som är födda utomlands.

Våldet mot kvinnor är i själva verket något som präglar hela vår historia – den svenska såväl som andra nationernas historia. Den historiskt intresserade kan med fördel läsa Marie Lindstedt Cronbergs doktorsavhandling Med våldsam hand: hustrumisshandel i 1800-talets Sverige.

”Någon måste banka vett i PK-feministmaffian”. Publiceras med tillstånd av Max Gustafsson. Kolla in hans teckningar här

Hon diskuterar bland annat den norske filosofen Knut Kolnars begrepp ”kreativt våld”, med vilket han avser att vissa män tillgriper våld när de uppfattar sin position i könshierarkin som hotad. Utan att i övrigt ge mig in i den väldiga litteratur som finns på området, är det rimligt att betrakta våldet mot kvinnor som ett uttryck för denna könsmaktsordning där själva våldet, och den fysiska övermakten som män har, är den yttersta upprätthållaren av denna. Detta tycks stämma väl med hur studien om Västra Götaland framhåller tre kriterier som förövarna uppfyllde helt eller delvis. Ett av dessa är ”makt, kontroll och svartsjuka. En känsla av att äga sin partner”. För att kunna bekämpa våldet mot kvinnor på ett effektivt sätt, måste vi rimligen börja med att konstatera dessa enkla fakta.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Faran med Åkessons påstående är därför inte endast att det är sakligt fel. Män som mördar kvinnor är helt enkelt inget importerat problem. Vad värre är att den här typen av retorik, där våldet mot kvinnor reduceras till ett ”invandrarproblem”, riskerar att förvärra situationen för utsatta kvinnor. Våldet betraktas med ett sådant perspektiv som något som ”de andra” sysslar med, inte något som existerar mitt bland oss själva och alltid så har gjort.

Det här vet naturligtvis Åkesson, om inte annat för att han har rätt mycket av just våld mot kvinnor i sitt eget parti. Tidningen ETC kunde bara ett par dagar efter hans uttalande presentera en lista på SD-politiker som misshandlat, trakasserat och hotat kvinnor och barn. På listan fanns misshandel av en gravid kvinna och våldtäkt mot barn.

I Åkessons parti agerar man i första hand emot de utsatta kvinnorna. Expressen kunde 2016 avslöja innehållet i den rapport om sexuella övergrepp inom SD som partiet tagit fram. I den kartläggs offren, snarare än de misstänkta gärningsmännen. En kvinna som anklagat en partikollega för våldtäkt anklagas själv av partiet för ”omoraliskt leverne”. En annan kvinna ”uppmanas att absolut inte blanda in polisen” och anklagas för ”partiskadligt beteende” efter att ha pratat med media. En kvinna som anklagar en partitopp för ”allvarliga sexuella övergrepp” beskrivs på följande sätt: ”Personen kan med all sannolikhet anses som sjuk.”


Emma hade anklagat en partikollega för våldtäkt. Ur SD:s rapport.

Men Åkessons attityd måste också ses mot bakgrund av den allmänt antifeministiska och kvinnohatande retoriken i den högerextrema miljön, inte minst på sociala medier. Kvinnor som säger sin mening mordhotas och kallas ”blattehoror” och ”kött” som ska ”knivvåldtas”. De mansideal och den syn på kvinnor som detta ordbruk är en spegling av handlar inte om enstaka rötägg, utan är en integrerad del av den mansdominerade extremhögern.

När Åkesson pekar mot invandare, pekar han inte endast bort från de verkliga orsakerna till mäns våld mot kvinnor. Han pekar också bort från den undervegetation av hemmaodlad kvinnohatande högerextremism som är så avgörande för hans partis dominans på sociala medier.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Sverigedemokraternas förslag att koppla vissa bidrag till medborgarskap, handlar för det första egentligen inte alls om medborgarskap, leder för det andra bara till fler fattiga barn och pensionärer och vittnar, för det tredje, om att Sverigedemokraterna ger fasiken i vanligt folk.

Vi börjar med det sistnämnda. Sverigedemokraternas uttalade syfte med sitt förslag är att göra Sverige mindre attraktivt för invandring. För att nå dit vill SD göra det sämre för de som invandrat hit och försvåra integrationen så mycket som möjligt. Ur alla rationella perspektiv är detta stendumt, förstås gentemot de människor som drabbas, men också för Sveriges ekonomi. Vad blir effekten under kommande decennier om Sverige slår in på vägen att så långt som möjligt begränsa invandringen? Svaret är att vi får det svårare att finansiera välfärden. Jag har skrivit om detta tidigare, men för att rekapitulera: den genomsnittliga åldern i gruppen invandrare är lägre än i den inhemska befolkningen. Det har lett till att den invandrade befolkningen arbetar fler timmar per individ (alltså utslaget på hela gruppen) än den inrikes födda. Det betyder att den så kallade försörjningskvoten förbättras med invandringen. Försörjningskvoten beskriver hur många som de som är i arbetsför ålder måste försörja med avseende på välfärdstjänster, dvs hur många barn och pensionärer som går på var och en som är i arbetsför ålder. Sverige befinner sig i ett bekymmersamt läge med en åldrande befolkning. Enligt prognoserna kommer det under de kommande fem decennierna gå färre i arbetsför ålder i relation till barn och gamla än det gör idag. Allt annat lika betyder det att vi måste arbeta längre upp i åren – höjd pensionsålder – eller höja skatterna för att finansiera samma välfärd som vi har idag. Men invandringen begränsar denna effekt, helt enkelt pga invandrargruppens lägre genomsnittsålder. Trots att arbetslösheten är högre i gruppen utrikes födda arbetar de, till följd av att fler är i arbetsför ålder, fler timmar i genomsnitt när dessa slås ut på hela gruppen utrikes födda och bidrar därmed till att sänka den totala försörjningskvoten i Sverige. När man skriver om detta möts man av indignerade vrål från twittermobben. Men det här är inte en åsikt. Det är redan så och det är ett matematiskt faktum: stänger vi gränserna kommer vi att få höja pensionsåldern mer och höja skatterna mer, för att få ut samma välfärd. Sverigedemokraternas ledning begriper förstås detta, men struntar i oss som faktiskt måste betala de höjda skatterna som deras politik leder till, liksom de struntar i alla oss som kommer tvingas jobba allt längre upp i åren samtidigt som vi får se vår välfärd erodera.

Så att ”höja medborgarskapets värde”, betyder, när vi översätter från sverigedemokratiska till vanlig, hederlig svenska inte alls att vi ska göra det bättre för de som är svenska medborgare, utan att vi ska göra det sämre för de som inte är det. Men dessutom är det här en politik som gör oss alla lite fattigare. Medborgarskapets värde höjs inte, det sänks. Detta är nationalismens pris.



Fast tittar man närmare på det är sanningen den att Sverigedemokraterna inte alls vill höja det svenska medborgarskapets värde. Det är bara så det låter i retoriken. I själva verket berörs inte någon som är medborgare i något av de 29 länderna i EU/EES av Sverigedemokraternas förslag. De ska fortsätta få tillgång till den svenska välfärden. Det finns förstås ingen logik i detta. Men om välfärd ska kopplas till medborgarskap, borde det väl gälla just svenskt medborgarskap? Partiet heter ju inte EU/EES-demokraterna. Men Jimmie Åkesson står där med ena handen hopflätad med EU-vännen Ulf Kristerssons, och det skulle bli minst sagt knepigt att bilda regering ihop om han började driva en sådan linjen. Den andra handen håller han som vanligt uppsträckt … med ett väl blött finger. Det ligger bra i tiden att peka på utomeuropéer och fortsätta bygga det banala men effektiva sverigedemokratiska narrativet om de farliga främlingarna som tar våra jobb och lever på våra bidrag. Så ställer han 5 procent av befolkningen – det är inte fler vi här talar om – mot de resterande 95 procenten. Banalt men politiskt effektivt – och förstås farligt.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Bostadsbidrag, barnbidrag, garantipension är statliga åtaganden syftande till att garantera en skälig levnadsstandard för alla som bor i landet. Sverigedemokraterna påstår sig spara 7-8 miljarder på sina förslag, men det enda som är klart definierat i deras taffliga budgetmotion är de 140 miljoner kronor som de vill spara på att begränsa barnpension och efterlevandestöd – det är stöd barn kan få idag när föräldrar avlider – till de barn i Sverige som har svenskt medborgarskap. Resten är tämligen oklart. Det står rentav ordagrant att de andra bidrag som de vill knyta till medborgarskap ”inte inkluderas i den aktuella budgetkalkylen”. Så det Åkesson och partiets ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt – han som under sin tid som skinhead i ungdomsförbundet gick under smeknamnet ”Rasse-Oscar” – gjorde störst nummer av på pressträffen var i själva verket inte mer än två killar som gissar lite om folk som de inte tycker om. Men även om man skulle ta gissningarna på allvar, så står det alldeles klart att det mesta inte är faktiska besparing eftersom ansvaret istället rullas över på kommunerna vars utbetalningar för försörjningsstöd kommer att öka.

I den mån det är besparingar blir effekten fler fattiga pensionärer, fler ekonomiskt utsatta familjer och fler fattiga barn.

De enda som gynnas av det här är Sverigedemokraterna själva, som lyckas få hela den politiska diskussionen att handla om något som egentligen är en liten fråga, men som är den fråga kring vilken jorden rör sig i Sverigedemokraternas eget, skruvade universum – invandringen. Vi såg detta, återigen, i söndagens partiledardebatt. Inga andra gynnas.

Inte de fattiga barnen.

Inte de fattiga gamla.

Inte heller gynnas den ekonomiska tillväxten, som begränsas när ojämlikheten ökar. Och inte landet Sverige, för vem vill leva i ett land som slits sönder av sociala och ekonomiska klyftor? Svaret är möjligen Sverigedemokraternas ledning. De vill inte det här landet väl. Deras livsluft är allt som är negativt och de inser att om det går sämre för vårt land, om splittringen ökar, om social ojämlikhet och utanförskap växer blir det fler frågor för dem att kapitalisera på.

Så funkar den cyniska högerpopulismen.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.
%d bloggare gillar detta: