Publicerad i Magasinet Konkret 20250623

Konjunkturinstitutets rapport om invandringens effekter blev ett magplask för regeringen. Dels för att rapporten gav delvis oväntade svar, dels för att Katalys hade stärkt det intellektuella självförsvaret mot Tidöpartiernas retorik. Det skriver Tony Johansson, fil dr i ekonomisk historia och författare till en av vårens stora politiska snackisar, Vinsten med invandring.

Strax före jul 2023 meddelade Tidöpartierna på en pressträff att de skulle ge Konjunkturinstitutet (KI) i uppdrag att ”beräkna invandringens kostnader”. Nu skulle slutligen ”resolut faktakunskap” ge den strama migrationspolitiken rätt. Av KI:s svar att döma var myndigheten inte helt förtjust i uppdraget och påtalade att det inte alls var så enkelt som regeringen gjorde gällande och att forskningsevidensen i själva verket var behäftad med stor osäkerhet. I klartext: det går inte som regeringen gör att påstå att invandringen är en kostnad.

Regeringen ville inte lyssna på invändningarna och breddade istället uppdraget, involverade ytterligare fem myndigheter och skickade en tjänsteman till KI att delta i skrivarbetet. Att regeringen delar med sig av resurser vid utredningsuppdrag förekommer, men mer anmärkningsvärt är att regeringen ger ett utredningsuppdrag som sen en av regeringens tjänstemän skriver svar på.

Tafatt hantering

Parallellt med att KI påbörjade sitt arbete, började jag skriva Vinsten med invandring, på uppdrag av Katalys. Vi hade med förfäran sett hur tafatt dåligt de delar av oppositionen som ens ville bemöta regeringens utspel hanterade situationen. Svaren gick i princip ut på att det kostar att ta emot människor, men det är bra för vårt samvete. Hur mycket jag än kan sympatisera med denna hållning – jag har själv argumenterat så i trettio år och en av mina deckare (Smugglaren, utgiven 2018) rör sig rentav kring de moraliska aspekterna av flyktingmottagning – är det bara att konstatera att humanism inte längre har den klangbotten i den svenska väljarkåren som det en gång hade. Det kan vi sörja, men det är samtidigt nödvändigt att också kunna ta debatten på de ekonomiska områdena.

Trots att forskningen pekar på att invandring är ekonomiskt gynnsam, har Sverigedemokraterna i praktiken inte mött något motstånd de senaste två decennierna när de påstått motsatsen. Det var dags att ändra på det.

”Kostnad” helt fel

Det första steget blev att plocka isär deras huvudargument, som grundas på de så kallade nettokostnadskalkylerna. De går ut på att beräkna in- och utgifter till den offentliga sektorn från gruppen flyktingar eller utrikesfödda och jämföra med den övriga befolkningen. Då invandrare överlag är överrepresenterade i låginkomstyrken och därmed betalar lägre skatt än genomsnittet, kommer de i de här kalkylerna ut som en minuspost. Denna minuspost kallar invandringsmotståndarna för ”kostnad”. Det är det naturligtvis inte, men det är ett effektiv budskap.

Därför ägnade vi stort utrymme i Vinsten med invandring och i den efterföljande debatten till ren folkupplysning. Det är ohederligt och osant att beskriva detta som kostnader, eftersom folk då kommer att förledas att tro att det skulle vara möjligt att spara motsvarande pengar på att inte ta emot invandrare. Vilket inte är fallet.

Så när Konjunkturinstitutet kom med sin rapport var de flesta väl förberedda, även om regeringen dagen innan rapportsläppet lyckades lura Ekot att KI kommit fram till att varje flykting ”kostar” 25 000 kronor om året under hela dennes livstid. Vilket, visade det sig, inte stämde.

Rapporten ett magplask

KI:s rapport blev ett magplask för regeringen, dels på grund av Katalys fotarbete under våren som stärkt många debattörers förmåga till intellektuellt självförsvar, dels för att rapporten inte gav de entydiga svar som regeringen önskat.

Det visade sig nämligen att även om flyktingar kom ut som minusposter i KI:s nettokostnadskalkyl, så gör nu inrikesfödda det också. Samtidigt som den större gruppen utrikesfödda blivit en pluspost. Detta beror på en kraftig ökning i sysselsättningsgraden bland utrikesfödda under de senaste åren, i kombination med att den inrikesfödda befolkningen åldras snabbt och lämnar arbetskraften. Regeringen hamnade därmed i den minst sagt besvärliga situationen att om de på basis av KI:s kalkyl vill hävda att flyktingar är en ”kostnad”, måste de också börja påstå att inrikesfödda numera är en ”kostnad” och att utrikes födda håller upp de offentliga finanserna.

Dessutom gick inte heller de övriga underlagsrapporterna regeringens väg. Kommerskollegiet konstaterar att mycket tyder på att migration är bra för produktivitetstillväxt och handel. BRÅs rapport, som regeringen säkert hoppats skulle leverera finfina argument, drar slutsatsen att det inte går att visa att invandringen driver upp brottsligheten.

Gynnar tillväxten

Hela ansatsen med nettokostnadskalkyler har, åtminstone politiskt, fallit. Det blir i längden ohållbart för Tidöpartierna att driva linjen att flyktingar är kostnader, när samma kalkyler visar att inrikesfödda nu blivit kostnader.

Istället kommer diskussionen om migrationens ekonomiska effekter att förflyttas till sådant som långsiktiga tillväxteffekter samt hur försörjningskvoten förändras när den inrikes födda befolkningen åldras. Inom dessa områden är forskningen glasklar: invandringen gynnar den långsiktiga tillväxten, förbättrar försörjningskvoten och säkrar kompetensförsörjningen i den offentliga sektorn.

Vi har vunnit debatten om migrationens ekonomiska effekter. Om detta renderar en förändrad migrationspolitik är dock en annan fråga. Politiska beslut är som bekant inte alltid grundade på rationella överväganden.