Daniel Suhonen och Tony Johansson, publicerad i Dagens Industri 20251105
När kommun efter kommun nu tackar nej till att träffa regeringens nationelle samordnare för så kallad ”frivillig återvandring” bevittnar vi i själva verket en krasch mellan regeringens ideologiskt drivna invandrarmotstånd och verkligheten ute i landet, skriver Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys och ekonomi-historikern Tony Johansson.

Mer än vartannat vårdbiträde i äldreomsorgen är utrikesfödd. Något mer behöver egentligen inte sägas för att förstå det som beskrivs som ett kommunuppror mot regeringens ideologiskt drivna invandrarmotstånd. Invandrare är i dag helt avgörande för kommunernas omsorg och regionernas sjukvård. Det beror i hög utsträckning på att den inrikes födda befolkningen åldras och att invandrarna, som i genomsnitt är yngre, fyller många av de luckor som uppstår när efterkrigsgenerationerna går i pension.
Det sker samtidigt som gruppen 80+ växer snabbt, vilket är den ålder då vård- och omsorgsbehoven ökar som mest. Men till viss del beror det också på att en del invandrargrupper, exempelvis de ensamkommande afghanska flyktingbarnen som kom till Sverige för ett tiotal år sedan, i dag är kraftigt överrepresenterade i omsorgsyrken.
Som vi visar i rapporten Vinsten med invandring (Katalys 2025) producerar invandrare väldigt mycket mer vård och omsorg än vad gruppen invandrare konsumerar. Det gäller inte endast för de redan nämnda vårdbiträdena, utan även för andra nyckelyrken i den offentliga sektorn, exempelvis specialistläkare, av vilka 39 procent är utrikesfödda, tandläkare med 42 procent utrikesfödda och undersköterskor i kommunal omsorg med 37 procent utrikesfödda.
Dessa procentsatser ska jämföras med att utrikesfödda utgör omkring 20 procent av befolkningen. Det ger en bild av hur överrepresenterade invandare är i välfärdssektorn och hur avgörande de är för att vi ska kunna ge bra sjukvård och omsorg till våra invånare. Det är här Tidöregeringens mytbildning om invandringens påstådda kostnader slår in i verklighetens stenhårda vägg.
Kommunpolitikerna har att fylla alla schemaluckorna på äldreboendena, liksom regionpolitikerna har att fylla alla luckorna på sjukhusen. Det är så verkligheten ser ut. Samma sak gäller med finansieringen av välfärden. Utrikesfödda arbetar idag fler timmar per person utslaget på hela befolkningsgruppen än inrikes födda gör. Det är effekten av deras yngre genomsnittsålder. Den effekten är större än effekten av högre arbetslöshet i gruppen utrikesfödda. Innebörden är att utrikes födda nu försörjer de inrikes födda, och håller uppe tillväxttakten när den inrikes födda befolkningen åldras och går i pension. Utan invandringen skulle därför skatterna ha behövt höjas för att finansiera samma välfärd.
Tidöpartierna försöker hävda att de bara vill skicka ut dem som är arbetslösa. Det är möjligen ett argument som går hem i vissa väljargrupper. Men i så fall endast på grund av okunskap. Man kan inte sänka arbetslösheten genom att exportera arbetslösa. Andelen arbetslösa bestäms av efterfrågan i ekonomin, inte av befolkningens storlek. Det här vet alla som någonsin öppnat en bok i nationalekonomi. Följaktligen har ingen sedan 1800-talet accepterat argumentet att arbetslöshet och fattigdom kan lösas genom emigration. Tyvärr är det så att i just invandringsdebatten kommer även ministrar undan med argument som inte skulle ha överlevt ett ekonomiseminarium ens på gymnasienivå.
Kommunpolitiker måste förhålla sig verkligheten, som är att utrikesfödda håller uppe tillväxten och därmed underlättar finansieringen av välfärden och att de fyller oproportionerligt många av schemaluckorna på äldreboendena. De har inte utrymme eller tid till ideologiska hittepå-projekt från Stockholm. Det är detta ansvar för kommunal och regional välfärd – snarare än en vänster-höger-strid – som är bakgrunden till att, nu i skrivande stund, över 100 kommuner avböjt att träffa regeringens nationelle samordnare.
Rusmus Törnblom, moderat kommunalråd i Lund och tidigare MUF-bas, fångar väl hur många kommunpolitiker ser på saken. I Sydsvenskan sågar han regeringens återvandringspolitik för att vara inget annat än ”plakatviftande” och förklarar att han har riktiga problem att lösa. Tydligare kan inte kontrasten mellan regeringens ideologidrivna invandrarmotstånd och den verklighet som kommunerna har att hantera illustreras.
Lämna en kommentar