Vi har vunnit debatten om invandringens påstådda kostnader. Det kan konstateras så här ett år efter att den stora striden avgjordes. Katalys insats har varit helt avgörande.

I dagarna är det ett år sedan som det fackliga idéinstitutet Katalys gav ut min studie ”Vinsten med invandring”. Studien var ett svar på regeringens och Sverigedemokraternas uppdrag till Konjunkturinstitutet att beräkna de ekonomiska effekterna av migrationen. Uppdraget hade Tidöpartierna ett drygt år tidigare lanserat med ett stort pressutspel. Äntligen skulle vi få kunskap om vad ”massinvandringen kostat svenska folket”.

Konjunkturinstitutet hade varit motsträvigt och ifrågasatt huruvida det fanns stöd för regeringens påståenden. Regeringen hade förstås inte velat lyssna på sådant prat, och istället utvidgat uppdraget, involverat ytterligare fem myndigheter och skickat en tjänsteman från Finansdepartementet till det motsträviga Konjunkturinstitutet för att hjälpa till att besvara finansdepartementets frågor. Regeringen hade också instruerat Konjunkturinstitutet hur de skulle gå till väga för att besvara frågorna. Det skulle ske genom så kallade nettoeffektskalkyler för de offentliga finanserna.

Det sistnämnda är ingen slump. Sådana kalkyler säger egentligen ingenting om migrationens effekter, men om man stoppar in grupperna invandrare och inrikes födda i kalkylen kommer invandrare vanligen ut som minustecken. Det beror på att de i genomsnitt har lägre inkomster och därför betalar mindre i skatt till den offentliga sektorn. Invandrare är helt enkelt överrepresenterade i arbetarklassen. När man väl har fått fram det där minustecknet kan man kommunicera det som en kostnad, trots att det egentligen inte visar detta. Sådan var regeringens plan. De ville ha såna där minustecken och plustecken framför olika folkgrupper som de kunde bygga sin splittrande retorik på.

---

---

Det var i denna mot målet framrullande propagandamaskin som Katalys slängde in några rejäla nävar grus när vi två månader före Konjunkturinstitutet presenterade Vinsten med invandring vid ett seminarium på ABF-huset i Stockholm. Rapporten kommenterades på plats av Svenskt Näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt, Timbros vice VD Alexandra Ivanov Hökmark, Arbetets politiske redaktör Daniel Swedin och Katalys chef Daniel Suhonen; Konjunkturinstitutets utredningsgrupp satt i publiken och seminariet sändes av SVT.

Rapporten inleds med ett kapitel som visar att nettokostnadskalkyler för de offentliga finanserna är humbug som metod när det handlar om att analysera migrationens effekter. Därpå följer en genomgång av forskningen om invandringens faktiska ekonomiska effekter. Inom denna forskning finns brett stöd för att migration har långsiktigt positiva tillväxteffekter och att den på medellång sikt därutöver ökar tillväxten per capita genom att motverka den demografiska motvinden. Den stora invandringen under millenniets första femton år har därför i genomsnitt gjort var och en av oss lite rikare än vi skulle ha varit med lägre invandring. Därtill har invandringen bidragit till att säkra kompetensförsörjningen i välfärden som kläms mellan stora pensionsavgångar och ökande vårdbehov från de allt fler äldre.

Genomslaget blev massivt. Det stod inför det att Konjunkturinstitutet skulle släppa sin rapport klart för alla att det inte gick att utgå ifrån att invandring är en kostnad, utan att det faktiskt kunde förhålla sig tvärtom.

Sen kom Konjunkturinstitutets rapport. Och vilken kalldusch för regeringen det blev. Det visade sig nämligen att effekten av den åldrande inrikes födda befolkningen nu är så stor att det där minustecknet för utrikesfödda, som alla räknat med, hade omvandlats till ett plustecken. Av samma anledning uppstod ett minustecken framför inrikesfödda. Det betyder att utrikesfödda nu försörjer inrikesfödda.

Därmed föll regeringens hela prestigeprojekt till marken. Det är därför ingen längre talar om invandringens kostnader.

Istället måste nu alla förhålla sig till det faktum att invandringen är en vinst. Frågan blir därför hur mycket svenska folket är berett att betala för Tidöpolitikens stängda gränser.