Ny finanspolitik för en ny tid

Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150823

Om knappt en månad lägger den rödgröna regeringen fram sin budget. Socialdemokraterna borde lyssna på LO och ta in det nya ekonomiska tänkandet som följt efter finanskrisen.  

Under de senaste hundra åren har tre stora revolutioner inträffat i det ekonomiska tänkandet. Just nu är vi mitt uppe den tredje.

Den första skedde under 1930-talet när Keynes idéer gjorde slut på den så kallade neoklassiska ekonomiska teorin, vilken predikat att marknaderna skulle sköta sig själva och kriser hanteras genom att spara. Det hade lett till depressionen. Kapitalismen måste räddas från sig själv, argumenterade liberalen Keynes. Den keynesianska eran, präglad av offentliga insatser och statliga regleringar, kom att dominera den ekonomiska politiken under efterkrigstiden och sammanföll med historiskt hög tillväxt och låg arbetslöshet. 

Under de ekonomiska kriserna under 1970-talet ersattes detta sätt att tänka med nyliberala föreställningar om självreglerande marknader och nedsippringsteori. Den keynesianska politiken fick klä skott för en ekonomisk nedgång som egentligen hade andra orsaker. Men revolutionen var ett faktum. Staten skulle hållas kort, marknaderna avregleras och sociala rättigheter rullas tillbaka. Dessa idéer kom att påverka svensk politik redan från 1980-talet och under 1990-talets krissanering fick de starkt fotfäste genom bland annat införandet av det nya finanspolitiska ramverket. Men det var först med regeringen Reinfeldt som nyliberalismen kom att genomsyra den ekonomiska politiken. 

Minns alliansens storvulna löften, då under den borgerliga glädjeyran hösten 2006. Inom en snar framtid skulle full sysselsättning åter bli verklighet. Det enda man behövde göra var att ge åt dem som har det bra, och ta från dem som har det sämre. Då arbetar de duktiga mer och de slöa skaffar sig jobb.  Trivialt? Jovisst, men alliansen regerande på sånt här nonsens i åtta år.

Nu var det egentligen inte särskilt nya idéer. Det var mot sådana föreställningar som Keynes hade revolterat. Den kände amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith, som arbetade i Keynes anda, benämnde det här för ”hästskitsteoremet”. Det grundades, förklarade han, i föreställningen att om man ger hästen mer havre än den kan smälta, så kan sparvarna leva på de osmälta kornen i hästens avföring. Det här var kärnan i den ekonomiska politiken fram till Keynes, liksom det är kärnan i nyliberalismen av idag. Men det fungerade inte för hundra år sedan och det fungerar inte idag. Efter åtta år med hästskitsteoretiker på de svenska ministertaburetterna hade arbetslösheten stigit och ekonomin vuxit långsamt. Men det var inte bara i Sverige som verkligheten hann ikapp de ekonomiska teorierna. Finanskraschen, som orsakades av alltför långt gången avreglering av de finansiella marknaderna, blev slutet för nyliberalismens herravälde inom det ekonomiska tänkandet. 

Vi kan därför nu tala om en tredje revolution inom det ekonomiska tänkandet som leder bort från 1980-talets föreställningar om självreglerande marknader, 90-talets finanspolitiska ramverk och 00-talets hästskitsteori i dess reinfeldtska-borgska tappning.  Expansiv finanspolitik kan ha långsiktigt goda effekter på forskning och utveckling, tillväxt och sysselsättning; ökad ojämlikhet har visats vara negativt för tillväxten och allt oftare förs nu resonemang om att generösa välfärdssystem har positiva effekter på ekonomin.

Vi befinner oss mitt upp i en revolution i ekonomiskt tänkande. Men på Harpsund i fredags, när regeringen inledde budgetförhandlingarna, var det fortfarande 1995. Det var ”krona-för-krona”-politik som skulle gälla, förklarade finansministern. Varje utgift ska finansieras och underskottet i statens finanser pressas tillbaka. Om vi hade haft full sysselsättning eller katastrofala statsfinanser hade jag kunnat förstå en sådan ingång till budgetförhandlingarna. Men med vår extremt låga skuldsättning, arbetslöshet på 7,4 procent och med en statsminister som lovat att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020, begriper jag överhuvudtaget inte hur regeringen tänker. Sannolikt måste den svenska arbetslösheten ner till under 5 procent för att det målet ska nås. Men inte ens finansdepartementet räknar med att regeringen kommer att lyckas. I den prognos som finansministern presenterade på fredagen tros den svenska arbetslösheten ligga på drygt 6 procent 2019. 

Så lättvindigt kan man inte hantera sitt viktigaste vallöfte, inte när man vet hur det skulle kunna infrias. LO:s förslag om en lånefinansierad finanspolitisk expansion på 70 miljarder för att bland annat investera i ny infrastruktur och bostadsupprustning är både genomtänkt och ansvarsfullt. Det skulle pressa ner arbetslösheten till de nivåer som Löfven utlovat. Svensk socialdemokrati skulle kunna gå på offensiven och formulera en ny vision för Sverige som förmår ingjuta hopp och framtidstro. Kanske skulle då också debatten komma att handla om viktigare frågor än osmakliga affischkampanjer i Stockholms tunnelbana.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: