Det finns en möjlig väg för Liberalerna att klara sig över spärren. Det är väldigt osannolikt att partiet väljer den. Men hade jag varit deras ansvarige partistrateg skulle jag seriöst fundera på den.

Med 1,4 procent väljarstöd är Liberalerna så litet att de som fortfarande stöder dem måste ställa sig frågan om de verkligen vill vaska sin röst. Därmed ökar risken ytterligare att partiet åker ur riksdagen. Sånt är ovanligt i svensk politik. Det har inte hänt sedan Ny demokrati 1994 och Miljöpartiet 1991. Men inget av dessa partier var vid denna tid etablerade. Det kan man inte säga om Liberalerna. Formellt bildades partiet 1934, men partiets rötter går tillbaka till de första åren på seklet, och det var sedan en central kraft, tillsammans med Socialdemokraterna, för demokratins införande. Som ideologisk rörelse betraktat sträcker sig dess historia ännu längre. Till sent 1700-tal. Åker partiet ur riksdagen i höstens val är det en historisk milstolpe.

Det är inte en ensam faktor bakom denna nedgång. Partiledarbyte, svag partiledare, otydlighet i sakpolitiken är sådant som återkommande nämns. Det ligger något i var och en av dessa förklaringar.

Men dessa är inte huvudförklaringarna, vill jag hävda. Utan den ligger i själva Tidösamarbetet. Då tänker jag inte på den kritik som exempelvis dess riksdagsledamot Martin Melin luftat. Den går ut på att partiets beslut att blockera SD i regeringen stoppar moderata stödröster. Det kan förvisso ligga viss sanning i detta, men knappast mer än på marginalen.

Snarare är Liberalernas problem att de allierat sig med riksdagens mest antiliberala parti. Någon invänder säkert att det är Vänstern som är mest antiliberalt. Ja, på ekonomiska områden. Men inte på vad vi kan beteckna som politiskt-kulturella områden, alltså sådant som rör synen på mänskliga rättigheter, likarätt, jämställdhet och könsroller, rättssäkerhet, sexualitet samt i synen på statens makt i förhållande till individerna. På de här områdena – vilket är områden som är helt avgörande för många liberalt sinnade – är Sverigedemokraterna ett uttalat anti-liberalt parti.

Åkesson skriver i sin bok Satis Polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Och, säger han, ”Liberalerna är ju ett rätt onödigt parti”.

Sverigedemokraterna är enligt Åkesson inte ett borgerligt parti, och det är ett uttalat antiliberalt parti. Med detta parti har Liberalerna surrat sig så hårt att de nu är på väg att försegla sitt öde. För handen på hjärtat: möjligen röstar man som liberalt sinnad på ett sådant samarbete för att man avskyr Socialdemokraterna, men knappast för att man gillar själva samarbetet. Hur många liberaler tänker så? Svaret är nog rätt nära 1,4 procent.

Så vad är lösningen? Nu ska läsaren veta att jag är vänstersosse i ekonomiska frågor och liberal i rättighetsfrågor så vad jag säger formas förstås av detta. Men jag har också lett och analyserat valrörelser i mer än tjugo år.

Vad Liberalerna behöver är alla game changers moder. Endast så kan de skapa momentum att återta nog med förlorade röster.

Det finns en sådan till hands. Den är inte att partiledaren ska bli extra cool, eller att hon ska kasta fram ytterligare några rubrikvänliga men kanske inte så genomtänkta förslag, inte heller är det att uttala att de accepterar SD i regeringen för att locka moderata stödröster – det skeppet har seglat eftersom risken att det blir röster i sjön är för stor.

Denna game changer är att avgå från regeringen, bryta Tidösamarbetet och utlova att Liberalerna kommer att verka för en S – mittenregering.

Bygg detta på följande berättelse: vi har under dessa år successivt kommit till insikten att det bara finns en plats som ett framgångsrikt Tidösamarbete leder till, och det är i ett auktoritärt samhälle. Sverigedemokraternas beteende under Grönlandskrisen som bäst kan liknas vid femtekolonnare stärker oss i denna slutsats. Vi vill inte att Sverige blir som USA under Trump. Det tror vi inte heller att svenskarna vill. Men risken är stor att det är dit vi är på väg om Sverigedemokraterna får mer makt. Det sätter vi nu stopp för.

Detta skulle fullständigt ändra spelplanen och ge Liberalerna en helt annan roll. Det är möjligt att detta inte räcker, att det är för sent och att Liberalerna går sin död till mötes i september. Det är förstås väldigt osannolikt att de skulle välja den här vägen, men den skulle ge dem en chans och om det ändå inte räcker dör de med återupprättad heder. Partiet som en gång var med om att införa demokrati utkämpade ett sista slag för demokratin – och dog.

Det framstår som en väldigt mycket bättre gravsten än den som med stor sannolikhet i annat fall blir resultatet: här vilar ett parti som valde att alliera sig med fascisterna och dog i sitt dumdristiga försvar för sitt val.