I veckan presenterades Sveriges nya kulturkanon. Medan normala politiska debattörer och kommentatorer ägnade sig åt att diskutera dess innehåll och om den överhuvudtaget har någon betydelse, satt sverigedemokraten Jessica Stegrud hemma i teve-soffan och knöt nävarna över två partiföreträdares ursprung. En kurd och en pers i Aktuellt! Som debatterar svensk kulturkanon! Det var ju själve fan att Aktuellt inte kunnat uppbåda någon Johansson eller Karlsson med rätt hudfärg!
Det fick bli ett inlägg på X
De som Stegrud talade om var kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Lawen Redar, Socialdemokraternas kulturpolitiske talesperson. Stegruds inlägg välte förstås X, såsom fallet ofta blir med den här sortens inlägg i den politiska kloak som X blivit. Inlägget har fått inte mindre 1,4 miljoner visningar. Jimmie Åkesson tog sin partikollega i försvar. Kristersson gled som vanligt undan och menade att rasismen i hans samarbetsparti inte var, som han uttryckte sig, hans huvudvärk.
Om ni är förvånade är ni naiva
Samtidigt svarade Parisa Liljestrand och undrade om hon som kom till Sverige som treåring och andra invandrare ”inte borde delta i debatten på grund av vårt ursprung”. Hon fick inget svar. Migrationsminister Johan Forsell instämde. Relevant fråga, utropade han och tillade: ”Vad menade du egentligen Jessica Stegrud?”. Som om det var det minsta otydligt vad Stegrud menat. Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson undrade vad ”detta är för kommentar. Bete dig!” Som om det hela handlade om uppförande och inte om politik.
Biståndsminister Benjamin Dousa, som har föräldrar med en bakgrund i Tjeckien, Tyskland och Turkiet, skrev i DN: ”Det finns bara ett land jag älskar och varje dag anstränger mig för. Jag har inget annat land. Knuffa inte ut mig från det.”
Prenumera om du vill få mejl när jag postar nytt
Att Kristersson inte försvarar sin minister mot rasism från det parti med vars stöd han regerar är, som Stegrud skulle ha sagt, talande. Forsells och Mohamssons kommentarer känns mest naiva eller som om de spelar förvånade.
Däremot uppfattar jag det som Dousa skriver som att han är genuint upprörd.
Och det gör mig förbryllad. När jag läser hans text pulserar en enda mening i mitt sinne, och det med versaler: DET ÄR JU DET HÄR NI VALT!
Tre högerpartier, varav två dominerade av en liberal ideologisk tradition, har valt att samarbeta med ett uttalat anti-liberalt parti, eller med Jimmie Åkessons ord: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Det är ett parti som en gång bildades för att stoppa såna som Parisa och Lawen och Benjamin från att överhuvud taget finnas inom Sveriges gränser. Detta är alltjämt Sverigedemokraternas hårda ideologiska kärna, och skälet till att partiet finns.
Om ni inte vill ha det så här, varför samarbetar ni med och ger SD makt?
Det finns alternativ
Dousa skriver att svensk politik präglas av tvära kast, av att gå för långt i endera riktningen. Men att istället för att svänga 180 grader, borde man svänga 90 grader. Detta är en variant på Löfvens numera gamla visdom att blockpolitik är fördummande. Det så utskällda löfvenska politiska projektet att genom December- och Januariöverenskommelserna bryta denna blockpolitik, syftade till att komma bort från denna fördumning och från dessa tvära kast, till att göra blockpolitiken till den historiska parantes den borde vara. Historiskt har nämligen svensk politik präglats av blocköverskridande överenskommelser, snarare än hård blockpolitik. Kristerssons politiska projekt satte stopp för detta, men till ett högt pris för såväl de tre borgerliga Tidöpartierna som för hela samhällsklimatet. Stegruds inlägg är bara ett av många exempel på detta nya samhällsklimat – som med Dousas ord syftar till att knuffa ut honom och andra som han från samhällsgemenskapen.
Annons: Ny deckare av Tony Johansson och Armen Doslic – ute nu
Ute i det så kallade Kommunsverige finns det många exempel på hur borgerliga partier valt annorlunda. Nästan 60 kommuner styrs idag gemensamt av Moderaterna och Socialdemokraterna. Mitt eget Lund är ett exempel. Här heter den tunga moderata företrädaren Rasmus Thörnblom, tidigare Muf-bas och den mest kände representanten inom partiet för synen att Moderaterna borde samarbeta med Socialdemokraterna. Han menar att Moderaterna har vunnit kampen mot det gamla ”Sosse-Sverige” och att dagens Sverige i hög grad är format av moderat politik. Dagens parlamentariska läge ger Moderaterna en unik chans att bli den samlande kraften i svensk politik. Som socialdemokrat kan man visserligen ha synpunkter på det han säger, men icke desto mindre leder resonemanget om ett alternativ till Tidösverige fram till en fråga som alla, men främst de tre borgerliga Tidöpartierna, borde ställa sig: vill vi verkligen att Sverige och hela vårt samtalsklimat ska snurra runt och förgiftas av ett litet extremt parti som färre än var femte svensk röstar på? Om ja, ska vi förstås fortsätta gräva skyttegravar på blockpolitikens slagfält. Men vill vi komma bort från detta, och istället för att behöva försvara Parisas, Lawens och Benjamins rätt att vara en del av vårt land kunna debattera sånt som verkligen har betydelse för jobben, skolan, skatterna och välfärden – ja, då är det hög tid att lämna blockpolitiken och söka nya vägar att lösa våra gemensamma problem.
TONY JOHANSSON
Jag är författare och har skrivit den kritikerhyllade serien om Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund. Nyligen släpptes även Klanen, som är första delen i en ny serie som utspelar sig i Malmö.
Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudböcker i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.
Inte läst mina böcker än? Här hittar du dem:
Tony Johansson 
Lämna ett svar till Bo Jonsson Avbryt svar