En modern spänningsroman består åtminstone till hälften av dialog. Det lönar sig därför att lägga ner möda på att lära sig skriva dialog.

Vad ska man tänka på?

Vi måste först och främst slå fast att skriven dialog inte ser ut eller låter som när vi pratar i verkligheten. I så fall skulle vi fylla dialogerna med en massa stakande, olika sorters utfyllnadsljud – ehhh, umh, öhhh – och skruvade meningsbildningar. Ta en kaffe med kompisarna och spela in samtalet – och du kommer att upptäcka att det är precis så här. Det finns förstås tillfällen då man kan lägga in den sortens ljud eller på annat sätt väldigt exakt återge hur ett samtal verkligen låter, men det är undantag. Vi återkommer till det. 

Men, invänder nån, ibland stöter jag på dialoger som känns uppstyltade och formella, och jag tänker: så här pratar väl ingen!

Så sant. 

Men om bra dialog varken är det där formella och korrekta språket eller så som vi verkligen låter när vi samtalar, vad är det då?

Svaret är att en bra dialog ger läsaren känslan eller upplevelsen av att det är en verklig dialog.

Lite som gestaltning alltså. Det är ju inte så att vi i verkligheten ser något genom en perspektivgivande karaktärs ögon. Men vi tror att vi gör det. På samma sätt är det med bra dialog. Vi tror att den är verklig. 

Då är bara frågan hur man åstadkommer detta. Jag brukar tala om tio steg för en bra dialog, men vi tar det i etapper. Så  här kommer de fem första.  

1. Ett första steg är att kapa överflödiga ord. Det låter kanske konstigt, med tanke på att vi när vi pratar på riktigt använder vi en massa överflödiga ord, men genom att stryka onödiga ord, skapar vi en snabbare och mer stringent dialog som upplevs som mer autentisk, trots att det kanske är precis tvärtom. 

2. Läs dialogen högt, men föreställ dig att att du läser dialogen inför publik. Då ökar chansen att du verkligen dödar dina älsklingar, de är ofta ganska dåliga (vi återkommer till detta). Hur känns det när du läser dialogen, verkar den autentisk, flyter den på eller måste du anstränga dig för att inte snubbla på orden? Om du snubblar på orden bör du ändra. Ingen – utom, ja, beroende på genre, möjligen rappare eller professorer – pratar så.

Källa X är nu ute. Köp den här, klicka.

”Har du inte lyssnat på/läst ”Källa X” så tycker jag du ska lägga den på din måste-lista inför semestern. Författaren Tony Johansson lyckas galant med den vanskliga ambitionen att plocka upp den fallna manteln efter Sjöwall Wahlöö. Betyg en stark 4 av 5.”

Samuel Karlsson, författare till Morden på Mörkö

3. Olika personer låter och pratar inte likadant och har för det mesta olika infallsvinklar. De har olika attityder och det sätt som du låter dessa särdrag komma fram i dialogen blir en del i hur du formar och utvecklar dina karaktärer. Försök därför ge dina karaktärer olika uttryckssätt och se till att inte blanda samman dessa. Om en karaktär har ett uttryck som hen använder ofta, kommer läsaren snabbt att upptäcka (och irriteras) om en annan använder samma uttryck. 

4. Genom att använda dialogen till att gestalta dina karaktärers egenskaper och sinnestillstånd slår du två flugor i en smäll: Oro, ilska, ursprung, utbildning, samhällsklass, sarkasm, syn på det andra könet, politiska åsikter, ironi – det är exempel på sådant som läsaren kan få information om genom dialogen – utan att du berättar det för henne. Dialogen erbjuder massor av sådana möjligheter. Använd dem! Men låt det gestaltas fram, det vill säga: du ska visa detta för läsaren, inte berätta det. Du ska därför stanna upp om du upptäcker att du skrivit sånt som: …, sa han ilsket/sarkastisk/upprört/glatt/upprymt eller något liknande. Det är adverb. Alla adverb är inte av ondo. Men det är viktiga indikatorer på att du berättar, snarare än visar. Dyker de upp ska du ställa frågan: hur ska jag få fram att han är ilsken/sarkastisk/upprörd/glad/upprymd genom det han faktiskt säger? Är det rentav så att det redan framkommer? Om inte, skriv om! Stephen King har sagt att ”vägen till helvetet är stenlagd med adverb”. Såvitt jag förstår var det detta han syftade på. Tumregeln är att stryka alla sådana adverb och se till att det istället framgår på sättet hen pratar eller på annat sätt handlar under samtalet. 

5. Två personer som sitter och pratar och bara håller med varandra, kan i vissa fall fylla ett syfte. Men det blir mer puls och driv i en dialog där det finns någon sorts motsättning. Om du skrivit en dialog där det inte finns motsättningar, kan det vara så att dialogen är onödig. Jag säger inte att det måste vara så – många dialoger äger rum i exempelvis nära relationer och har till syfte att lära känna karaktärerna och deras relation och bör inte ha någon inbyggd motsättning. Men ofta kan en situation där de samtalande inte är helt överens göra dialogen intressantare.   

Dags att öva

Sätt dig på ett fik eller liknande och spela in ett slumpmässigt samtal från bordet bredvid (använd mobiltelefonen). Är du obekväm med det, spela in när några du känner när de samtalar.

1. Transkribera dialogen, exakt såsom den låter utan att definiera någon fysisk miljö.

2. Försök nu göra om detta till en dialog såsom den kan te sig i en litterär text, d v s ta bort diverse hummande och andra ljud, avbrutna ord etc. Rätta grammatiken, du kommer att se att det kan vara rätt skruvade meningsbyggnader i helt transkriberade texter. Se över om många inlägg börjar med Ja… eller nä. Ta bort och fundera på effekten.

3. Lägg nu in miljön och situationen. Försök bryta upp dialogen, med inskjutna händelsebeskrivningar, exempelvis: … sa hon och tog en tugga av kakan… Han såg ut genom fönstret. Det hade börjat snöa. Han sa: Undvik dock adverben i formen: sa han bitskt/argt/vänligt.

När du skriver en dialog gör du förstås inte som ovan och går omvägen via hur ett verkligt samtal låter för att sedan skala ner. Men jag tror att det är en bra övning för att se skillnad mellan faktiskt talat språk och hur en dialog ser ut i en litterär text. Slutligen läser du dialogen högt. Flyter den bra? Om inte, försök arbeta om den tills den känns bra.

Länk till författarskolans huvudsida