Lektion 7. Perspektiv 2 – fördjupning i 3:e persons point of view

Att skriva i tredje person – han, hon – som point of view, fortsättningsvis perspektivgivare, är den absolut vanligaste metoden. Skälen är antagligen att det av psykologiska orsaker är det enklaste sättet att skriva (jag-formen känns som om den ligger närmare en själv), men samtidigt erbjuder det också många möjligheter för komplexa historier. Har du 2-3 perspektivgivare kan du låta läsaren veta precis så mycket som du vill, utan att blanda in en allvetande berättarröst. Det här har vi redan varit inne på, men det finns anledning att reflektera över det. Läs i stort sett vilken modern deckare som helst och du kommer att förstå att det är på det sättet mycket av spänningen byggs upp. Som läsare vet du, för att ge ett exempel, att hjälten är i fara därför att du fått information från andra perspektivgivare, information som hjälten inte har.

Det som gör denna teknik möjlig är vad som brukar kallas ”begränsad” tredje person. Med begränsad avses att hen inte är allvetande. Vi diskuterade det här i lektion 4, men ska nu titta närmare på det.

Om man använder en begränsad tredje persons perspektiv ses allting från den personens perspektiv. Det hen ser, hör, känner, luktar, smakar – sinnesintrycken alltså – och tänker, säger, minns samt eventuellt har olika sorters föraningar om är utgångspunkterna för berättelsen eller scenen.

Vi kan dock tänka oss två huvudvarianter av begränsad tredje person: avlägsen och djup.

Med djup avses att vi befinner oss inne i en persons huvud och målet är att minimera avståndet mellan läsaren och vad din perspektivgivande karaktär erfar och tänker. Det är till sin essens egentligen hur en första person – jag – skulle erfara och tänka, men med jaget ersatt med han eller hon.

Men det här är lättare sagt än gjort, eftersom det också är nära kopplat till distinktionen mellan berättande och gestaltande (se lektion 5). I strikt mening kan det inte, med djupt perspektiv, förekomma något annat berättande än genom din tredje persons tankar. Övrigt måste definitionsmässigt gestaltas. Allt som sker, får vi som läsare ta del av genom den perspektivgivande karaktärens sinnesintryck.

Med ett sådant perspektiv kan du som författare inte ”presentera” din karaktärs egenskaper eller utseende eller berätta om vad han är med om, allt måste gestaltas.

Du kan inte, om du har Erik som perspektivgivare, skriva så här när du tillämpar ett djupt perspektiv: ”Erik var nästan helt flintskallig, men å andra sidan var han rik som ett bergatroll. Han var övertygad om att pengar kunde köpa allt, inte minst kvinnor. Det var han säker på skulle funka även på denna blind date.”

Istället får du antingen gestalta Eriks karaktär genom hans agerande och tankar eller så får du låta någon annan perspektivgivare förse oss med informationen. Vi prövar först med Eriks perspektiv:

”Erik drog handen över hjässan, kanske skulle han ha berättat att han nästan var helt flintskallig och lite äldre än hon förväntade sig. Men skulle hon bry sig? Knappast. Inte när hon fick se hans Patek Philippe-klocka. Då skulle det hetta till trosorna på henne. En minut till entré. Han rättade till klockan och vred på manschettknapparna så att initialerna i snirkligt vitt guld – EvG – skulle synas från hennes håll.”

Att Erik är flintskallig får läsaren veta när han drar handen över hjässan och tänker att han är flintskallig. Hans syn på pengar (och kvinnor) får vi reda på genom hans tankar. Att han är rik inser vi av hans klocka (och vet man som läsare inte vad en Patek Philippe är så förstår man av sammanhanget att den är dyr). Istället för att berätta att han har manschettknappar får läsaren reda på det genom att Erik rättar till dem.

Eller så tar vi alltså in en annan perspektivgivare:

”Marie smuttade på vinet som bubblade på tungan. Han borde vara här nu. Varför hade hon gått med på en blind date? Det var inte likt henne. Men han hade ju verkat så trevlig. Fem minuter till, sedan skulle hon strunta i det här. En gubbe kom in i restaurangen. Han hade en för stor dubbelknäppt klubblazer på sig, röd skarf i halsen och ljuset från kristallkronan blänkte i hans röda flint. Kanske är det han. Hon skrattade till. Nu skiter jag i det här.

– Kan jag få betala, sa hon och vinkade till sig bartendern.

– Det kan vi kanske sätta på min nota istället.

Marie vände sig om och där stod gubben med klubblazern och skarfen.

– Skulle inte tro det, sa hon och stoppade ner mobiltelefonen i handväskan.

– Ursäkta, jag har inte presenterat mig. Erik von Grishuvud, sa han, tog hennes hand och kysste den. En klocka i gnistrande guld satt på hans handled, den såg dyr ut. Du måste vara Marie, fortsatte han.”

Ett djupt perspektiv som ovan innebär att karaktärsdragen gestaltas fram. Om Marie, eventuellt efter att Erik flashat sin halvmiljonerkronorsklocka några gånger till, faktiskt fullföljer daten, får vi som läsare all den information som du som författare ville förmedla – både om Erik och om Marie. Du får fram den utan att berätta det för läsaren, genom den gestaltning som är nödvändig i ett djupt perspektiv. Notera även att det inte finns något ”tänkte hon/han”. I ett stycke med djup gestaltning, blir det bäst om tankar formuleras som i ett flöde. Om man tillför tänkte/funderade/resonerade-huvudpersonen-satser, distanserar man sig från djupgestaltningen. Man kan också experimentera med att låta perspektivgivarens tankar formuleras i jag-form och eventuellt i presens. Det fördjupar perspektivet ytterligare, Marie: ”Varför gick jag jag med på en blind date? Det är ju inte likt mig. Men han verkade så trevlig. Fem minuter till, sedan struntar jag i det här.”

Om du däremot tillämpar ett avlägset perspektiv, kan du mycket väl introducera Erik som först gjordes. Fördelen är att du kan spara ganska många ord och det kan vara ett bra sätt att förse läsaren med bakgrundsinformation. Nackdelen är att du skapar ett filter mellan läsaren och Erik. Det är berättandets filter.

Jag vill dock understryka att allt berättande inte är av ondo. När man läser en del såna här skrivarhandledningar får man ibland intrycket att rådet är att allt måste djupgestaltas. Det tycker jag är ett dåligt råd. Konsten består i att veta när det är lämpligt att berätta och när man bör gestalta. I verkligheten är det här dessutom en glidande skala som man förflyttar sig på. Nancy Kress har liknat det med en kamera som panorerar in respektive ut. Liksom de flesta berättelser innehåller gestaltade och berättade passager, är det vanligt att en scen, berättad med tredje person som perspektivgivare, börjar som ett avlägset, berättande perspektiv för att därefter zooma in och bli gestaltad. Om du skulle välja att inleda scenen med en avlägsen tredje person, som den första beskrivande texten ovan, är det således mitt råd att du sedan zoomar in så att mötet eller om det nu blir en middag gestaltas med ett djupt perspektiv. Om du har både Erik och Marie som perspektivgivare, så bör du vara noga med att inte blanda perspektiven. Absolut inte i samma stycke eller dialog, minimum är en blankrad men helst skilda kapitel.

Det här med avlägset och djupt perspektiv är inte alltid en fråga om rätt eller fel, men det är centralt att man som författare är medveten om vad de olika perspektiven gör med texten och hur man som läsare uppfattar det som sker.

Men ibland kan sammanblandningen av perspektiv förstöra texten – och då är det en fråga om rätt eller fel.

Låt mig ta ett exempel. Nyligen läste jag ett manus som en författarkollega skrivit. Det var en bra historia, gestaltad med djupt perspektiv och ingen allvetande författarröst. Men så helt plötsligt dyker denna mening upp: Nils blev röd i ansiktet.

Röd i ansiktet blev han för att han var förbannad. Om det hade varit en annan perspektivgivare som observerat hur Nils ansiktsfärg förändrades, skulle det ha varit en gestaltning av att Nils blev förbannad. Gott så. Problemet var att det inte fanns någon annan perspektivgivare. Och inte heller fanns det någon spegel. Jag strök och skrev i kanten: hur kan Nils veta att han blir röd i ansiktet?

Med ett djupt perspektiv kan vi endast erfara det som vår perspektivgivare erfar, endast veta, tänka, minnas det som hen vet, tänker och minns. Med ett avlägset perspektiv kan vi berätta om vår perspektivgivare och den värld hen lever i. När eller om vi rör oss mellan perspektiven – zoomar in och ut – måste vi som författare var medvetna om vad som sker och att vi inte kan bryta reglerna för de olika perspektiven utan konsekvenser.

Dags att öva

1. Gör om följande stycke till ett djupt perspektiv:

Annika gick längs stranden. Det var en bra dag idag. Solen sken och Annika kände sig varm. Imorgon skulle hon börja på det nya jobbet. Annika tyckte att det skulle bli roligt.

2. Använd den första inledande berättande texten om Erik (där han sägs vara rik som ett bergatroll). Behåll den och skriv fortsättningen, men nu zoomar du in så att det blir ett djupt perspektiv. Skriv en sida. Om du vill kan du pröva att sedan zooma ut och återgå till ett stycke med avlägset perspektiv som avslutning. Fundera på vad den här in- och utzoomings-tekniken har för effekter på text och läsupplevelse.

Länk till författarskolans huvudsida.

Nu går jag på semester. Nästa lektion publiceras i augusti. Skriv på så länge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: