Det är kris i skånsk sjukvård. De styrande högerpartierna i Region Skåne tog därför igår på årets första fullmäktige till desperata metoder för att sätta sitt narrativ och få fram sina valbudskap. Allt för att komma bort från förra veckans larm från barnmorskorna på Skånes universitetssjukhus om att nedskärningarna gått så långt att nu finns inte ens tvättlappar för de små. Nu ska nyfödda bebisar torkas med strävt papper.

Under Tidöstyret i Region Skåne har ekonomin kraschat. På tre år summeras deras ekonomiska resultat till hisnande -9,2 miljarder. Det betyder ständig lånefinansiering av driften och att de överskott som samlats ihop under ett decennium nu är borta. Ladorna är tomma. Festen är slut. Styret tar med sig bordssilvret och snyter sig i gardinen. Ungefär så är det ekonomiska läget inför möjligt maktskifte till hösten.

Samtidigt har Skåne ända sedan pandemin haft väsentligt längre vårdköer än övriga landet. Under de senaste tre åren rör det sig om 60 000 patienter som fått stå i kö till operation längre än vårdgarantins 90 dagar. Under de senaste månaderna har man dock – genom att låta underskotten skena – lyckats korta vissa köer. Men Skåne har samtidigt långt sämre tillgänglighet än exempelvis S-styrda Stockholm och Västra Götaland. Patienter har för att spara pengar nekats vård, trots att operationskapacitet funnits. I cancervården får endast drygt var tredje patient vård enligt de nationella riktlinjerna och för många vanliga operationer har Skåne sämre tillgänglighet än riket.

Läget är alltså desperat för skånska Tidö.

Så nu blev det viktigt att få slut på de senaste veckornas negativa skriverier. Men istället, som brukligt är, kalla till egen pressträff och försöka få ut ett positivt valbudskap tog styret det oerhörda steget att skicka upp hälso- och sjukvårdsdirektören i fullmäktiges talarstol för att leverera kösiffror som talade till deras fördel. Samtidigt bearbetade Moderaternas kansli de skånska medierna så att de skulle komma och lyssna på direktörens dragning som skulle kvalitetsstämpla deras egna valbudskap och till den efterföljande presskonferensen då styrets företrädare skulle säga just det.

Låt oss stanna upp där. En del kanske frågar sig varför detta är kontroversiellt. Svaret är att talarstolen i fullmäktige är en plats för valda politiker, inte för tjänstemän. Visst, det har vid enstaka tillfällen förekommit tjänstemannadragningar, men då i politiskt okontroversiella frågor. Exempelvis information från smittskydd under pandemin. Men under regionens snart trettioåriga historia har aldrig någonsin en tjänsteman talat i politiskt omdebatterade frågor från fullmäktiges talarstol. Och förstås inte heller, såsom skedde i går, hamnat i debatt i fullmäktige med oppositionen. Det var en absurd tillställning.

Men läsaren förstår nog bättre sprängkraften i detta som handlar om politisering av tjänstemän om jag berättar om en händelse som jag var med om för ett tiotal år sedan när jag jobbade som chefsstrateg för det rödgröna styret.

Min chef var dåvarande regionstyrelseordförande Henrik Fritzon. Det var sammanträde med fullmäktige och det var min uppgift att hålla reda på alla fakta. Min chef undrade om en siffra. Jag kunde – för ovanlighetens skull – inte svara. Längst bak i salen satt ekonomidirektör Lars-Åke Rudin (som sedermera skulle bli regiondirektör). Jag knallade ner till honom.

– Lars-Åke, det är en grej varken jag eller Henrik förstår. Kan du komma och förklara för oss?

Han satt kvar i sin stol och såg fundersamt på mig. Sedan skakade han på huvudet.

– Tyvärr, jag kan inte gå fram dit nu. Då skulle min opartiskhet kunna ifrågasättas.

Jag och Lars-Åke hade då bara känt varandra ett knappt år. Men vi hade en bra relation, såsom vi som delar arbetarklassbakgrund lätt får. Jag blev häpen över hans svar. Men det var, insåg jag senare, då jag fick respekt för honom. Det var fel av mig att ens fråga.

Jag tänker på den där historien om när ekonomidirektören undvek att ens synas med oss under pågående fullmäktige när jag nu tio år senare åter sitter i fullmäktigesalen och ser hälso- och sjukvårdsdirektören äntra de förtroendevaldas talarstol.

Han har valt ut de siffror som de styrande partierna vill se. Till sin hjälp har han diagram med manipulerade axlar och anpassade jämförelsepunkter för att framhäva budskapet om hur mycket bättre det blivit under nuvarande styre. Cancervården nämns inte, han skyndar förbi det där om att köerna i Skåne är så mycket längre än i Stockholm och Västra Götaland och helt tyst är det om de 60 000 patienter som väntat på operation längre än vårdgarantin de senaste tre åren. Han avslutar med att säga att han är neutral tjänsteman som inte yttrar sig i politiska frågor.

Man kan häpna över regionstyrelseordförande Carl Johan Sonessons omdömeslöshet när han på detta sätt politiserar tjänstemannaorganisationen (och förstås kan man sakna Lars-Åkes principfasthet). Men framförallt, tänker jag att det här andas desperation. Carl Johan Sonesson klarar inte att föra debatten själv, så stor är krisen. Istället puttar han tjänstemän framför sig som får ta hans strider.

Desperat är ordet.