Sverigedemokraternas nuvarande stöd till Israel i kriget mot palestinierna är inte ett uttryck för solidaritet med Israel eller judar. Det är en strategisk manöver där de bytt objektet för sitt hat, från judar till araber. Syftet är genomskinligt och handlar om att upprätthålla en samhällskonflikt som gynnar det egna partiet. Araber och muslimer passar i detta läge bättre än judar i den sverigedemokratiska politiska berättelsen. Allt handlar om taktik.
Jag tänker på detta när jag läser att Livia Fränkel, en av Förintelsens sista överlevande, gått bort och när jag betraktar reaktionerna på X. In i det sista varnade hon för SD:s normalisering och kritiserade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för att ge partiet inflytande. I en debattartikel i Dagens Nyheter inför valet 2022 skrev hon: ”Parallellerna till hur de konservativa krafterna i 30-talets Tyskland släppte fram nazisterna är slående. Har de inget lärt av historien?” (DN).
Prenumera så får du mejl när jag publicerar nya inlägg
När Fränkels syster Hédi Fried kommer på tal – och Kristerssons så skamligt svikna löfte till henne – blir reaktionerna från SD-vänliga konton på X alltid upprörda. Likadant blev det nu efter Fränkels död: man uppmanar till att ”inte exploatera hennes bortgång”. Som om hennes egna uttalanden inte räknas. De båda systrarna ville berätta sin historia så att det som hände då aldrig upprepas. Men nu när de är borta ska deras historia glömmas, och den som hedrar dem genom att berätta den anklagas för att utnyttja dem för egen politisk vinning.
Detta säger mycket om det nuvarande politiska klimatet och SD:s strategi. För i nästa andetag skjuter de istället mot en diffus ”vänster” som påstås utgöra dagens anti-semiter och mot ”sozzarna”, som är signalbegreppet för SD:s större försök att skriva om Sveriges historia. Plötsligt är det helt i sin ordning att utnyttja Fränkels minne – men då i motsatt syfte, att relativisera SD:s historia och normalisera partiet. I ett mer normalt debattklimat skulle förstås en sådan reaktion på en människas bortgång ha betraktats som skamlig. Livia Fränkel var glasklar i sin kritik av just SD – och mot dem som nu ger SD makt och inflytande.
Sverigedemokraternas rötter i nazism och fascism är väldokumenterade. Flera av dess grundare och tidiga medlemmar hade kopplingar till nazistiska och högerextrema rörelser. För ett parti med regeringsambitioner är denna historia – och inte minst de ständigt återkommande nya skandalerna med företrädare som gjort anti-semitiska uttalanden – en belastning. I dagens politiska klimat är en motsvarande retorik mot araber och islam inte på samma sätt en belastning, utan rentav en möjlig framgångsstrategi för ett parti som Sverigedemokraterna.
I detta sammanhang har Gazakriget blivit ett verktyg för SD att ompositionera sig. SD har – tillsammans med KD som historiskt har en nära relation till den illegala bosättarrörelsen – trätt fram som det mest Israelvänliga partiet i Sverige. Genom att visa stöd för Israel försöker partiet distansera sig från sitt antisemitiska förflutna och samtidigt legitimera sin islamofobiska agenda. Partiledare Jimmie Åkesson har som en del i denna offensiv träffat israeliska ministrar, trots att Israel tidigare undvikit officiella kontakter med SD just på grund av partiets historia (SvD). Judiska centralrådet kritiserade besöket och varnade för att SD inte är en allierad även om det utger sig för det och påminde om att partiföreträdare hävdat att judar inte kan vara svenskar. Men den högerextrema israeliska regeringen och den svenska extremhögern har funnit varandra genom sin gemensamma fiende i araberna.
TONY JOHANSSON
Tony Johansson 
Lämna en kommentar