När ska EU sätta ner foten om Turkiet?


Publicerad i SKD 20091216
I helgen förbjöd den turkiska författningsdomstolen det kurdiska partiet DTP. Det var i ordningen det 25:e partiet som förbjöds i Turkiet, ett land som använder tortyr och fängslar politiska dissidenter, men som detta till trots står i väntrummet för EU-medlemskap och är något av ett svenskarnas semesterparadis. Hur den är funtad som semestrar hos torterarregimer som Turkiet och Egypten, kommer jag aldrig att förstå.

Sverige har varit drivande för turkiskt EU-medlemskap och i detta har såväl den nuvarande som förra regeringen på ett förtjänstfullt sätt argumenterat mot den europeiska höger som med näbbar och klor motsätter sig Turkiet som en framtida EU-medlem. De ser EU som en sammanslutning av kristna nationer och anser att en stor muslimsk medlemsstat skulle hota de ”europeiska” värderingar om individens rättigheter som de förväxlar med ”kristna” värderingar.

Men tyvärr är argumentationen mot denna (extrem)höger också ett sätt att komma bort från den mer lågmälda, men sakligt viktiga kritiken mot ett turkiskt EU-medlemskap som grundas i att Turkiet inte följer de mänskliga rättigheterna, inte är en demokrati, har politiska fångar och de facto utgör en kolonialmakt i förhållande till de kurdiska områdena.

Det är sant att EU-processen pressat fram positiva förändringar i Turkiet, att regering och författningsdomstol representerar olika maktintressen och att EU-processen kan stärka de progressiva elementen. Det är också sant att många kurdiska företrädare vill se ett EU-inträde. Men detta är inte hela bakgrunden till EU:s tålamod med Turkiet.

Till denna hör också säkerhetspolitik som i EU-sammanhang betyder något helt annat än vad säkerhetspolitik betydde på den tiden som Sverige var ett självständigt land. EU har en dimension av imperium, förkunnade nyligen kommissionsordförande Barroso. Och med det följer nya dimensioner av säkerhetspolitiska intressen.

Jag tror därför att det är viktigt att vi svenskar inser att EU inte är en sammanslutning av snälla stater som vill gott, utan ett imperium i vardande som rymmer ett kolonialt förflutet och stormaktsdrömmar. Och att vi förstår att säkerhetspolitik med stormaktsambitioner sällan är förenligt med stöd för mänskliga rättigheter. Vi som vill att EU utvecklas i en annan riktning, måste därför kräva klarhet. Det måste finnas en gräns för hur mycket en stat med förmånliga avtal och medlemsambitioner ska kunna bryta mot de mänskliga rättigheterna, en gräns då EU måste säga upp avtalen. Är inte den gränsen passerad när 25 partier förbjudits? När passeras den i så fall?

%d bloggare gillar detta: