Timbros och Oikos Tidö 2.0 är en bred attack på ett Sverige av i dag. Priset för denna svenska trumpism kommer vanligt folk att få betala i form av minskad trygghet, högre hyror och större ekonomiska och sociala skillnader, skriver Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys och Tony Johansson, ekonomhistoriker och rapportförfattare knuten till Katalys.
Tidöavtalet 2.0 innebär en bred attack på Sverige av i dag, på löntagarorganisationerna, public service, det fria kulturlivet och civilsamhället. Det är inte en gemensam ideologisk produkt mellan liberaler och konservativa, skriver Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys och Tony Johansson, ekonomhistoriker och rapportförfattare knuten till Katalys.
Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och den SD-anknutna tankesmedjan Oikos har i rapporten ”Tidö 2-0” enats om 132 punkter som de benämner som en ”liberalkonservativ reformagenda”. Rapporten utgör en svensk variant av den trumpism som för tankarna till det amerikanska Heritage Foundation Project 2025, det program som nu successivt omvandlar USA till en politisk mardröm.
Listan på förslag är ett sammelsurium. Men det finns några tydliga angreppslinjer som om förslagen genomförs kommer att förändra Sverige i grunden.
Prenumerera så får du ett mejl när jag skriver nytt
Ambitionen är att avskaffa den svenska arbetsmarknadsmodellen. Den svenska arbetsmarknaden präglas sedan 1930-talet av ett starkt inflytande av arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer. Det finns ett brett vetenskapligt stöd för att denna modell är effektiv och gynnar konkurrenskraften. På Timbros politiska agenda står dock att försvaga facken, vilket sammanfaller med SD:s allmänt fackföreningsfientliga inställning.
Tidöavtalet 2.0 syftar till att undergräva kollektivavtalsmodellen genom att införa särskilda lågbetalda jobb som inte omfattas av dessa avtal och med sämre anställningstrygghet. A-kassorna förstatligas i syfte att försvaga facken och organisationsfriheten för fackföreningar avskaffas genom att inskränka vilka beslut fackföringar får få ta i politiska frågor.
I förslagen om medier, kultur och civilsamhälle är det uppenbart att syftet är att gynna sådan kultur som SD gillar och undergräva förutsättningarna för kulturyttringar som staten inte kan styra. Kungliga konsthögskolan ska bara få ägna sig åt klassisk konst och arkitektur. Skjutbanor ska gynnas, medan stödet till studieförbunden avskaffas. Det är alltså viktigt att folk kan lära sig skjuta, medan studiecirklar och livslångt lärande inte har någon plats längre.
Public service chockbantas. Ambitionen är att halvera anslagen och slå samman SVT och SR. Utbildningsradion läggs ned. Syftet kan bara förstås som att det handlar om att försvaga den oberoende och högkvalitativa journalistik som public service står för.
Rapporten innehåller också en lång lista på skatter som skall utgå och konsekvenserna på tiotals miljarder i sänkta skatter kommer leda till en ytterligare försämrad välfärd. Förslaget om att införa avgifter till den högre utbildningen kommer att öka den sociala snedrekryteringen.
Tidöavtalet 2.0 innebär en bred attack på Sverige av i dag, på löntagarorganisationerna, public service, det fria kulturlivet och civilsamhället. Det är inte en gemensam ideologisk produkt mellan liberaler och konservativa utan en strategisk plan för att i grunden omvandla Sverige, öka klyftorna och flytta fokus från Tidöpartiernas formidabla misslyckanden till högerpopulistiska slagfält kring kultur, migration och repressiv kriminalpolitik.
I det korta förordet görs ett krystat försöka att gifta samman liberalismens föreställning om individens frihet med konservatismens idéer om att värna traditionella värden och levnadssätt.
Men det finns förmodligen ett mycket enkelt skäl till att förordet är så kort: det är inte möjligt att skriva längre än en halv sida utan att avslöja att enigheten är en chimär. Liberalism och konservatism är varandras motsatser i många grundläggande frågor. Liberalismen växte fram som en politisk kraft riktad mot just konservatismen, och denna historiska bakgrund utgör såväl Moderaternas som Liberalernas ideologiska kärna. SD:s ideologiska kärna var ursprungligen, vilket tydligt framgår i partiets egna vitböcker, fascism, men är i dag snarare en högerpopulistisk nationalistisk konservatism som ser liberalism som sin främsta fiende, eller med Jimmie Åkessons ord: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.”
Tidöavtalet 2.0 ska därför inte förstås som ett gemensamt ideologiskt projekt. Snarare handlar det om att Timbro hoppas att genom att ge upp vissa liberala principer för politiska fri- och rättigheter – exempelvis avskaffad facklig organisationsfrihet och ökad regeringsmakt – kan de i utbyte nyttja den kraft som följer av SD:s tjugoprocentiga väljarstöd. Omvänt inser SD att de genom att acceptera vissa av Timbros marknadsliberala idéer, som avreglerad hyresmarknad och sänkta skatter för höginkomsttagare, kommer de närmare regeringsmakten.
I andra länder där traditionella borgerliga partier gjort gemensam sak med populistisk extremhöger är det de senare som vunnit. Det republikanska partiet i USA är i dag krossat av högerextrem väckelse. Det är inte osannolikt att det går på samma sätt med Moderaterna. Priset för denna svenska trumpism kommer vanligt folk att få betala i form av minskad trygghet, högre hyror och större ekonomiska och sociala skillnader.
Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys
Tony Johansson, ekonomhistoriker och rapportförfattare knuten till Katalys
Publicerad i Dagens industri 20251001
Tony Johansson 
Lämna en kommentar