Daniel Suhonen och Tony Johansson, publicerad i Dagens Industri 20251208

Den svenska ekonomiska historien ger inte högern rätt. Det konstaterar vi efter att ha tagit del av och granskat argument och data om följt på nationalekonomen Lars Jonungs artiklar. Snarare lever vi nu med avregleringarnas och nyliberalismens draksådd som undergräver såväl tillväxtförutsättningarna som liberalismens idéer, Skriver Daniel Suhonen och Tony Johansson från den fackliga tankesmedjan Katalys.

I våras publicerade nationalekonomen Lars Jonung en längre text i tidskriften Ekonomisk Debatt och en kortversion i dagspressen om den svenska tillväxthistorien.

Rubriken på kortversionen löd Historien visar att vägen till tillväxt går via liberalism. Den fångar väl Jonungs politiska rekommendationer och historiesyn. I den av Katalys i dag publicerade rapporten Svensk tillväxthistoria 1850-2022: därför har Lars Jonung fel, skriven av ekonomhistorikern Tony Johansson, går vi till botten med denna, högerns historieskrivning och förhåller oss även till de repliker han fått.

Jonungs historieskrivning går i sammanfattning ut på att industrialisering och den höga tillväxt som Sverige uppvisade från andra hälften av 1800-talet fram till mitten av 1900-talet hade sin förutsättning i det liberala genombrottet. Under dessa hundra år gick Sverige från att ha en genomsnittlig BNP per capita på omkring 60 procent av jämförbara länder till att ligga på 120 procent vid 1950-talets inledning. Detta försprång förspilldes sedan av den socialdemokratiska regleringsivern som sänkte den svenska tillväxten och gjorde att Sverige i slutet av 1990-talet hade en relativ BNP per capita på endast cirka 90 procent. Till följd av avregleringar – nyliberalism i Jonungs vokabulär – har vi nu knappt tre decennier senare återhämtat en del av det vi förlorade på grund av Erlander och Palme, och vi har nu närmat oss genomsnittet bland jämförbara länder.

Det är inte utan att det drar i mungiporna när man läser denna historieskrivning. Det är förvisso ett okontroversiellt påstående att det liberala genombrottet var en central förutsättning för Sveriges snabba uppgång som industrination. Men många länder genomgick liknande liberalisering, utan att nå samma framgångar. Därtill gjorde två världskrig – som Sverige stod utanför – den andra hälften av denna period till allt annat än liberalt präglad. Slutligen kan det noteras att när Sverige gick om genomsnittet för jämförelseländerna hette Sveriges finansminister Ernst Wigforss, socialdemokrat. Hela Jonungs argument bygger således på att han skjuter brytpunkten mellan liberal och socialdemokratisk dominans till år 1950, och förbiser därmed de båda krigens inverkan och det faktum att socialdemokratin vid det laget varit den dominerande politiska och statsbärande kraften i lågt räknat två decennier.

Till saken hör också att Jonung skyndar förbi standardförklaringarna till såväl relativ framgång under 1930-talet – det faktum att Sverige lämnade guldmyntfoten tidigt under depressionen – som relativ tillbakagång under efterkrigstiden – det faktum att Sverige hade högre initial BNP/c än genomsnittet och att perioden som följde präglades av konvergens i BNP-nivåer. Som ekonomhistorikern Magnus Lindmark noterar i repliker till Jonung är denna relativa tillbakagång något Sverige delar med andra länder som hade hög initial BNP/c. Såvida inte också USAs, Storbritanniens och Australiens relativa tillbakagång under efterkrigstiden kan förklaras med socialdemokratiska regleringar, torde inte heller Sveriges relativa tillbakagång kunna förklaras av detta.

På samma sätt är det lätt se hålen i Jonungs resonemang att nyliberalism förklarar den relativa uppgången som skett efter att den socialdemokratiska dominansen fått ge vika. Sverige faller nämligen under genomsnittet för landgruppen först under andra hälften av 1980-talet och störtdyker under Bildt – då Jonung för övrigt var rådgivare till regeringen. Det är ett decennium som präglas av nyliberal avreglering.

Den relativa uppgång som därefter skedde var under socialdemokratiska regeringar och utgjordes av återhämtningstillväxt efter den ekonomiska katastrof som avregleringar och Bildtregering lett till. Högern kan således inte använda den svenska tillväxthistorien som argument i dagens ekonomiska debatt.

Det finns snarare skäl att sammankoppla en del av den förändring som nyliberalism och avregleringar orsakat med de problem vi ser i dag. De växande ekonomiska klyftorna, som följer av kombinationen av massarbetslöshet och alltmer urholkade sociala skyddsnät, leder till efterfrågebegränsningar som håller tillbaka tillväxten och pressar upp arbetslösheten. Samtidigt leder de stora sociala klyftorna till en grogrund för utanförskap och kriminalitet, som är förhållanden som extremhögerpopulisterna kan exploatera i politiska syften. 

Denna extremhöger håller i detta nu på att äta upp den traditionella borgerligheten – på samma sätt som den gjort i USA – och rycker därmed undan mattan för liberala värderingar. De klyftor som nyliberalismen skapar är inte endast ett hot mot tillväxten utan också mot den liberalism som Jonung brinner för.