Daniel Suhonen och Tony Johansson, publicerad i Dagens industri 20260113

Det finns inte historiskt eller teoretiskt stöd för Lars Jonungs påståenden om vad som förklarar Sveriges tillväxtperioder, skriver Daniel Suhonen och Tony Johansson vid det fackliga idéinstitutet Katalys.

Lars Jonung har i flera artiklar argumenterat för att det liberala genombrottet var en förutsättning för den snabba svenska tillväxten från andra halvan av 1800-talet, att den relativt lägre svenska tillväxten under efterkrigstiden berodde på socialdemokratiska regleringar samt att den återhämtning som han menar kan skönjas under de senaste tre decennierna orsakats av nyliberal avreglering.  

Det finns flera problem med denna framställning, vilka redogörs för i Katalys rapport ”Svensk tillväxthistoria 1870-2022. Därför har Lars Jonung fel”, författad av Tony Johansson. Några av dem sammanfattade vi i ett tidigare inlägg. 

Lars Jonungs svar förvånar oss. Han bemöter egentligen inte vår kritik och i den mån han gör det sker det i form av medvetna missuppfattningar. 

Vårt huvudargument är inte att Jonungs periodindelning inte överensstämmer med faktiska regeringsinnehav, utan att hans periodindelning inte stämmer överens med det som han själv beskriver som regimer. Man kan självfallet diskutera när socialdemokratin blev en så dominerande kraft i Sverige att den lyckades omskapa den ekonomisk-politiska regimen, men att förlägga brytpunkten, som Jonung gör, till så sent som 1950, kan på goda grunder ifrågasättas. Att dessutom, som Jonung också gör och på tvärs med sina egna resonemang, kategorisera krigsåren 1914-18 och 1939-45 som år präglade av liberalism är naturligtvis helt orimligt. Men detta är ett måste för Jonung, för annars faller hela hans hypotes och av hans retoriska figur blir inget kvar.

Vi förvånas också över Jonungs styvmoderliga hantering av det som måste betraktas om den etablerade huvudförklaringen till relativ tillväxt under efterkrigstiden, nämligen upphinnarhypotesen. Den går ut på att länder med relativt låg initial BNP per capita fick en relativt hög tillväxttakt. Det finns gedigen teoretisk och empirisk grund för denna hypotes. Upphinnarhypotesen är inte ”en tillräcklig förklaring”, utropar Jonung. Det kan vara sant, men mot bakgrund av att den statistiskt förklarar nästan 80 procent av variationen i tillväxttakt i landgruppen och helt kan förklara Sveriges relativa tillväxttakt så borde det vara denna hypotes som är utgångspunkten. Eventuella andra förklaringar – exempelvis Jonungs påståenden om socialdemokratisk regleringsiver – får prövas i förhållande till denna. Inte tvärtom som Jonung gör. Han är dock medveten om detta problem och retirerar därför till en jämförelse mellan Sverige och Schweiz. 

Men då finns det i ärlighetens namn inte så mycket kvar av Jonungs storslagna påståenden. Särskilt då han inte ens prövar sin egen hypotes på de länder som han jämför med. Många av dessa länder präglades också av omfattande finansiella och andra ekonomiska regleringar under efterkrigstiden. Samma förklarande variabel alltså, men olika utfall. För Jonung blir lösningen då att ägna sig åt ”cherry-picking” för att hitta stöd för sin hypotes, medan han skyndar förbi sådant som talar emot den. Det behöver inte närmare utvecklas att detta är ett stort metodologiskt problem i Jonungs artiklar.

Jonung uppmanar oss slutligen att studera institutionell teori, för institutioner har betydelse, argumenterar han. Självfallet har institutioner betydelse, men det finns inget konsensus inom forskningsfältet om att de mest marknadstillvända institutionella lösningarna är de som genererar snabbast tillväxt och högst effektivitet. Tvärtom finns det mycket som tyder på att korporativa modeller och statlig styrning kan generera hög tillväxt och effektivitet. 

Det är rentav i denna riktning som nationalekonomin och institutionell teori gått de senaste decennierna. Det är en riktning som leder bort från ansatser som, likt Jonung, hävdar att ”rena” marknadslösningar i alla historiska situationer och i alla sammanhang är de absolut bästa. Istället understryks i modern institutionell teori att olika institutionella lösningar och kombinationen av olika institutionella ordningar kan ge likartade utfall. Det finns alltså inte en modell, den liberala, som kan antas generera ett bästa utfall. 

Jonungs artiklar om den svenska tillväxthistorien kan således ifrågasättas från empiriska, metodologiska och teoretiska utgångspunkter. Kanske vore det därför bättre att betrakta artiklarna som politiska inlägg från en liberal debattör, snarare än forskning i traditionell bemärkelse.