Överenskommelsen mellan Kristersson och Åkesson om hur deras framtida regering ska se ut är den minst oväntade nyheten på länge. För de flesta har det stått klart att det bara var en tidsfråga.

Det är egentligen enkel matematik. Sverigedemokraterna har ätit upp de andra Tidöpartierna. Det var väntat och vi var många som varnade för att precis detta skulle ske. Det är nämligen så det brukar gå när tidigare ansvarstagande och sansade partier samarbetar med populister. Det är bara att se på USA där Republikanerna har ätits upp inifrån av Maga-rörelsen. Republikanerna är numera ett foliehattsparti. Moderaterna håller på att gå samma öde till mötes. Den som försöker rida på tigerns rygg, hamnar till slut i dess mage.

Det är vad som skett när nu Kristersson till slut slingerbultat sig fram till att det parti han inte ens skulle tala med lovas specifika ministerposter i en framtida högerregering.

Det är inte många år sedan som Kristersson deklarerade att han inte tänkte ”samarbeta, samtala, samverka eller samregera med Sverigedemokraterna”. Därpå blev han inbjuden till Hédi Fried, tog hennes hand, bugade sig, såg henne i ögonen och lovade att aldrig ge Sverigedemokraterna makt.

”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD”, sa Hédi Fried efteråt. Paul Hansens bild på Kristersson och Fried är ikonisk, och kommer för alltid symbolisera det ynkligaste av politiska svek.

---

Prenumera så får du ett mejl när jag publicerar nytt

---

För Kristersson bröt sitt löfte till den kände förintelseöverlevaren så fort han fick chansen. Men på känt kristerssonskt manér erkände han aldrig sitt svek. Det blev år av retoriska manövrar, taktiska förflyttningar och tungvrickande hårklyverier som trots invecklade ordvändningar i klartext betydde att han visst kunde samarbeta, samtala och samverka med Sverigedemokraterna, trots att han själv hade sagt raka motsatsen. Och det där löftet till förintelseöverlevare Hédi Fried hade han i själva verket aldrig egentligen utställt. Han hade nämligen uttalat sig på Alliansens vägnar. Inte som statsminister, inte som moderat partiledare. Löftet till Hédi Fried, slingrade han sig, gällde Alliansen – inte Moderaterna, inte honom personligen.

Men nu är sveket fullbordat.

En högervinst i valet till hösten betyder sverigedemokratiska ministrar, kanske rentav statsministerposten. Saken är nämligen den att när nu Kristersson, på Moderaternas vägnar, klargjort att Sverigedemokraterna är regeringsdugligt och att han själv gärna sitter i regering med dem, uppstår frågan: varför ska inte det största högerpartiet inneha statsministerposten?

När Jimmie Åkesson gick med i Sverigedemokraterna leddes partiet av en nazist och dess aktivister marscherade på gatorna.

Det var denna man och det han står för som Hédi Fried in i det sista arbetade för att stoppa.

I höst har vi möjlighet att hedra hennes minne och hennes livslånga kamp genom att rösta bort Tidöpartierna från makten.

Valet är vårt.