Sverigedemokraterna fortsätter backa Trump. Även efter stormningen av kongressen, då fem människor dog i ett sista desperat försök att stoppa valresultatet från att godkännas.

Först och främst måste man ha klart för sig att stormningen av den amerikanska kongressen var en del i ett kuppförsök. Trump försökte in i det sista stoppa kongressen från att räkna rösterna. Trumpkampanjen hade förlorat i domstolarna. Där krävs, till skillnad från i talarstolen, bevis och det kunde hans svärm av advokater inte prestera. Således avslogs den ena stämningen efter den andra. Totalt handlar det om ett femtiotal stämningar som olika domstolar avvisat. Trots avsaknaden på faktiska bevis har Trump och hans anhängare fortsatt att hävda att valet inte gick rätt till. Det är uppenbart en lögn, men har underblåst en väldig vrede. Vilket förstås var själva avsikten. Vrede.

Den där dagen, onsdagen 6 januari, skulle så kongressen räkna delstaternas elektorsröster. Trump hade ägnat veckor åt att pressa ledamöter i såväl representanthuset som senaten att ifrågasätta och rösta emot räkning av flera delstaters röster. Några fick han med sig, men inte tillräckligt många. Det är i det ljuset som hans uppmaning till den uppretade folkmassan att marschera till Capitolium ska ses.

Trial by combat, skrek hans advokat, Rudy Giuliani. Och det var vad de fick. Vad som sedan hände har vi sett om och om igen på teve. Fem människor dog, en av dem var en polis som släpades ut för en trappa och slogs med tillhyggen. Men det kunde ha blivit värre. Mycket tyder på att det fanns planer på att döda vicepresidenten och tillfångata eller döda andra folkvalda.

”Jag var inte säker på att jag skulle överleva den dagen”, sa Alexandra Ocasio-Cortez, kongressledamot från New York. ”Det är ingen överdrift att många, många av representanthusets ledamöter vara nära att mördas”.

Under tiden som kongressen stormades fortsatte Trump att ringa republikanska ledamöter, som vid det laget höll på att evakueras, för att försöka få dem att rösta emot räkningen av rösterna. Alltså mitt under en dödlig attack mot den amerikanska kongressen, hade USAs president endast en sak för ögonen: att stoppa valresultatet från att godkännas. Det är verkligen fullständig galenskap. Enligt vad som rapporterats tvekade han till och med att kalla in nationalgardet. Istället fick vicepresidenten gå in och koordinera insatsen. Till slut twittrade han ut en video med budskapet att valet hade stulits från honom, men att det nu var dags att gå hem. ”We love you”, sa han till terroristerna. Ett kuppförsök, således. Påhejat av en sittande amerikansk president.


Prenumera för att få meddelanden om nya inlägg via e-post.


De flesta som läser detta har säkert följt vad som hände lika noga som jag. Men jag tycker att det är viktigt att rekapitulera händelserna. Inte minst när vi ska bedöma hur våra inhemska Trumpsupportrar reagerat på kuppförsöket.

Flera dagar efter stormningen av kongressen, alltså när det stod helt klart vad som hänt, lät sig Jimmie Åkesson intervjuas av Sveriges radio.

Ångrade han sitt stöd? Nejdå. Efter Trumps kuppförsök och uppvigling av den mobb som stormade kongressen, och trots att Trump enligt Åkesson ”saknar många av de egenskaper som vi normalt anser tillhöra mänskligheten” står han fast vid att han hellre sett Trump än Biden i Vita Huset. Trump må vara omänsklig, men, argumenterar Åkesson, låt oss inte se till person, utan till politik.

Åkesson uttalar sitt fortsatta stöd för Trump

Som om stormningen av kongressen inte handlade om politik.

Det är häpnadsväckande att det här kan passera så pass obemärkt.

Expressens Jens Liljestrand sammanfattar vad han helt riktigt menar är en praktskandal:

”Att det under denna vecka inte har förekommit ett enda tecken på självkritik från den falang inom den svenska högern som i åratal mer eller mindre öppet har beundrat Trump, hans parti och den rörelse som har svept honom till makten.”

Självkritik? Icke! Snarare har de sverigedemokratiska topparna ångat på som vanligt. Som Björn Söder och segra-eller-dö-mannen Mattias Karlsson. Innan valet i november nominerade de Donald Trump till Nobels Fredspris. Efter terrorattacken mot kongressen fyllde Söder, som alltså varit vice talman, sitt twitterflöde med foliehattsteorier om valfusk och att det i själva verket skulle ha varit vänsteraktivister som klätt ut sig till Trumpsupportrar och stormat kongressen och tweets om det orättfärdiga med en ny riksrättsprocess. Och så på femte dagen toppade han galenskaperna med att tillsammans med Karlsson förkunna att de stod fast vid Nobelnomineringen. Trist det som hände i kongressen. Men Trump, sa Söder, ”förtjänar” fredspriset.

Se till politiken, inte till personen, uppmanar Åkesson och Söder. Men splittringen, den uppskruvade retoriken, lögnerna, angreppen på journalister, vreden och hatet, våldet – detta är politiken. Sverigedemokraterna är samma andas barn. Och det är i grunden detta som Sverigedemokraterna gillar med Trump. De ser i honom en förebild och de drömmer om att kunna åstadkomma något liknande här hemma. Det är därför de inte är självkritiska, det är därför de fortsätter backa en president som försöker undergräva den amerikanska demokratin.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

En av de svenskaste av jultraditioner är den årliga diskussionen om hotet mot de svenska jultraditionerna.

Den följer en enkel dramaturgi med till gallfeber uppretade nationellt sinnade så kallade Sverigevänner som svär över att invandrare, homosexuella och sossar försöker sabba deras jul.

De är lika arga varje år. På julvärden som inte är svensk nog (minns att Gina Dirawi tvingades ha livvaktsskydd för att hon skulle tända ljus på julafton), på att nån skola inte vill ha avslutning i kyrkan, på att en pojke fått vara Lucia. Ahgh, dessa styggelser! skriker de på twitter som om själva deras existenser vore hotade.

Kanske är de så arga just för att julfirandet är en kulturell smältdegel, och det gör ont i deras storswänska själar när de påminns om detta. Trots allt firar de flesta jul till minne av en judisk flyktingpojke, född i ett avlägset land för tvåtusen år sedan. Väldigt få dricker blot som på vikingarnas tid. Inte för att det hade gjort saken lättare för dem som tror på nåt ursvenskt julfirande, för på vikingatiden fanns inte Sverige.

Det kan i vilket fall inte vara lätt att vara så kallad Sverigevän och värna det svenska julfirandet och samtidigt nånstans inse att allt det svenska i själva verket är väldigt utländskt. Man kan förstå att det blir kortslutning.

De vill ju självklart, liksom vi andra, ha turkiskt-inspirerade köttbullar och åtminstone en del tar gärna en nubbe (arabiskt påfund) till den relativa nymodigheten på julbordet med av exotiska kryddor från Jamaica och Moluckerna smaksatt sill. Sedan avslutar vi gärna med en tallrik gröt gjord på italienskt ris och en lussekatt med iransk saffran medan vi sitter i soffan och ser på en tecknad amerikansk fågel som ränner runt i djungeln och försöker fotagrafera andra fåglar. Vi skrattar på samma ställen som förra året och smuttar på kaffe från Kenya. Sedan ser vi på Karl-Bertil Jonssons julafton, fast just denna svenska tradition hoppar nog de mer nationellt sinnade över. Jag vet inte, men jag tror inte att Karl-Bertils solidaritetsbudskap går hem där.

Så här ser det ut med de flesta av våra jultraditioner, och då inte minst maten vi äter. Ganska få rätter har en historia som sträcker sig över sekler: lutfisk, gröt (dock gjord på korn), revben, korv, sylta, grisfötter kan spåras långt tillbaka. Andra rätter, många av dem som dominerar på moderna julbord, är relativt nya: inlagd sursöt sill började spridas mer allmänt först när sockerpriset föll i slutet av 1800-talet, julskinkan kom in på julbordet på 1900-talet, köttbullar på julbordet är en efterkrigsrätt. I stort sett all julmat innehåller dessutom kryddor som förr var mycket dyrbara importprodukter: kryddpeppar, kryddnejlika, lagerblad, saffran, stjärnanis, kanel, ingefära. Det finaste och godaste man kunde kosta på sig var utländskt.

Det innebär inte att vi inte kan kalla våra julrätter svenska. Poängen är snarare att det som präglar det svenska är en öppenhet mot nya och utifrån kommande influenser. Våra traditioner är resultatet av sådana influenser som ansamlats under årtionden och sekler och som är stadda i förändring, och det är inget dåligt.

Den här förändringen går snabbt. När jag växte upp förekom inte långkål på julbordet (trots att hela släkten kommer från nordvästra Skåne, inte långt från grönkålsmeckat Halland), inte heller revben, gravlax, potatis och paté. När vi nu dukar fram julbordet finns allt detta med, men vi har fimpat andra rätter som alltid fanns när jag var barn, sånt som sillsallad, brunkål, pressylta och kryddsill. Den senare rätten har vi ersatt med Brantevikssill. Och då dottern är vegetarian har falafel fått komplettera julbordets köttbullar och gratinerad, ugnsbakad rotselleri skinkan. Så drar varje generation av från och lägger till i traditionerna – och ingen har hittills klagat på att slippa sillsalladen (hur man kom på att blanda sill och vispad grädde övergår mitt förstånd).

Självfallet finns särpräglat svenska eller lokala traditioner. Men de är bokstavligen ett ihopkok som vi hela tiden ändrar på.

Luciafirandet är ett sådant exempel på ihopkokade traditioner som ändras snabbt. Även om det är på gränsen till en anakronism när den tidsresande Rakel i årets Julkalender talar förundrat om något som kallas Lucia när hon från år 1920 hamnar i vår tid, så är det ganska nära sanningen. Luciafirandet blev allmänt spritt i början av 1900-talet, så hon borde nog ha hört talas om det, inte minst eftersom hon kommer från högreståndsmiljö. Men Luciafirandet är ett intressant exempel på en ganska ny jultradition med såväl utländska som inhemska influenser och som förändras snabbt. Pepparkaksgubbar fanns inte i 1800-talets tåg och knappast heller rödklädda tomtar och sockerbagare. De är senare påfund. Att Lucia inte var svensk behöver inte påpekas eller det märkliga i att ett katolskt helgon togs upp för högtidlighållande i ett protestantiskt land. Man kan dessutom nämna att ljusfirande 13 december (som enligt den julianska kalendern var årets längsta natt) har förkristna anor. Just detta ihopkok som är dagens Luciatåg har blivit en symbol för Sverige, nåt vi är kända för i andra länder. Luciafirandet sätter fingret på hur kulturer – och det här gäller knappast bara för Sverige – utvecklas genom att blanda gammalt och nytt, och där det nya ofta kommer utifrån.

Ibland blir förändringen väldigt påtaglig. För nån vecka sedan fick jag, när jag en morgon kom ner i köket, se min fru utklädd till julgran, med ljusslinga och pynt. Hon skulle till jobbet på förskolan i Eslöv och i år skulle en julgran ingå i barnens luciatåg, hade hon bestämt.

Kanske startade hon en ny tradition i Eslöv.

Julgranen, som har tyskt ursprung, kan säkert finna sin plats i Luciatåget, detta den svenskaste av symboler, där vi blandat friskt med svensk barnkulturs sockerbagare och pepparkaksgubbar, katolsk helgondyrkan, protestantisk jul och förkristet ljusfirande i den sekulära smältdegel som är Sverige.

Coronapandemin gör att många av oss i år inte kommer att kunna träffa nära och kära.

Men med traditionerna är det nog som vanligt. Vi stryker nåt, lägger till nåt och blandar lite till. Precis som det ska vara.

God Jul.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

I en artikel i Aftonbladet kunde vi nyligen läsa Jimmie Åkesson tugga om sitt gamla påstående om att ”äldre och sjuka betalar priset för invandringen”. Det är falskt. Det är tvärtom: utan invandring drabbas gamla och sjuka värst.

Vi vet att utan den utrikes födda delen av befolkningen skulle vi behöva arbeta längre upp i åren för att finansiera välfärden. Det är ett faktum och ingen åsikt. Det är konsekvensen av att utrikes födda har lägre genomsnittsålder, och det gör i sin tur att de arbetar genomsnittligt fler timmar än inrikes födda. Invandringen förbättrar därmed försörjningskvoten. Det gör att pensionsåldern inte behöver höjas lika mycket som skulle ha krävts om vi inte haft invandring. Om detta har jag skrivit tidigare. Men vi behöver upprepa det: stängda gränser innebär sämre villkor för äldre och på sikt ytterligare höjd pensionsålder.

Den som värnar äldre och är emot höjd pensionsålder måste därför värna invandringen.

Än mer påtagligt är att vi inte skulle klara den svenska sjukvården och äldreomsorgen utan invandring.

”I Jimmie Åkessons Drömsverige skulle vi förlora vara tredje läkare, ännu fler av tandläkarna, var åttonde sjuksköterska och var fjärde undersköterska.”

Den svenska sjukvården är beroende av invandrare. Om detta talas det rätt sällan. I dagens upphaussade debattklimat får inte den vanliga vardagen riktigt plats. Det blir inga rubriker av alla de vanliga människor – födda här såväl som utomlands – som dag efter dag går till jobb, drar sitt strå till stacken och ser till att det här samhället fungerar. Inte minst nu i den värsta kris som vi gått igenom sedan kriget.

I tabellen har sammanställts statistik över fyra stora vårdyrken. Det framgår att mer än var tredje läkare är utrikes född. Ännu större är andelen utrikes födda bland tandläkarna – hela 37 procent. Var fjärde undersköterska är född i utlandet och var åttonde sjuksköterska. Andelen utrikes födda är totalt i Sverige 19,6 procent. Det innebär att i Samtliga av dessa yrkeskategorier, utom sjuksköterskor, är utrikes födda kraftigt överrepresenterade.

Tidningen Sjukhusläkaren gjorde för ett par år sedan (Nr 8/2015) en granskning som visade att i vissa specialiteter var överrepresentationen av utrikes födda ännu större. De gör också ett nedslag på sjukhuset i Torsby i Värmland. Där är 90 procent av specialistläkarna födda utomlands.

Torsby är knappast unikt – så ser det förmodligen ut på många håll i framför allt glesbygden.

”Svenska läkare vill inte jobba så här, de tycker inte om att bo på landet. De vill helst bo i New York, eller åtminstone i Göteborg eller Stockholm” säger Karin Lundin, chef för sjuk-
huset i Torsby, till tidningen Sjukhusläkaren.

Under det kommande decenniet är rekryteringsbehovet i den offentliga sektorn mycket stort. Nästan en halv miljon måste rekryteras till välfärden fram till 2029.

Så när Åkesson säger att han värnar de sjuka och gamla och därför är emot invandring måste envar ställa sig frågan: vilka läkare, sjuksköterskor och undersköterskor i Sveridemokraternas Sverige är det som ska vårda våra sjuka och ta hand om våra gamla? Det råder redan brist på sjukvårdspersonal. Utan invandring blir det sju resor värre.

Den sverigedemokratiska ekvationen går inte ihop. Det är populistisk retorik som skulle få katastrofala effekter om den omsattes i faktisk politik.

I Jimmie Åkessons Drömsverige skulle vi förlora vara tredje läkare, ännu fler av tandläkarna, var åttonde sjuksköterska och var fjärde undersköterska.

Sverigedemokraterna värnar vare sig de äldre eller de sjuka. De värnar bara sina opinionssiffror. Och det är vanligt folk som får betala.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Under ett par års tid har frågan om hur många asylsökande som Sverige ska ta emot ältats fram och tillbaka, och förslagen har haglat om olika ”volymmål”. Nu kanske nån invänder att det är osmakligt att tala om volymer när det handlar om människor som flyr för sina liv. Och ja, det är en relevant invändning. Men det finns förstås skäl till att de gör så – det är lättare att behandla människor illa om man till att börja med inte beskriver dem som människor. Så för dem som vill sälja en idé om att det är rätt och riktigt – ja till och med det enda ansvarsfulla för såna där så kallat vuxna i rummet – att stoppa människor från att söka fristad undan död, förföljelse och tortyr är det naturligtvis smart att tala om volymer. Som människor har vi moraliska förpliktelser gentemot andra människor. För ”volymer” är det svårare att hävda moraliska förpliktelser.

Nåväl, det var egentligen inte det jag tänkte skriva om. Inte heller om att det ekonomiskt betraktat är snudd på tjänstefel av de politiker som nu strävar efter att sänka invandringen. Deras politik kommer att leda till att vi som redan bor här tvingas jobba längre upp i åren. Sådan ser Sveriges demografi ut. Siffrorna är glasklara, men om det skrev jag för ett par veckor sedan.

Nej, det jag tänkte ta upp är att hela volymdiskussionen har ägt rum i en bubbla, ett eget universum där föreställningen tycks råda att det till Sverige idag kommer många asylsökande. Det gör det inte. Som vi kan utläsa i diagrammet, kommer det idag historiskt få asylsökande till Sverige. Endast i början av 1980-talet och under några år på 1990-talet har det kommit så få asylsökande som nu.

När SD talar om återvandring och skriker om att det ”här betyder krig” när regeringen inte går dem till mötes och moderaterna ältar sitt volymmål bör man ha de här siffrorna i bakhuvudet. De berättar något om hur den politiska debatten fungerar.

För varje steg det här landet tar mot minskad solidaritet och högre murar, tar flyktingmotståndarna två steg till i syfte att dra den politiska mitten – där besluten brukar hamna – allt längre ut i den nationalkonservativa öknen.

De som tror att man kan neutralisera asylfrågan – triangulera som politiska strateger brukar tala om – genom att gå asylmotståndare till mötes har därför fel. En sådan strategi kanske fungerar i frågor som RUT-avdrag. Det är ett av skälen till att vi inte längre hör S-företrädare kritisera RUT. De som nyttjar dessa tjänster upphör då helt enkelt att vara en jobbig oppositionsgrupp och en plattform försvinner för de politiker som tycker att det är rimligt att vi andra ska betala för deras städning. Så frågan försvinner från den politiska debatten. Borgerliga partier är nöjda för de har fått igenom sin politik, Socialdemokraterna kan leva med det för de får utrymme att prata om viktigare frågor.

Men så fungerar inte migrationsdebatten. Sveriges tredje största parti lever helt på den här politiska konflikten och Sveriges näst största parti har bestämt sig för att tävla med dem om samma väljare. Därför kommer Moderaterna och SD att hålla konflikten öppen, och varje steg som de övriga partierna tar mot deras positioner kommer att förskjuta den politiska mitten. Det är därför SD nu börjat skruva upp retoriken om återvandring.

Så, vad kan vi göra åt detta? Vi kan konstatera att då konflikten ändå bara fortsätter finns inga skäl att gå dem till mötes. Kompromisser är meningslösa, och därtill farliga eftersom de bara flyttar gränsen för vad som betraktas som acceptabelt.

Och för alla oss andra så gäller att vi kanske borde bry oss mindre om den retorik som äger rum högt där uppe, och istället fokusera på att ställa hårdare krav underifrån. Till syvende och sidst är det de ramar som vanligt folk sätter som styr partierna.

Jag är övertygad om att det finns fler i det här landet som egentligen delar Reinfeldts öppna-era hjärtan-uppmaning och Löfvens pre 2015-vision om att mitt Europa bygger inga murar än som vill se framtiden an hukande av skam bakom taggtråden.

Men våra röster har blivit svagare, inte för att vi faktiskt blivit färre utan för att många av oss tror att vi är färre.

Men det är vi inte.

Så tala!

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Jag var knappast ensam om att tidigt på onsdagsmorgonen gå till sängs med tungt hjärta. Trump hade just säkrat Florida och såg ut att gå mot jordskredsseger i Pennsylvania, Michigan och Wisconsin. Det var en dålig morgon för mig, men jag tänkte att det måste vara sju resor värre för Diana, min amerikanske granne som knappt hämtat sig från valet 2016.

Andra korkade upp champagnen.

”Jag hoppas verkligen att de ska stå där imorgon bitti och gråta! Det förtjänar dessa ynkryggar till journalister som i åratal har fört svenska folket bakom ljuset” skrev sverigedemokraten och tidigare talmannen Björn Söder som fyllde sitt twitterflöde med skadeglatt journalisthat, hämtat direkt från det trumpska alternativuniversumet.

Dagen efter började det vända. Biden knappade in på Trump, och Söder och andra sverigedemokrater följde som väntat med Trump ner i kaninhålets galenskap och retweetade den ena konspirationsteorin efter den andra.

Före detta talman alltså.

När jag nu skriver är det lördag eftermiddag och alla väntar nervöst på att Biden ska utropas till segrare.

Jag tänker: att Sverigedemokraterna backar Trump är naturligtvis ingen slump – de bärs fram av samma sociala förutsättningar och lever på samma budskap.

I valet 2016 vann Trump den vita arbetarklass som år efter år sett jobben försvinna och sin ekonomiska standard erodera. Människor som lämnats i sticket av såväl demokrater som republikaner. Han talade till dem och lovade att företräda dem, och han hade alltid en fiende att peka på, någon som var skyldig till att deras amerikanska drömmar grusats. Om det var muslimer, kineser eller fake-media kunde kvitta – det viktiga var att det fanns en fiende som han, Trump, skulle försvara dem emot. Att vanligt folk självfallet inte tjänar på skattesänkningar för de rika och försämrad sjukförsäkring och annat som Trump drivit under sitt presidentskap, försvinner ur diskussionen när konfliktlinjerna omdefinieras utifrån dessa nya fiender.

Sverigedemokraterna började förvisso som en nazistisk sekt, men snart insåg dess ledning att antalet väljare som kan tänka sig rösta på ett parti vars företrädare går omkring i uniformer från andra världskriget är väldigt begränsat. Man började omforma partiet till att fokusera mindre på ideologi – nazism, fascism, rasdiskussioner – och bli mer praktiskt inriktat, på att exploatera missnöje, underblåsa konflikter och peka ut fiender: invandrare, media och socialdemokrater.

Alla som studerar Sverigedemokraterna upptäcker snart att deras retorik om invandrare, media och arbetarrörelsen sedan länge liknar den som Trump varit så framgångsrik med. Våra svenska trumpar i Sverigedemokraterna är inte lika skickliga, men det är likväl slående hur lika de kartor vi nu ser på CNN är våra egna kartor.

Lägg exempelvis en karta över Skåne som visar Sverigedemokraternas röstandel intill i stort sett vilken som helst delstatskarta över republikanernas stöd och du ser likheterna. Demokraternas blå öar i illrött republikanskt hav. Demokraterna har sitt stöd i städerna och förorterna, republikanerna på landsbygden. Än tydligare var det i valet 2016.

Nu kan man inte bara rakt av överföra det vi ser i USA till Sverige, men det är ingen slump att vi tycks ha samma splittring mellan stad och land. Det är en splittring som rymmer många dimensioner: växande klasskillnader, osäkra framtidsutsikter, brist på framtidstro, samhällsservice som drar sig tillbaka är några exempel och mindre orter och landsbygd är extra utsatta. Dessa sociala förutsättningar är vad som ger såväl Sverigedemokraterna här hemma som trumpismen i USA luft under vingarna.

Detta är effekterna av att omfördelningsambitionerna minskat och politiken för full sysselsättning givits upp. I tre decennier har vi haft massarbetslöshet och vi har OECDs snabbast växande inkomstklyftor. Det är marknadens och nyliberalismens seger som vi bevittnar – och i klyftornas och otrygghetens spår växer grogrunden sig stark för partier som pekar ut de påstått skyldiga och som säger sig kunna backa bandet till en svunnen, historisk idyll. Om den idyllen verkligen funnits är mindre viktigt.

Men detta sätter också fingret på den politiska paradox som vi nu lever i: med extremhögerns tillväxt och KDs och Moderaternas ideologiska implosion går den nya politiska blockgränsen mellan mitten-vänstern, som står upp för liberala politiska värden, och det nya nationalkonservativa blocket. Det är vad som manifesterades med januariöverenskommelsen. Problemet är att med den följer inte bara den politiska liberalismen – som historiskt sett varit minst lika viktig för arbetarrörelsen som för de liberala partierna – utan också mer av samma ekonomiska liberalism som skapar denna grogrund. Det är vad vi nu ser hända med arbetsrätten och har sett i exempelvis avskaffandet av värnskatten.

Sådan politik ökar osäkerheten och inkomstskillnaderna.

Överenskommelsen mellan januaripartierna var nödvändig för att stoppa Sverigedemokraterna från inflytande över regeringsmakten, och jag stödjer överenskommelsen. Men den politik som Centern och Liberalerna får igenom till följd av överenskommelsen riskerar på sikt gynna Sverigedemokraterna.

Vi får hoppas att det inte blir så. Men erfarenheten från såväl Sverige som USA talar sitt tydliga språk.

Dags att sätta punkt, tänker jag och ögnar igenom texten.

Det ringer på dörren. Jag går och öppnar.

– He did it! ropar hon strålande av lycka. Det är min granne, Diana, hon med rötter i USA. Pennsylvania är klart, fortsätter hon och knyter näven.

Jag slår på CNN och ser människor strömma ut på gatorna i vad som visar sig bli det största firandet sedan 1945.

Ja, det är sant, tänker jag, att trumpismen inte dör med detta, de sociala förutsättningarna finns alltjämt.

Men det är likafullt sant att det inte finns något som är ödesbestämt; att vi som tror på solidaritet och gemenskap är många fler än hatarna.

Så det må vara sant att trumpismen inte är död, vare sig i USA eller i Sverige. Men det är likafullt sant att vi tillsammans kan mota tillbaka hatet, att vi, folket, avgör vår egen framtid.

Och det, vänner, är den viktigaste lärdomen av valet i USA.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

%d bloggare gillar detta: