Varje gång man skriver om Sverigedemokraternas nazistiska förflutna möts man av flodvågor av hjärntvättad ”whataboutism”: Bah! Sossarna lät ju Sverige bli en dörrmatta för Hitler, ja, de var rentav nazister, se bara hur de skapade rasbiologiska institutet och steriliserade folk på landets institutioner. Så kom inte och prata om nazism!

Källan är allt som oftast Sverigedemokraternas famösa propagandafilm – Ett parti, ett folk. Som propagandanummer var den onekligen skickligt gjord, och närmast ett skolboksexempel på hur effektiv den här sortens propaganda kan bli i de sociala mediernas tidevarv. Med devota följare, av vilka många inte verkar ha läst en bok sedan mellanstadiet men som sugit upp vartenda ord i den beryktade filmen, har en armé av internetkrigare skapats som rapar upp samma budskap varje dag i sociala medier. Historieförfalskningen har gått så långt att även kristdemokratiska riksdagsledamöter nu utan att darra på manschetten kan påstå att nazismen är en vänsterideologi och vräka ur sig stolligheter som att Socialdemokraterna samverkat med Hitler.

Sveriges agerande under kriget är ett väl beforskat fält och ingen som seriöst närmat sig dessa frågor tror på SD-propagandan (eller på obildade kristdemokratiska riksdagsledamöter). Men som med all historia krävs mer komplexa resonemang än som får plats på sociala medier. Det är väl därför den skrikande högernationalistiska mobben på twitter är så framgångsrik. De ropar falska påståenden dagarna i ända, medan den verkliga historien aldrig kan rymmas på 140 tecken.

---

---

I Sverigedemokraternas propagandafilm påstås att ”Nazityskland följde socialdemokraternas svenska exempel”. Och de går till och med så långt som att hävda att om det inte varit för rasbiologiska institutet ”hade nazisternas sorterande och dödande troligen aldrig blivit så omfattande”. Nu var förvisso idén om rashygien, som idéhistorikern Gunnar Broberg konstaterar i sin historik över institutet, inte en svensk, utan en internationell företeelse runt sekelskiftet. Det var alltså inte ett svenskt påfund. Men som Ola Larsmo påtalat är det för den som inte grävt ner sig i facklitteraturen ”svårt att urskilja skarvarna i propagandabygget” och den som gör det riskerar hamna i korselden och anklagas för att försvara denna skamliga historia.

Sverigedemokraterna gör dessutom detta till enkom en socialdemokratisk historia. Sant är att Alfred Petrén, socialdemokrat och vid denna tid överinspektör för sinnessjukvården i Sverige, var drivande för att bilda rasbiologiska institutet. Men vad som inte nämns är att han vid sin sida hade Nils Wohlin, som var bondeförbundare (dagens Centern). Rasbiologiska institutet var inte ett partiskiljande projekt och uppslutningen var stor bland läkare och vetenskapsmän. Den medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, rektor och lärare vid Karolinska Institutet och flera ytterligare professorer var pådrivande. Akademin hade en stark röst i det 1909 bildade Svenska sällskapet för rashygien, vilket argumenterade för ett institut och för steriliseringspolitik. Sällskapet hade i sin tur inspirerats av liknande tyska sammanslutningar. Den riksdagsmotion som ledde fram till institutets bildande omnämns i filmen, men tittaren ges intrycket att det var en socialdemokratisk motion, eftersom den undertecknades av Hjalmar Branting. Däremot nämns inte att den också undertecknades av Arvid Lindman, partiledaren för Högerpartiet (dagens Moderaterna) och ledande liberaler som Jakob Pettersson och Raoul Hamilton. Det rådde enighet mellan partierna och i riksdagen röstades motionen enhälligt igenom.

---

Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor

---

Men detta är naturligtvis inte intressant för SDs propagandamakare som framställer institutet som enkom Socialdemokraternas verk. Självfallet sägs inte heller något om att det var Socialdemokraterna som några år senare började strypa finansieringen av rasbiologiska institutet. Eller att antinazisten Gunnar Dahlberg redan år 1935 tillsattes som chef över institutet. Han lade om institutets forskning och verkade emot rasbegreppet. Samma förhållanden, bred politisk enighet (se SOU 2000:20), rådde om steriliseringarna. Inte heller var det en enkom svensk företeelse. De första steriliseringslagarna stiftades i USA.

Vi ska kritisera och förfäras över det staten gjorde: den rasbiologiska forskningen, tvångssteriliseringarna, Vipeholmsexperimentet för att nämna några exempel och beslutsfattarna ska hållas ansvariga. Men vi gör inte det genom att låta denna historia bli ett slagträ för SD, vars enda syfte är att relativisera sitt eget partis mörka bakgrund i just dessa idéer. Det är i grunden absurt att ett parti som är sprunget ur precis de idéer vi fördömer lyckas kapitalisera på dessa fördömanden. Men så fungerar skickligt konstruerad propaganda.

Liknande metoder använder Sverigedemokraterna om Sveriges agerande under andra världskriget. SD talar om ”Per-Albin Hanssons regering” och undviker noga att nämna att under kriget ingick alla partier utom kommunisterna i regeringen. Det vet sällan SD:s internetkrigare – all information får de från Sverigedemokraternas propaganda.

Man kan förstås kritisera Sveriges undfallande hållning under samlingsregeringen, men jag får en fadd smak i munnen när jag hör på sådana som tar till tvärsäkra brösttoner om detta. Helt enkelt för att jag inte tror att någon av dem som kritiserar exempelvis transiteringarna, själva om de haft avgörandet i sin hand 1940, ställda som den svenska regeringen var inför en övermäktig tysk krigsmaskin, skulle riskera ockupation, krig och död. Samlingsregeringen höll Sverige utanför kriget. Vad skulle det ha kostat om den inte gjort det? Skulle jag ens ha blivit född och kunnat skriva detta? Antagligen inte, för mina manliga släktingar i den generationen var inkallade och låg i första linjen vid gränsen. Skulle andra liv ha kunnat räddas med ett annat svenskt agerande? Kanske. Det är möjligt att resonera om detta, liksom om de många Sverige som existerade under kriget: om medlöperi och motstånd, om solidaritet, kompromisser, principer och realpolitiska kalkyler.

Men Sverigedemokraternas syfte är inte att diskutera denna faktiska och komplexa historia, med dess verkliga dilemman och avvägningar. De vill skriva om historien eller åtminstone göra den historiska sanningen så blurrig, att deras moderna nazihistoria blir en del av en kålsuparberättelse. Jaja, alla partier har lik i garderoben, så varför lägga särskild vikt vid ett partis solkiga förflutna?

Självfallet talar de inte heller om vad Sverigedemokraternas ideologiska fränder sysslade med under kriget – de som marscherade på gatorna, de som krävde att Sverige skulle ansluta sig till Tysklands sak och ropade om stopp för ”judeimporten” – eller var de befann sig rent geografiskt. En och annan slogs ju för Hitler, däribland en av Sverigedemokraternas grundande medlemmar och förste revisor för partistyrelsen: Gustaf Ekström, frivillig i Waffen-SS.

Denna obrutna linje mellan andra världskrigets nazister och fascister – genom personer som Ekström, Engdahl, Walles och makarna Oredsson och organisationer som nysvenska rörelsen, NRP och BSS – fram till bildandet av Sverigedemokraterna gör denna historierevisionism än mer obehaglig. Medan andra lärde av världskriget och enades om att aldrig låta detta ske igen, övervintrade fascismens idéer i småpartier i politikens ytterkant. Sverigedemokraterna var ett av dessa småpartier, men nu har det vunnit ett så stort stöd och fått ekonomiska muskler nog för att revidera historien om Sverige och därmed också om sig självt.

Men som Erik Walles skrev i SDs partitidning på den tiden då partiet inte försökte dölja sitt ursprung är Sverigedemokraterna ”samma andas barn som de gamla ’nazisterna’”. Det är, tillade han, ”verkligen inget att skämmas för”.

Erik Walles borde veta. Han var under kriget andreman i Nationalsocialistiska arbetarpartiet, den sk Lindholmsrörelsen, och trogen nazist hela livet. Efter att han dog i början av 90-talet, hittades i hans hus i Malung ett register från kriget på över 3000 svenska judar. Det är lätt att föreställa sig vad som skulle hänt med dem om Sverige ockuperats av Hitlertyskland. Också dessa liv är en dimension när man resonerar i moraliska termer om samlingsregeringens agerande för att hålla Sverige utanför kriget. Och förstås när man ska försöka förstå vilket slags parti Sverigedemokraterna är.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

---