Tony Johansson

I dagens Sydsvenskan skriver Morgan Johansson och Peter Hultqvist om DCA-avtalet och påstår att motståndarna till DCA-avtalet far med osanning.

Det finns emellertid några uppenbara luckor – osanningar skulle man rentav kunna drista sig till att säga – i deras argumentation för DCA.

1. Regeringen delar uppenbart inte Socialdemokraternas aviserade hållning i frågan om kärnvapen. Försvarsministern glider redan idag i frågan när han säger att han ”inte vill spekulera” i om det i ett läge av höjd beredskap skulle finnas anledning att vidta andra åtgärder. Vidare, om dörren till kärnvapen verkligen vore stängd, skulle man inte använda formuleringen att det inte finns ”skäl” till sådana med tillägget ”i fredstid”. Då skulle ett kategoriskt förbud skrivas in.

2. Socialdemokraternas hållning till kärnvapen är oklar. Om Sverige ratificerat FNs konvention om kärnvapenförbud skulle denna fråga möjligen kommit i annan dager. Det har Sverige inte gjort. Med NATO-medlemskap och DCA-avtal har Sverige under socialdemokratisk (delad) ledning de facto anslutit sig till kärnvapendoktrinen.

3. Icke spridningsavtalet förbjuder USA/Sverige att överföra till/ta emot kärnvapen, men avtalet förbjuder inte, såsom författarna vill få oss att tro, USA från att under sin egen kontroll placera kärnvapen på svenskt territorium eller Sverige från att tillåta sådan utplacering av kärnvapen. Icke spridningsavtalet är därför inget hinder för kärnvapen på svenskt territorium. Om författarna haft rätt skulle det inte kunna finnas amerikanska kärnvapen placerade i Europa. Det finns det. Att Johansson och Hultqvist använder ett sådant argument är intellektuellt genant, och det är förvånande att de inte synas.

4. Frågan om hur säkerhet byggs är naturligtvis komplicerad. En sak är dock klar: det är inte så enkelt som författarna ger sken av. Amerikansk trupp i Sverige är naturligtvis avskräckande. Ökad säkerhet, således. Men amerikansk trupp i Sverige flyttar också upp Sverige i prioriteringsordning för ryska kärnvapen och leder till ökad militarisering i Östersjön. Minskad säkerhet, således. ”Spänningshöjande och icke nödvändigt”, som Hans Blix sammanfattar det. Detta tyckte i stort sett alla inom socialdemokratin före 2022. Den ryska invasionen av Ukraina förändrar inte denna grundläggande logik.

5. Det är inte sant att det brådskar. Det står klart (vilket försvarsmaktens analyser bekräftar) att Ryssland inte har förmåga att samtidigt föra två regionala krig. Det betyder, cyniskt betraktat, att medan kriget i Ukraina pågår är Sverige säkert – givet att man i försvarsledningen nu inte dragit slutsatsen att själva medlemskapet i ett stormaktsblock ökar risken för att Sverige dras med i en eskalerande stormaktskonflikt. Men det skulle onekligen sätta hela Nato-frågan i nytt ljus – och ge motståndarna rätt.

6. Det här skulle därför ha varit möjligt att diskutera i lugn och ro istället för att låta denna för det svenska folket så centrala fråga – att avtala bort den svenska suveräniteten och ge utländsk makt fritt tillträde till vårt territorium och våra militärbaser – avgöras av en handfull personer i partitopparna.

TONY JOHANSSON