Den nya ordningen att utvisa barn till flyktingar i den stund de fyller 18 år, ty då ingår de inte längre i kärnfamiljen, är så hjärtlös att det är svårt att finna ord.

Det handlar om tonåringar som vuxit upp här och som skulle kunna få leva här och göra nytta här. Men icke. De har fel hudfärg. Det är vad det handlar om, det finns ingen anledning att linda in den saken. Jan Guillou skrev en bra text om detta i helgen. Han tar upp fallet Ayla som är en av dem som fått tonårsutvisningsbeslut. Hon ska skickas till Iran, där regimen just är i färd med att slakta sina motståndare.

Jag tror inte att det finns folkligt stöd för denna hjärtlösa politik som splittrar familjer.

Lika lite tror jag att det finns stöd för det nationella självskadebeteende som det innebär att utvisa personer som arbetar i vård och omsorg och som nu drabbas av retroaktiv lagstiftning när spårbytet avskaffas. De gjorde allt rätt och blev lovade en framtid i Sverige. De jobbar och gör nytta. Nu åker de ut.

Inte heller kan någon vettig människa tycka att det är rätt att utvisa Celil. Han är kurd och bor i Sandviken. Jag ser honom visa upp sina tortyrskador för Arbetarbladet. Han ska nu tillbaka till bödlarna. De väntar i Turkiet med kedjor, brännjärn och elkablar.

Och så har vi Raif. Raif är fyra år och föddes i Malmö. Han får inte längre vistas i Sverige av formaliaskäl så befängda att jag inte tänker reda ut dem här. Men i korthet innebär beslutet att mamma (med permanent uppehållstillstånd) och pappa (svensk medborgare) får stanna i Sverige medan formalian reds ut, men inte Raif. Det är väldigt viktigt för Sverige att denna fyraåriga grabb inte bor kvar i Malmö under tiden. Så nu splittras familjen. Raif och pappan måste åka, mamma och syskonen stannar i Malmö.

Sveriges migrationspolitik är så hjärtlös att den blivit en kollektiv skam för oss alla.

Jag menar att det nu är viktigt att Socialdemokraterna uttalar att de här utvisningarna kommer att upphöra vid ett regeringsskifte. Både därför att de inte på någon saklig grund kan försvaras och för att det helt enkelt inte finns stöd i den socialdemokratiska basen för denna hjärtlösa politik. Utan denna bas vinns inga val överhuvudtaget.