Tony Johansson och Max Jerneck, publicerad i Arbetsvärlden 20260223

I en artikel nyligen på DN-debatt argumenterar Nordea-ekonomerna Annika Winsth, Torbjörn Isaksson och Anna Westlund för att det vedertagna måttet på arbetslöshet som erhålls genom AKU:s enkätundersökningar överdriver arbetslösheten. Om man räknar bort studenter som söker jobb rör det sig om 300 000 arbetslösa istället för nästan 500 000. Artikelförfattarna pläderar därför för det så kallade BAS-måttet.

Det är inget fel med att använda kompletterande mått för att få en bättre bild av läget. Men Nordea-ekonomerna vill mer än att endast diskutera olika mått. Deras poäng är att AKU-måttet tecknar en för mörk bild av svensk arbetsmarknad, och att BAS-måttet ska användas istället.

BAS-måttet missar arbetssökare

BAS-måttet är träffsäkert så till vida att exempelvis studenter som söker jobb exkluderas. Det kan förvisso motiveras av att denna grupp generellt inte är så hårt drabbade vid arbetslöshet som andra grupper. Men BAS-måttet utesluter samtidigt en stor grupp arbetslösa, däribland de som söker jobb men inte har rätt till A-kassa och därför inte är inskrivna på Arbetsförmedlingen. Det utesluter också arbetssökare som har fått inkomst från arbete den senaste månaden.

Det är samtidigt inte självklart så att gruppen studenter som söker jobb bör exkluderas när arbetslöshet diskuteras. Det höga antalet som befinner sig i högre utbildning och samtidigt söker jobb tyder på att det här finns ett stort mått av dold arbetslöshet. Människor som inte hittar jobb, återvänder till studier, skuldsätter sig mer, men hoppas att under tiden hitta ett arbete. Ett sådant beteende på arbetsmarknaden, är snarast ett belägg för systemfel – dålig a-kassa och söndriga skyddsnät generellt – och för att det finns för få lediga jobb. Svenska studenter är arbetslösa i högre utsträckning än i jämförbara länder och tar examen senare: i genomsnitt vid 28 års ålder.

Värre än siffrorna visar

Det är rentav möjligt att vända på hela frågan och konstatera att vare sig AKU- eller BAS-måtten fångar hur illa det egentligen är på arbetsmarknaden. Den öppna arbetslösheten i BAS och AKU omfattar nämligen inte de sex procent av de sysselsatta som jobbar ofrivillig deltid, och gruppen med så kallat latent arbetslösa, som vill och kan jobba men som inte aktivt söker jobb. Konjunkturinstitutet inkluderar dessa i begreppet utökad arbetslöshet, som tillsammans med den öppna arbetslösheten uppgår till 13,5 procent av arbetskraften. Det här talar för att arbetslöshetsproblemet egentligen är större än vad ens AKU-måttet visar.

En viktig funktion med att mäta arbetslöshet är att få en uppfattning om hur mycket lediga resurser det finns i ekonomin. Det är avgörande för att veta hur finans- och penningpolitiken ska utformas för att maximera tillväxten utan att överhetta ekonomin. Med ett snävt mått som BAS missar man hur stor arbetskraftsreserven egentligen är.

Historiskt hög arbetslöshet

Det ska slutligen noteras att även BAS-måttets sex procents arbetslöshet är väldigt högt i historiskt perspektiv. Fram till slutet av 1980-talet låg arbetslösheten normalt på 3 procent och under vissa perioder ännu lägre, omkring 2 procent. När den temporärt steg över fyra procent i början av 1980-talet utropade Kjell-Olof Feldt att det rådde massarbetslöshet. Nu diskuterar vi huruvida sex procent arbetslöshet är betrakta som ett stort problem eller ej.

Sveriges problem idag – och de senaste 35 åren – är att full sysselsättning inte är ett prioriterat mål. Det handlar inte endast om bristande matchning, utan det finns helt enkelt för få jobb. Det beror på att efterfrågan i ekonomin är för låg.

Investeringar minskar arbetslösheten

För att kunna nå full sysselsättning krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik samt en förändring av penning- och finanspolitiken. Riksbanken bör ta mer hänsyn till arbetslösheten i sina räntebeslut. Och finanspolitiken bör stärka de automatiska stabilisatorerna i ekonomin, däribland skapa en mer generös a-kassa. Helt avgörande är också att få upp investeringstakten. Investeringarna är den enkom viktigaste bestämmande variabeln för arbetslösheten. En sådan omläggning av den ekonomiska politiken är vad som krävs för att få fler i jobb, snarare än en diskussion om hur man definierar arbetslöshet.