Tony Johansson

Avslöjandet att en av Kombispels underleverantörer av telemarketingtjänster använt oetiska säljmetoder slog i förra veckan ned som en bomb och snart rullade huvudena på de ansvariga. Gott så. Sådan inkompetens är oförlåtlig och underlättar naturligtvis för regeringen som vill använda statsmakten för att skada oppositionen. Tidöpartiernas alla Twitterkrigare har gått i spinn över helgen. Men sanningen är den att skandalen tydliggör regeringens auktoritära ambitioner.

Barcelonaskandalen

Dagens Nyheter avslöjade i förra veckan att Kombispels underleverantör Effective Communication med kontor i Barcelona säljer företagets prenumerationslotter med oetiska metoder, exempelvis genom att rikta in sig på äldre och försöka sälja även om personen ifråga verkar uppenbart förvirrad. Så får det naturligtvis inte gå till, och många undrar hur det ens är möjligt att ha så dålig koll. Politiskt är det förstås en katastrof för Socialdemokraterna och SSU som praktiskt taget lägger upp bollen för smash till motståndarna. Socialdemokraternas partiledningen och Kombispel har krishanterat och bland fick Kombispels VD sparken. Men finansmarknadsminister Niklas Wykman kommenterade omedelbart att detta ”aktualiserar frågan om ett förbud”.

Medias sökarljus kom dock att skifta under helgen och det visade sig att Kombispel inte var den enda stora svenska aktören som anlitar Effective Communication. Bland andra kunder återfinns Fortum, Eon, Tele2, Telia – och svenska Postkodlotteriet. Det är svårt att förstå varför Kombispel och Socialdemokraterna inte omedelbart konstaterade detta. Det hade man kunnat göra samtidigt som man tagit avstånd från oetiska metoder. Det är nämligen inte utan betydelse att den mycket större aktören Postkodlotteriet använt samma företag. Särskilt när vi betraktar detta politiskt.

När nu Tidöpartierna och alla dess Twitterkrigare försöker göra gällande att det lotteriförbud som Wykman talar om, handlar om att rensa upp i spelbranschen – och alls inte om att använda statsmakten för att angripa oppositionen – ska man nämligen ställa en fråga: varför riktar ni i så fall in er på partilotterier, men inte på det mycket större Postkodlotteriet?

De har inget svar på det.

”Democratic backsliding”

Men låt oss se något djupare och principiellt på denna fråga. Den är nämligen långt större än vad Tidöpartierna vill låtsas om. För det torde vara unikt i modern demokratisk tid, att en regering vill specialdesigna lagstiftning för att genom statsmakten skada oppositionen. Statsministern har inte ens försökt dölja motivet. Det är ”ohållbart” att ”låta” Socialdemokraterna ha den här typen av finansiering, det är så han motiverar att statsmakten ska användas mot det största oppositionspartiet. Sverigedemokraten Tobias Andersson, ordförande i riksdagens näringsutskott, anger samma motiv. ”Vi måste dra åt den pengakran som finansierar socialdemokratin”, säger han.

Många betraktar säkert detta som en del av det vanliga politiska trätandet, men det är det inte. I frågor om spelreglerna för demokratin är det normala i Sverige att komma överens. Att utnyttja en liten riksdagsmajoritets lagstiftningsmakt med det uttalade syftet att skada oppositionen är i svensk politisk tradition något alldeles oerhört, och sannolikt måste vi gå tillbaka till före demokratins införande för att finna något liknande. Eller så får vi åka till Ungern.

I akademiska sammanhang används begreppet ”Democratic backsliding” för att beskriva en process där statsmakten används för att med olika metoder, ofta i små steg, kringskära oppositionens möjligheter att vinna val. Moderna auktoritära regimer har inte uppstått genom kupper, de har vuxit fram genom mängder av strategiska beslut. Att specialdesigna en lag med det uttalade syftet att undergräva det största partiets finansiering – vi kan inte ”låta” dem (statsministern), ”vi måste dra åt pengakranen” (SD) – faller otvetydigt inom ramen för sådan democratic backsliding.

Det sverigedemokratiska och moderata hyckleriet

Enligt spellagen får lotter säljas för allmännyttiga ändamål. Hit räknas exempelvis religösa samfund, idrottsföreningar och politiska partier. Lagen gäller naturligtvis lika för alla, och är inte ”riggad” till Socialdemokraternas fördel, såsom regeringen, SD och dess svans av näringslivsfinansierade propagandister på Timbro i närmast osannolikt oseriösa kampanjer försöker få folk att tro.

Alla riksdagspartier har haft lotterier, några har det fortfarande. Men Socialdemokraterna, som sedan 1956 drivit lotteriverksamhet som en del av sin finansiering, har varit väldigt mycket mer framgångsrika än andra partier. Inte minst är lotteriintäkterna viktiga för ungdomsverksamheten, SSU. Ungefär på samma sätt som lotter är viktiga för många idrottsföreningar.

Ulf Kristersson säger att ”vi har alltid varit skeptiska till de här partilotterierna”. Det är inte sant. För bara fyra år sedan som Moderaterna själva startade lotteriverksamhet. Då sa Ulf Kristersson: ”Det är jättebra. Vi vill vara mindre beroende av offentliga bidrag. Mer beroende av vad folk ger frivilligt. I det här fallet ett lotteri”. Så med ”alltid” menas på sedvanligt slingerbultande Ulf Kristersson-manér ett par månader, eller när nu Sverigedemokraterna sa till honom att byta uppfattning.

Fast egentligen har han inte bytt uppfattning om lotterier. Det är sossarnas framgångsrika lotteri som han är emot. För själv kränger han fortfarande, må vara betydligt mindre framgångsrikt, lotter via Moderaternas hemsida M-lotten. ”Fina priser, hög vinsttäthet och höga vinstnivåer” utlovas i det moderata lotteri som är ”skapat för dig som både vill ha möjlighet att vinna själv och bidra till Moderaternas kommande framgångar och valsegrar. Vad vi kan lova dig är ett nytt och spännande rikslotteri med prisnivåer på en miljon varje månad – och tio miljoner kronor varje år!”

---

Prenumera så får du ett mail när jag skriver nåt nytt

---

Även Sverigedemokraterna har haft ett lotteri. Det lanserades 2017 som ”ett sätt för Sverigedemokraternas medlemmar och sympatisörer att engagera sig till stöd för partiet”. Men det verkar inte ha gått så bra. Sverigedemokraterna har dock ägnat sig åt spelverksamhet även tidigare. Redan i början av 2000-talet startade partiet ett sorts spel som kallades ”valobligationer”. Det gick ut på att sympatisörer köpte lotter för 5000 kronor styck av partiet innan valet och efter valet återficks vinst i relation till valresultatet, eller rättare sagt i relation till hur stora de offentliga partistöden blev efter valet. Vinsten 2014 uppgick till 25 procent av obligationernas värde, valet dessförinnan till 20 procent. ”Det blev en bra affär”, konstaterade dåvarande SD-kassören, Per Björklund, om sin hustrus köp av ”valobligationer”. Bra affär för dem, kanske ska tilläggas. Sämre för skattebetalarna som betalade vinsterna genom de partistöd som partiet mottog.

Slutsatsen kan bara bli en: varken Moderaterna eller Sverigedemokraterna är emot lotterier, de har själva försökt och misslyckats (Sverigedemokraterna) eller inte fått ordentlig snurr i verksamheten (Moderaterna). En lagstiftning påverkar dem således inte alls eller mycket lite. Däremot påverkas Socialdemokraterna och dess ungdomsverksamhet storligen. Det är hela bevekelsegrunden.

Skenargument

Utöver huvudskälet – att försvåra för oppositionen att finansiera sin verksamhet – anger statsministern ytterligare två skäl. För det första att lotteriverksamhet inte är transparent, för det andra risken för spelberoende. Vad gäller påståendet att lotteriverksamhet inte är transparent, skulle det vara intressant att höra följdfrågor från journalisterna. Det är högst oklart vad statministern har för fog för ett sådant påstående. Arbetarrörelsen har sålt lotter sedan 1956 och intäkterna redovisas tydligt i de ekonomiska redovisningarna. När man kommer med den här sortens anklagelser är det rimligt att begära att påståendena kan backas upp. Men avsaknaden av konkretion i anklagelserna visar att Kristersson saknar sådana belägg.

Spelberoende ska naturligtvis tas på allvar, men två förhållanden är då viktiga att understryka. För det första är lotteri det ”minst farliga” av de olika spelformerna. Enligt Folkhälsomyndigheten står lotterier för den minst vanliga spelformen bland spelmissbrukare. Det är spelautomater och kasinospel, där upprepade spel är möjliga och snabba, som är de verkligt stora bovarna i det här dramat och som forskningen visar är de farligaste spelformer. Det är svårt att ta på allvar denna påstådda omsorg när regleringsivern riktar sig mot den minst farliga spelformen – inte mot de farligaste.

Att detta är skenargument blir än tydligare när man tittar på vilka som faktiskt dominerar den svenska spelmarknaden – och det är detta som nu återigen aktualiseras i Barcelonaskandalen. De största aktörerna är kommersiella och statliga. Sedan finns en tredje grupp, som i lagstiftningen definieras som allmännyttiga, dvs. syftet är inte att göra vinst utan att finansiera viss verksamhet som betraktas som allmännyttig. I Spelinspektionens licensregister för allmännyttiga aktörer återfinns Bröstcancerförbundet, Rögle bandyklubb, Bygdegårdarnas riksförbund för att nämna några exempel på organisationer med licens att sälja lotter. Det är i samma lista som vi hittar såväl Socialdemokraternas kombilotteri som Moderaterna M-lott. Men tvärtemot vad man kan tro när man hör de som nu ropar högt om att Socialdemokraterna ”riggat” systemet för sig själva, är det helt andra aktörer som dominerar bland de allmännyttiga organisationerna. De riktigt stora aktörerna är Folkspel som äger Bingolotto och Sverigelotten med bruttointäkter om drygt 1,5 miljarder och Postkodlotteriet med bruttointäkter på 3,6 miljarder. Kombilotteriets bruttointäkter uppgick 2021 till i sammanhanget blygsamma 283 miljoner kronor.

Enligt spelinspektionen som redovisar nettoomsättningen (bruttointäkter-minus utbetalda vinster), uppgick 2021 den svenska spelmarknaden till drygt 26 miljarder kronor. I diagrammet nedan framgår fördelningen mellan de olika typerna av aktörer. Kombilotteriet, alltså den arbetarrörelseägda lotteriverksamheten, står för 0,7 procent av nettoomsättningen. Ingen kan med någon sorts rimlighet i argumentationen hävda att problemet på svensk spelmarknad är att partier säljer lotter.

Angreppet på oppositionens finansiering – en del av en större strategisk offensiv

Förslaget om att förbjuda partier från att bedriva lotteriverksamhet handlar om precis det som Kristersson och Sverigedemokraterna säger: kringskära oppositionens möjligheter att finansiera sig. Allt annat är retoriskt lull-lull, syftande till att skapa dimma på krigsskådeplatsen.

Förslaget måste betraktas i denna bredare kontext av glidning i statsutövning vi nu ser med exempel som: justitieutskottets ordförande lägger sig i oberoende domstolarnas rättsutövning; erkänt kompetent statlig tjänsteman petas av uppenbart politiska skäl efter grundlösa anklagelser från SD om att ha en egen politisk agenda; landets främsta expert inom sitt område sparkas från statlig bolagsstyrelse och enligt SD är skälet att han yttrat sig i för dem misshaglig media inom sitt expertområde; försök att stoppa anslag till människorättsorganisationer som uttrycker misshagliga åsikter, med exempel som Civil Rights Defenders som SD hotade med indragna bidrag efter att de kritiserat Tidöavtalet och Svenska kommittéen mot antisemitism som fick statliga anslag stoppade kort efter att dess ordförande kritiserat SD.

Det här är bara början. Vi kommer att få se många liknande åtgärder mot misshagliga personer i statsförvaltningen och vi kommer att se mer aktivistiskt agerande mot det fria domstolsväsendet, journalister och civilsamhället. Syftet är att politisera statsmaktens tjänsteutövning, tysta kritiker och skapa en åsiktskorridor kring Sverigedemokraternas världsbild. Förslaget om att förbjuda människor från att bidra till partiverksamheten genom att köpa lotter ska ses i ljuset av denna glidning mot en auktoritär statsutövning.

TONY JOHANSSON

Jag är författare, doktor i ekonomisk historia och socialdemokratisk tjänsteman

Är du intresserad av mitt författarskap och vill läsa deckare med en samhällskritisk vinkel, så hittar du böckerna här:

---