• Jan Guillou: Eventuellt uppsåt

    I sin nya roman ”Eventuellt uppsåt” levererar Jan Guillou knivskarp politisk analys i en form som kombinerar spänningsroman med dagbok. 

    Jag får medge att Jan Guillous nya roman, som kom ut i våras, inte låg högst upp i min läshög. Det var först när jag nyligen på en fest stötte på min gamle kompis, litteraturprofessorn, som jag bestämde mig för att omgående läsa den. Det är det bästa Guillou skrivit, påstod professorn. Med tanke på att han, liksom jag, läst det mesta som den oerhört produktive författaren skrivit var det ett omdöme att ta på allvar.

    Det handlar alltså om andra delen i romanserien Firma Hamilton & Ponti med titeln ”Eventuellt uppsåt – att döda ortens gangsters”.

    Liksom ettan i serien (läs min recension här) är det en roman som är uppbyggd kring författarens dagboksanteckningar. Dessa anteckningar, skrivna på lättsam och flödande prosa, rymmer allt ifrån noteringar om korsnäbbarnas liv och leverne på Guillous tomt, återblickar till fornstora dagar (jakthistorier) till ytterst initierade politiska analyser och oblyga beskrivningar av hur en kateter sätts in inför operation av bruten lårbenshals.


    Prenumera så får du ett mail när jag skriver nåt nytt


    Men det är också en spänningsroman, eftersom författaren råkar vara god vän med yrkesmördaren och agenten Carl Hamilton som efter Rysslands invasion av Ukraina åter kallats in. Det leder till att även gubben Ponti – Guillous alter ego – enrolleras i försvarsmakten.

    Att jag inte kastade mig över del två i serien när den kom i våras berodde på att storyn i den första boken – Hamilton och Ponti hjälper äldre dam mot elaka bedragare – inte riktigt höll. Det var mer än en gång under min läsning som jag frågade mig varför Guillou inte tagit sitt eget råd på allvar: har man inget att säga, bör man hålla käft.

    Behållningen av första boken var Guillous politiska analyser. De var förvisso bra nog för att motivera till läsning, men som spänningsroman betraktat var det inget att hänga i julgranen.

    I denna andra bok har Guillou inte bara något att säga om vår samtid – jo, han är trots (eller möjligen på grund av) att han närmar sig åttio landets mest intressanta politiska kommentator – utan händelseutvecklingen i omvärlden gör Hamiltonspåret intressant och starkt nog för att bära spänningsdelen i romanen.

    Men berättelsen har även många andra dimensioner. Jag tycker att Guillous skildring av åldrandet är fin på något sätt, även om jag har svårt att sätta fingret på exakt vad som får mig att känna så. Hans bromance med Alex Schulman är likaså ett kul inslag, liksom hans aversion mot den ”politiske idioten” från Göteborg (Janne Josefsson), vars namn han inte ens vill nämna.

    Stort utrymme ges till Nato-frågan. Guillous analys är klockren och är förstås ett nöje för en stackars Natomotståndare att läsa.

    Om ”Eventuellt uppsåt” är, som litteraturprofessorn påstod, det bästa Guillou har skrivit låter jag vara osagt. Det är ett författarskap som spänner över så många olika genrer och stilar att jämförelser är svåra att göra. Men det är helt klart bland det bästa han skrivit.

    Nästa bok, för en sådan lär väl vara på gång, kommer att toppa min läshög.

    Tony Johanssongästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2014), ”Smugglaren” (2018) och ”Källa X” (2020), alla i miljöerna Landskrona med omnejd. Böckerna finns utgivna som pappers-, e- och ljudböcker, inlästa av Reine Brynolfsson.

    Uppgifter om boken:

    Jan Guillou
    Eventuellt uppsåt – Att döda ortens gangsters

    Firma Hamilton & Ponti (del 2)
    (Piratförlaget)

    Recensionen har tidigare varit publicerad på Deckarlogg.

  • Timbros och Oikos Tidö 2.0 är en bred attack på ett Sverige av i dag. Priset för denna svenska trumpism kommer vanligt folk att få betala i form av minskad trygghet, högre hyror och större ekonomiska och sociala skillnader, skriver Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys och Tony Johansson, ekonomhistoriker och rapportförfattare knuten till Katalys. 

    Tidöavtalet 2.0 innebär en bred attack på Sverige av i dag, på löntagarorganisationerna, public service, det fria kulturlivet och civilsamhället. Det är inte en gemensam ideologisk produkt mellan liberaler och konservativa, skriver Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys och Tony Johansson, ekonomhistoriker och rapportförfattare knuten till Katalys. 

    Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och den SD-anknutna tankesmedjan Oikos har i rapporten ”Tidö 2-0” enats om 132 punkter som de benämner som en ”liberalkonservativ reformagenda”. Rapporten utgör en svensk variant av den trumpism som för tankarna till det amerikanska Heritage Foundation Project 2025, det program som nu successivt omvandlar USA till en politisk mardröm.

    Listan på förslag är ett sammelsurium. Men det finns några tydliga angreppslinjer som om förslagen genomförs kommer att förändra Sverige i grunden.


    Prenumerera så får du ett mejl när jag skriver nytt


    Ambitionen är att avskaffa den svenska arbetsmarknadsmodellen. Den svenska arbetsmarknaden präglas sedan 1930-talet av ett starkt inflytande av arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer. Det finns ett brett vetenskapligt stöd för att denna modell är effektiv och gynnar konkurrenskraften. På Timbros politiska agenda står dock att försvaga facken, vilket sammanfaller med SD:s allmänt fackföreningsfientliga inställning. 

    Tidöavtalet 2.0 syftar till att undergräva kollektivavtalsmodellen genom att införa särskilda lågbetalda jobb som inte omfattas av dessa avtal och med sämre anställningstrygghet. A-kassorna förstatligas i syfte att försvaga facken och organisationsfriheten för fackföreningar avskaffas genom att inskränka vilka beslut fackföringar får få ta i politiska frågor.

    I förslagen om medier, kultur och civilsamhälle är det uppenbart att syftet är att gynna sådan kultur som SD gillar och undergräva förutsättningarna för kulturyttringar som staten inte kan styra. Kungliga konsthögskolan ska bara få ägna sig åt klassisk konst och arkitektur. Skjutbanor ska gynnas, medan stödet till studieförbunden avskaffas. Det är alltså viktigt att folk kan lära sig skjuta, medan studiecirklar och livslångt lärande inte har någon plats längre.

    Public service chockbantas. Ambitionen är att halvera anslagen och slå samman SVT och SR. Utbildningsradion läggs ned. Syftet kan bara förstås som att det handlar om att försvaga den oberoende och högkvalitativa journalistik som public service står för.

    Rapporten innehåller också en lång lista på skatter som skall utgå och konsekvenserna på tiotals miljarder i sänkta skatter kommer leda till en ytterligare försämrad välfärd. Förslaget om att införa avgifter till den högre utbildningen kommer att öka den sociala snedrekryteringen.

    Tidöavtalet 2.0 innebär en bred attack på Sverige av i dag, på löntagarorganisationerna, public service, det fria kulturlivet och civilsamhället. Det är inte en gemensam ideologisk produkt mellan liberaler och konservativa utan en strategisk plan för att i grunden omvandla Sverige, öka klyftorna och flytta fokus från Tidöpartiernas formidabla misslyckanden till högerpopulistiska slagfält kring kultur, migration och repressiv kriminalpolitik.

    I det korta förordet görs ett krystat försöka att gifta samman liberalismens föreställning om individens frihet med konservatismens idéer om att värna traditionella värden och levnadssätt.

    Men det finns förmodligen ett mycket enkelt skäl till att förordet är så kort: det är inte möjligt att skriva längre än en halv sida utan att avslöja att enigheten är en chimär. Liberalism och konservatism är varandras motsatser i många grundläggande frågor. Liberalismen växte fram som en politisk kraft riktad mot just konservatismen, och denna historiska bakgrund utgör såväl Moderaternas som Liberalernas ideologiska kärna. SD:s ideologiska kärna var ursprungligen, vilket tydligt framgår i partiets egna vitböcker, fascism, men är i dag snarare en högerpopulistisk nationalistisk konservatism som ser liberalism som sin främsta fiende, eller med Jimmie Åkessons ord: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.”

    Tidöavtalet 2.0 ska därför inte förstås som ett gemensamt ideologiskt projekt. Snarare handlar det om att Timbro hoppas att genom att ge upp vissa liberala principer för politiska fri- och rättigheter – exempelvis avskaffad facklig organisationsfrihet och ökad regeringsmakt – kan de i utbyte nyttja den kraft som följer av SD:s tjugoprocentiga väljarstöd. Omvänt inser SD att de genom att acceptera vissa av Timbros marknadsliberala idéer, som avreglerad hyresmarknad och sänkta skatter för höginkomsttagare, kommer de närmare regeringsmakten.

    I andra länder där traditionella borgerliga partier gjort gemensam sak med populistisk extremhöger är det de senare som vunnit. Det republikanska partiet i USA är i dag krossat av högerextrem väckelse. Det är inte osannolikt att det går på samma sätt med Moderaterna. Priset för denna svenska trumpism kommer vanligt folk att få betala i form av minskad trygghet, högre hyror och större ekonomiska och sociala skillnader.

    Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys
    Tony Johansson, ekonomhistoriker och rapportförfattare knuten till Katalys

    Publicerad i Dagens industri 20251001

  • Tony Johansson: Det finns alternativ till Stegruds rasism

    I veckan presenterades Sveriges nya kulturkanon. Medan normala politiska debattörer och kommentatorer ägnade sig åt att diskutera dess innehåll och om den överhuvudtaget har någon betydelse, satt sverigedemokraten Jessica Stegrud hemma i teve-soffan och knöt nävarna över två partiföreträdares ursprung. En kurd och en pers i Aktuellt! Som debatterar svensk kulturkanon! Det var ju själve fan att Aktuellt inte kunnat uppbåda någon Johansson eller Karlsson med rätt hudfärg!

    Det fick bli ett inlägg på X



    De som Stegrud talade om var kulturminister Parisa Liljestrand (M) och Lawen Redar, Socialdemokraternas kulturpolitiske talesperson. Stegruds inlägg välte förstås X, såsom fallet ofta blir med den här sortens inlägg i den politiska kloak som X blivit. Inlägget har fått inte mindre 1,4 miljoner visningar. Jimmie Åkesson tog sin partikollega i försvar. Kristersson gled som vanligt undan och menade att rasismen i hans samarbetsparti inte var, som han uttryckte sig, hans huvudvärk.

    Om ni är förvånade är ni naiva

    Samtidigt svarade Parisa Liljestrand och undrade om hon som kom till Sverige som treåring och andra invandrare ”inte borde delta i debatten på grund av vårt ursprung”. Hon fick inget svar. Migrationsminister Johan Forsell instämde. Relevant fråga, utropade han och tillade: ”Vad menade du egentligen Jessica Stegrud?”. Som om det var det minsta otydligt vad Stegrud menat. Liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson undrade vad ”detta är för kommentar. Bete dig!” Som om det hela handlade om uppförande och inte om politik.

    Biståndsminister Benjamin Dousa, som har föräldrar med en bakgrund i Tjeckien, Tyskland och Turkiet, skrev i DN: ”Det finns bara ett land jag älskar och varje dag anstränger mig för. Jag har inget annat land. Knuffa inte ut mig från det.”


    Prenumera om du vill få mejl när jag postar nytt


    Att Kristersson inte försvarar sin minister mot rasism från det parti med vars stöd han regerar är, som Stegrud skulle ha sagt, talande. Forsells och Mohamssons kommentarer känns mest naiva eller som om de spelar förvånade.

    Däremot uppfattar jag det som Dousa skriver som att han är genuint upprörd.

    Och det gör mig förbryllad. När jag läser hans text pulserar en enda mening i mitt sinne, och det med versaler: DET ÄR JU DET HÄR NI VALT!

    Tre högerpartier, varav två dominerade av en liberal ideologisk tradition, har valt att samarbeta med ett uttalat anti-liberalt parti, eller med Jimmie Åkessons ord: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Det är ett parti som en gång bildades för att stoppa såna som Parisa och Lawen och Benjamin från att överhuvud taget finnas inom Sveriges gränser. Detta är alltjämt Sverigedemokraternas hårda ideologiska kärna, och skälet till att partiet finns.

    Om ni inte vill ha det så här, varför samarbetar ni med och ger SD makt?

    Det finns alternativ

    Dousa skriver att svensk politik präglas av tvära kast, av att gå för långt i endera riktningen. Men att istället för att svänga 180 grader, borde man svänga 90 grader. Detta är en variant på Löfvens numera gamla visdom att blockpolitik är fördummande. Det så utskällda löfvenska politiska projektet att genom December- och Januariöverenskommelserna bryta denna blockpolitik, syftade till att komma bort från denna fördumning och från dessa tvära kast, till att göra blockpolitiken till den historiska parantes den borde vara. Historiskt har nämligen svensk politik präglats av blocköverskridande överenskommelser, snarare än hård blockpolitik. Kristerssons politiska projekt satte stopp för detta, men till ett högt pris för såväl de tre borgerliga Tidöpartierna som för hela samhällsklimatet. Stegruds inlägg är bara ett av många exempel på detta nya samhällsklimat – som med Dousas ord syftar till att knuffa ut honom och andra som han från samhällsgemenskapen.


    Annons: Ny deckare av Tony Johansson och Armen Doslic – ute nu


    Ute i det så kallade Kommunsverige finns det många exempel på hur borgerliga partier valt annorlunda. Nästan 60 kommuner styrs idag gemensamt av Moderaterna och Socialdemokraterna. Mitt eget Lund är ett exempel. Här heter den tunga moderata företrädaren Rasmus Thörnblom, tidigare Muf-bas och den mest kände representanten inom partiet för synen att Moderaterna borde samarbeta med Socialdemokraterna. Han menar att Moderaterna har vunnit kampen mot det gamla ”Sosse-Sverige” och att dagens Sverige i hög grad är format av moderat politik. Dagens parlamentariska läge ger Moderaterna en unik chans att bli den samlande kraften i svensk politik. Som socialdemokrat kan man visserligen ha synpunkter på det han säger, men icke desto mindre leder resonemanget om ett alternativ till Tidösverige fram till en fråga som alla, men främst de tre borgerliga Tidöpartierna, borde ställa sig: vill vi verkligen att Sverige och hela vårt samtalsklimat ska snurra runt och förgiftas av ett litet extremt parti som färre än var femte svensk röstar på? Om ja, ska vi förstås fortsätta gräva skyttegravar på blockpolitikens slagfält. Men vill vi komma bort från detta, och istället för att behöva försvara Parisas, Lawens och Benjamins rätt att vara en del av vårt land kunna debattera sånt som verkligen har betydelse för jobben, skolan, skatterna och välfärden – ja, då är det hög tid att lämna blockpolitiken och söka nya vägar att lösa våra gemensamma problem.

    TONY JOHANSSON


    Jag är författare och har skrivit den kritikerhyllade serien om Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund. Nyligen släpptes även Klanen, som är första delen i en ny serie som utspelar sig i Malmö.

    Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudböcker i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

    Inte läst mina böcker än? Här hittar du dem:

  • Israels blockad är olaglig för att ockupationen är olaglig

    Greta Thunberg närmar sig nu för andra gången Gaza i ett försök att bryta Israels blockad. Det är ingen högoddsare att den israeliska militären kommer att angripa dem, och återigen kommer från Israels sida och från många av dess försvarare påstås att Israel har rätt att göra så. Det är fel. Påståendet bygger på en sammanblandning av olika delar av den internationella rätten.

    Har Ryssland rätt att införa en sjöblock på ukrainskt territorialvatten? Innan vi besvarar den frågan, låt oss konstatera att som en del av dess krigföring har ett land rätt att under vissa förutsättningar blockera sjötrafik till och från det land som det ligger i krig med. Detta regleras i det som brukar benämnas sjökrigets lagar, där Parisdeklarationen 1856, Londondeklarationen 1909 och San Remo-manualen 1994 utgör centrala delar av det rättsliga ramverket. Här regleras på vilket sätt sjökrig får föras. På motsvarande sätt finns regelverk för hur krig på land får föras. I ett krig har en krigförande part rätt att exempelvis beskjuta stridande fientliga soldater. Däremot har en krigförande part inte rätt att döda eller tortera tillfångatagna soldater eller använda civila som mänskliga sköldar. Allt detta sorterar under vad som brukar benämnas krigets lagar eller den internationella humanitära rätten. När exempelvis professor emeritus Ove Bring uttalade att Israel som en del av sin krigföring har rätt att borda civila fartyg på väg till Gaza grundar han detta på denna del av den internationella rätten.

    Invändas kan dock att San Remo-manualen explicit förbjuder sjöblockader som syftar till att svälta en civilbefolkning (paragraf 102-104). Enligt UNICEF råder massvält i Gaza, vilket gör att även om, som Bring påpekade, blockader under vissa omständigheter kan vara tillåtna enligt krigets lagar, så måste man nu hålla för troligt att Israels blockad mot Gaza inte är det.

    Krigets lagar styr inte den större frågan om ”rätt”

    Emellertid saknar Israel rätt att blockera Gaza utifrån ett mer fundamentalt rättsligt perspektiv. Låt oss återvända till frågan om Rysslands krig mot Ukraina. Med samma logik som anförs för Israels påstådda rätt att upprätthålla en blockad mot Gaza, har Ryssland ”rätt” att införa en sjöblock mot Ukraina och borda alla fartyg i Svarta havet på väg till eller ifrån Ukraina. Jag tror att få skulle vara bekväma med att instämma i detta påstående.


    Prenumera om du vill ha e-post när jag postar


    Skälet är att det finns en del av den internationella rätten som föregår den om vilka regelverk som gäller för krigföring till havs. Ryssland kan införa en blockad mot Ukraina som en del av sin krigföring och måste då följa ett regelverk för att leva upp till krigets lagar. Men eventuell rysk efterföljande av dessa regelverk gör inte att Ryssland har ”rätt” att blockera Ukraina. Ty Ryssland har överhuvudtaget ingen rätt att befinna sig i ukrainskt territorialvatten eller på ukrainskt territorium. Av detta följer att Ryssland inte heller kan ha någon ”rätt” att upprätthålla en sjöblockad – eller beskjuta stridande ukrainska soldater.

    Detta – som regleras i en annan del av folkrätten, som brukar benämnas fredens folkrätt – föregår de regelverk som reglerar hur krig får föras när krig har brutit ut. Ryssland är aggressorn i förhållande till Ukraina. Ryssland har en skyldighet att föra kriget i enlighet med krigets lagar, men även om Ryssland så skulle göra har det ingen ”rätt” att kriga i Ukraina – vare sig på land eller till sjöss.

    Blockaden som en del av ockupationen

    Frågan om Israel och Palestina är mer komplicerad, eftersom det är en konflikt som pågått så länge. Men den kokar i slutändan ner till huruvida Israel utgjorde en ockupationsmakt vid attackerna 7 oktober 2023 eller ej. En ockupationsmakt är nämligen definitionsmässigt aggressorn, dvs. är i samma position som Ryssland. Israels ockupationstrupper och illegala bosättare lämnade Gaza 2005 och Israel har hävdat att ockupationen därmed upphörde. Emellertid behöll Israel den faktiska kontrollen över Gazas gränser – inklusive havet utanför Gazas kust – och luftrum. Blockaden infördes redan 2007 och isolerade Gaza från omvärlden och de övriga palestinska områdena. Detta innebar att Israel fortsatte att vara en de facto ockupationsmakt.

    Internationella domstolen konstaterar i sitt utlåtande från 2024 att:

    ”A State occupies territory that is not its own when, and to the extent that, it exercises effective control over it… Israel remained capable of exercising, and continued to exercise, certain key elements of authority over the Gaza Strip, including control of the land, sea and air borders, restrictions on movement of people and goods, collection of import and export taxes, and military control over the buffer zone, despite the withdrawal of its military presence in 2005. This is even more so since 7 October 2023.”

    Domstolen kom därmed till slutsatsen att Israel upprätthöll ”den effektiva kontrollen” över Gaza i sådan grad att denna uppfyllde kriterierna för en ockupation samt att ”the continued presence of Israel in the Occupied Palestinian Territory is illegal.”

    Ockupationen utgör således det rättsliga ramverket som föregår alla andra aspekter om vilka regler som gäller vid krigföring till sjöss. En blockad som utgör en del av upprätthållandet av en olaglig ockupation – och i det här fallet även är en central förutsättning för ett pågående folkmord – kan naturligtvis inte i sig vara laglig. Den är definitionsmässigt olaglig.

    Precis som Ryssland inte har någon rätt att blockera Ukraina eftersom Ryssland saknar rätt att befinna sig på ukrainskt territorium, har Israel ingen rätt att stoppa fartyg på väg till Gaza, eftersom Israel saknar rätt att befinna sig på palestinska vatten.

    TONY JOHANSSON


    Jag är författare och har skrivit den kritikerhyllade serien om Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund. Nyligen släpptes även Klanen, som är första delen i en ny serie som utspelar sig i Malmö.

    Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudböcker i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

    Inte läst mina böcker än? Här hittar du dem:

  • Pressinfo

    Klanen

    Den nya spänningsromanen Klanen är skriven av författaren Tony Johansson och närstridsexperten Armen Doslic. Boken skildrar inte bara gängvåldets råa verklighet, utan belyser också de moraliska kompromisser som måste föras i en värld där gränsen mellan rätt och fel suddas ut. Tillsammans målar de upp en historia som tvingar oss att ifrågasätta vad vi är beredda att offra för att skydda dem vi älskar.

    – En dag kom en kille i märkbart dålig form in på mitt gym och ville lära sig självförsvar. Han var författare och hade blivit hotad på stan. Själv hade jag skrivit i hemlighet i många år. Det var där vårt samarbete började, säger Armen Doslic.   

    – Den här Armen, som såg ut som en dörrvakt, räckte mig några papper och sa “läs vad jag skrivit så ska jag lära dig slåss”. Av detta blev det ett gemensamt författarskap, säger Tony Johansson.

    Bokens handling tar sin början när ett krogslagsmål i Malmö får dödliga konsekvenser. Dörrvakten David Varga pekas ut som ansvarig för en klanmedlems död, och han och hans familj hamnar omedelbart på Savarskiklanens dödslista. Samtidigt jagas Varga av polisen, som slits mellan att skydda honom som ett nyckelvittne och att utreda honom för mord.


    Prenumera om du vill ha e-post när jag postar

    Kriminalinspektör Jenny Romero tilldelas fallet och dras in i en labyrint av hemligheter och svek. Hon upptäcker snabbt att en ny, hänsynslös aktör har etablerat sig i Malmö, en fiende som tycks ha tentakler ända in i polisledningen. Jakten på sanningen blir inte bara en kamp mot klockan utan också ett personligt risktagande, där gränsen mellan rätt och fel blir allt suddigare.

    David sträckte sig och gläntade på persiennen. Det var lunchtid och utanför fönstret syntes grå himmel. Emma sov middag. Katta hade låtit honom sova klart. Han hade kommit hem vid halv fyra efter en lugn kväll på XO. Den extra vakten som Zlatko tagit in hade varit överflödig. Men Zlatko var märkbart nervös och tänkte ha honom kvar veckan ut. Tills allt lugnat ner sig, hade han sagt. Bra så, tyckte David. Han gillade det inte heller. Det var många år sedan någon blivit mördad i området. Hans telefonsamtal med polisen hade inte heller känts bra.
    – ur boken

    ”Klanen är en av de bättre spänningsromaner jag läst på länge om kriminella nätverk och gängkrig… En annorlunda intrig och mycket bra karaktärsskildringar.”

    Betyg 4 av 5
    Bibliotekstjänst

    Klanen finns från och med idag i bokhandeln och kommer 16 september ut som ljudbok i inläsning av Magnus Roosmann.

    Tony Johansson debuterade som författare 2014 med boken Den tredje passageraren. Sedan dess har han släppt ytterligare tre böcker i samma serie. Utöver sitt författarskap har han även tidigare skrivit för tidningar såsom Skånska Dagbladet, Västerbottens Folkblad samt Piteåtidningen. 

    Armen Doslic är närstridsexpert och har i mer än tjugo år undervisat i taktisk stresshantering och självförsvar i den privata sektorn men också för myndighetspersonal, bland annat Försvarsmakten, Polisen och Åklagarmyndigheten. Han kom till Sverige från kriget i Balkan 1993. Klanen är hans debutroman. 

  • Tony Johansson: SD:s taktiska omsvängning från antisemitism till islamofobi

    Sverigedemokraternas nuvarande stöd till Israel i kriget mot palestinierna är inte ett uttryck för solidaritet med Israel eller judar. Det är en strategisk manöver där de bytt objektet för sitt hat, från judar till araber. Syftet är genomskinligt och handlar om att upprätthålla en samhällskonflikt som gynnar det egna partiet. Araber och muslimer passar i detta läge bättre än judar i den sverigedemokratiska politiska berättelsen. Allt handlar om taktik.

    Jag tänker på detta när jag läser att Livia Fränkel, en av Förintelsens sista överlevande, gått bort och när jag betraktar reaktionerna på X. In i det sista varnade hon för SD:s normalisering och kritiserade Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för att ge partiet inflytande. I en debattartikel i Dagens Nyheter inför valet 2022 skrev hon: ”Parallellerna till hur de konservativa krafterna i 30-talets Tyskland släppte fram nazisterna är slående. Har de inget lärt av historien?” (DN).


    Prenumera så får du mejl när jag publicerar nya inlägg


    När Fränkels syster Hédi Fried kommer på tal – och Kristerssons så skamligt svikna löfte till henne – blir reaktionerna från SD-vänliga konton på X alltid upprörda. Likadant blev det nu efter Fränkels död: man uppmanar till att ”inte exploatera hennes bortgång”. Som om hennes egna uttalanden inte räknas. De båda systrarna ville berätta sin historia så att det som hände då aldrig upprepas. Men nu när de är borta ska deras historia glömmas, och den som hedrar dem genom att berätta den anklagas för att utnyttja dem för egen politisk vinning.

    Detta säger mycket om det nuvarande politiska klimatet och SD:s strategi. För i nästa andetag skjuter de istället mot en diffus ”vänster” som påstås utgöra dagens anti-semiter och mot ”sozzarna”, som är signalbegreppet för SD:s större försök att skriva om Sveriges historia. Plötsligt är det helt i sin ordning att utnyttja Fränkels minne – men då i motsatt syfte, att relativisera SD:s historia och normalisera partiet. I ett mer normalt debattklimat skulle förstås en sådan reaktion på en människas bortgång ha betraktats som skamlig. Livia Fränkel var glasklar i sin kritik av just SD – och mot dem som nu ger SD makt och inflytande.

    Sverigedemokraternas rötter i nazism och fascism är väldokumenterade. Flera av dess grundare och tidiga medlemmar hade kopplingar till nazistiska och högerextrema rörelser. För ett parti med regeringsambitioner är denna historia – och inte minst de ständigt återkommande nya skandalerna med företrädare som gjort anti-semitiska uttalanden – en belastning. I dagens politiska klimat är en motsvarande retorik mot araber och islam inte på samma sätt en belastning, utan rentav en möjlig framgångsstrategi för ett parti som Sverigedemokraterna.

    I detta sammanhang har Gazakriget blivit ett verktyg för SD att ompositionera sig. SD har – tillsammans med KD som historiskt har en nära relation till den illegala bosättarrörelsen – trätt fram som det mest Israelvänliga partiet i Sverige. Genom att visa stöd för Israel försöker partiet distansera sig från sitt antisemitiska förflutna och samtidigt legitimera sin islamofobiska agenda. Partiledare Jimmie Åkesson har som en del i denna offensiv träffat israeliska ministrar, trots att Israel tidigare undvikit officiella kontakter med SD just på grund av partiets historia (SvD). Judiska centralrådet kritiserade besöket och varnade för att SD inte är en allierad även om det utger sig för det och påminde om att partiföreträdare hävdat att judar inte kan vara svenskar. Men den högerextrema israeliska regeringen och den svenska extremhögern har funnit varandra genom sin gemensamma fiende i araberna.

    TONY JOHANSSON

    Jag är författare, doktor i ekonomisk historia och socialdemokratisk tjänsteman
    Jag är författare, doktor i ekonomisk historia och socialdemokratisk tjänsteman. Är du intresserad av mitt författarskap och vill läsa deckare med en samhällskritisk vinkel, så hittar du böckerna i länkarna: