Det tog någon vecka för Sverigedemokraterna att förstå vad som hände i opinionen när Ryssland invaderade Ukraina. Men nu tycks de ha landat stabilt igen med en fot i populism och en fot i rasism. Som vanligt alltså.

Dagen efter Rysslands invasion av Ukraina skickade Sverigedemokraterna ett e-brev till sina medlemmar. Där skriver partiet:

”Ska vi ta emot ukrainska flyktingar? Vill vi erbjuda dem asyl eller en fristad tills vidare? Har vi inte tagit emot för mycket flyktingar redan?
Det kommer med största sannolikhet inte finnas ett behov av att ta emot asylsökande i Sverige, och skulle ett sådant behov uppstå så har vi liten kapacitet att göra det. Sverige är idag fullt… Sverige bör hjälpa till på plats i Polen och östra Ukraina.”

Det där – Sverige är fullt och stanna i närområdet – är samma budskap som Åkesson gjorde sig till åtlöje med när han för ett par år sedan delade flygblad till flyktingar på gränsen mellan Grekland och Turkiet. När han sedan inte fick tillräckligt med media, hittade partiet på att han gripits av turkisk polis för att han stått upp för sanningen mot PK-maffian. Snart avslöjades att det varit en passkontroll, och han fick smita hem med svansen mellan bena. Fast han är ju som en teflonpanna och bland hans väljare var säkert tilltaget populärt.

Men det är annorlunda nu. Det finns inte längre någon klangbotten bland väljarna för sådana budskap. Sverigedemokraterna gjorde en felbedömning.

Dagen efter Sverigedemokraternas brev publicerades en Sifo-undersökning som visade att 81 procent vill att Sverige tar emot flyktingar från Ukraina. Och det dröjde inte länge förrän denna opinion manifesterades i faktisk handling. I Karlskoga köade folk utanför Röda Korset för att skänka kläder och förnödenheter till nyanlända ukrainska flyktingar. Många öppnade sina hem för ukrainska flyktingar. Andra tog bilen till Polen för att hämta flyktingar till Sverige. Grästorp kommun skickade rentav ner två bussar som återvände med ett 70-tal flyktingar.

SD:s partiledning insåg rätt snart att de hamnat fel i förhållande till opinionen, och att de måste omdefiniera sin främlingsfientlighet för att inte förlora väljarstöd. Dags att göra en helomvändning alltså.

Först deklarerade partiets ekonomiske talesperson Oscar Sjöstedt, att ukrainarna är ”riktiga flyktingar” till skillnad från alla araber och afghaner som kommit till Sverige. De som flytt undan ryska bomber i Syrien är, enligt Sjöstedt, ekonomiska flyktingar. De som flyr undan ryska bomber i Ukraina är ”riktiga flyktingar”. Glasklart.

Alla begrep naturligtvis vad det handlade om: ukrainarna är vita kristna. Det är vad som skiljer dem från afghaner och syrier. Inget annat.


Annons

En annan syn på flyktingkrisen. Läs den omtalade kriminalromanen Smugglaren av Tony Johansson. Läs mer här >>>


Det sverigedemokratiska ledargarnityret upprördes dock storligen åt sådana infama anklagelser, inte minst efter att migrationsminister Anders Ygeman påtalat det som alla egentligen såg.

Men i själva verket medger Åkesson att det är precis vad det handlar om: ”Ukraina är ett kristet land med en kultur som är mycket mer närbesläktad med vår egen”, skrev Åkesson i en artikel i Aftonbladet, och dessutom i Sveriges närområde, tillade han. Följaktligen är ukrainare som kommer till Sverige ”riktiga flyktingar”.

Fast Åkesson var fortfarande mäkta upprörd över dem som kallar hans rasistiska retorik för rasistisk. De ser ”rasistspöken i varenda buske”, skrev han uppbragt. Nej, det gör vi inte. Vi ser rasismen i dig, Jimmie. Det är faktiskt skillnad.

Sedan ett par decennier har Sverigedemokraterna fjärmat sig från den biologiska rasismen med fokus på hudfärg och biologiska skillnader mellan människor, och tillhör idag snarare det som ibland kallas den ”nyrasistiska” idétraditionen. Med statsvetaren Anders Hellströms ord har den ”nyrasistiska retoriken … förändrats från ras till kulturskillnader, men … uppdelningen av grupper av människor i över­ och underordning består”. Åkessons artikel är något av ett skolboksexempel på sådan nyrasistisk retorik.

För att ytterligare understryka skillnaden mellan vita, kristna flyktingar och muslimska araber, skickade Åkesson ut sin partisekreterare Richard Jomshof. Han har nämligen motionerat om att Sverige ska stjäla flyktingars tillhörigheter, men man behöver förstås inte mycket mer än en krokig träpinne för att räkna ut att det förslaget inte skulle falla väl ut i opinionen när flyktingarna från Ukraina anländer. Så Jomshof fick modifiera sitt förslag. SD vill nu undanta ukrainare. SD-förslaget handlar alltså nu främst om araber, afghaner och afrikaner, som vi ska plocka på släktsmycken och eventuella kontanter.

Sverige är fullt när det handlar om muslimer men har gott om plats för kristna som kommer från vårt nya närområde Ukraina. Ungefär så lyder den nya sverigedemokratiska doktrinen.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Ett skäl till att SD reagerade med ryggraden och förklarade att Sverige var fullt är att Ukraina, enligt Sverigedemokraternas gamla doktrin, inte alls är i vårt närområde utan tillhör en ”främmande kulturkrets”. I ett tidigare principprogram tydliggjorde SD skillnaden mellan vad de beskrev som den västerländska kulturkretsen som Sverige uppges tillhöra och den bysantinska: ”Genom Europa går det en osynlig gräns som åtskiljer vår kulturkrets från den bysantinska kulturkretsen.” I den senare ingår, enligt partiet, ”greker, albaner, bulgarer, rumäner, ukrainare, vitryssar och ryssar” och de varnar för att migration från sådana ”främmande kulturkretsar” är ett ”hot mot västvärldens överlevnad”:

”På det nationella planet har vi också kunnat notera ett växande antal konflikter som har sin grund i att vi tillåtit migranter från främmande kulturkretsar att slå sig ned i vårt land. Denna utveckling måste stoppas. Det är helt enkelt fråga om Sveriges och den övriga västvärldens överlevnad.”

Inget tyder på att SD i det i dag gällande principprogrammets skrivning om en ”västerländsk kulturgemenskap” menar något annat geografiskt område. Skillnaden består i att man inte längre talar så öppet om var denna ”osynliga gräns” går. Det är i varje fall inte särskilt långsökt att tänka sig att den här synen har vägt in när SD motarbetat Ukrainas strävanden att närma sig EU. Ukrainarna tillhör i denna syn en ”främmande kulturkrets” och är således ett hot mot Sverige.

Ukrainakriget har tvingat SD att omdefiniera vilka människor som ingår i vår ”kulturkrets” och vårt närområde. Men det är en omvändelse under galgen. Om de hade kunnat strunta i opinionsläget, så hade Sverige varit lika fullt för ukrainare som för syrier. En gång i tiden, när de fortfarande var ett marginellt parti, skulle de säkert ha stått fast vid det. Men med riksdagsarvoden och ministertaburetter på spel vinner taktik över grundvärderingarna.

Fast avslöjande är det. Sverigedemokraternas rasistiska grundvärderingar har kommit i dagen på ett sätt som vi inte sett på länge.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker (Storytel)


Jag är författare och har sedan jag blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Jag har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Jag har även en doktorsexamen i ekonomisk historia. Mina deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för de antirasistiska teman som finns i böckerna.
Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Rysslands invasion av Ukraina har orsakat panik i Sverigedemokraterna. Snabbt insåg ledningen att vare sig deras osolidariska grundinställning eller högst oklara syn på Putin längre var gångbar. Operation rädda vad som räddas kan inleddes. Men den lär inte lyckas. De flesta inser naturligtvis riskerna om SD får inflytande över regeringen.

När Jimmie Åkesson i valrörelsen 2018 av Sveriges Radio uppmanades välja mellan Vladimir Putin och Emanuel Macron vägrade han ta ställning med motiveringen att Macron är ”en vänsterliberal imperialist”. Det kom därför knappast som en överraskning när han nyligen på samma sätt i SVT vägrade välja mellan Joe Biden och Vladimir Putin. Det handlar om kontext, slingrade han sig. Man kan naturligtvis ha många uppfattningar om såväl Macron som Biden. Själv har jag skrivit tämligen många artiklar genom åren om amerikansk imperialism och övergrepp i Irak och Afghanistan. Men valet mellan en diktator som fängslar sina motståndare och demokratiskt valda ledare i fungerande rättsstater är för alla demokrater naturligtvis självklart. Mer kontext än så behövs helt enkelt inte för att göra det valet.

Åkesson fick följaktligen löpa gatlopp i medierna. Men han skulle ha klarat sig igenom det där – om det inte varit för det ryska angreppet på Ukraina blott åtta dagar senare. Det försatte Jimmie Åkesson med sina nyliga uttalanden om Putin i ett minst sagt brydsamt läge.

I en intervju i Aftonbladet i fredags försökte han därför ge sken av att förtydliga sig. Han lyckas med att få till en för honom hygglig rubriksättning, men i realiteten förtydligar han sig inte alls. Han säger att han föredrar ”Bidens USA” framför ”Putins Ryssland”. Men lyssnar man noga inser man att han alltjämt undviker frågan om huruvida han föredrar Biden framför Putin. Att han på det ryska anfallskrigets tredje vecka inte kan ge ett klart svar på om han föredrar Vladimir Putin eller Joe Biden är om möjligt än mer anmärkningsvärt än hans tidigare uttalanden.

Läs en av Tony Johanssons politiska thrillers i vår. Klicka här för info>>>

Bakgrunden till att Åkesson slirar runt Putin är att det i europeiska högerextrema kretsar, exempelvis i SDs systerparti i Frankrike Front National, finns nära band till Putin och hans maktparti. Även i Sverigedemokraterna har det länge funnits en, om vi ska göra en snäll tolkning, oklar hållning till Putin och den ryska statsapparaten. Då talar jag inte främst om att sverigedemokratiska lokalpolitiker uppmanat Putin att invadera Sverige och ”avsätta vår landsförrädare till statsminister”. Inte heller om den märkliga Egor Putilov-affären, i vilken det framkom att Putilov (en av de identiteter under vilken han agerat) som arbetade på SD:s riksdagskansli, nekats ackreditering till riksdagen efter uppgifter från Säpo om att han haft kontakter med rysk underrättelsetjänst och följaktligen betraktades som en säkerhetsrisk. Det avslöjades då även att Putilov gjort en lukrativ fastighetsaffär med en rysk kriminell företagare, vilket sannolikt spelade in i säkerhetsbedömningen. I samma veva stängdes även en av SDs politiska sekretare i riksdagen av, bland annat för att han på sociala medier hyllat Putin.

Nej, jag avser snarare att Putins Ryssland i de högerextrema kretsarna länge setts som en motvikt till den liberalism som är förhärskande i EU-sammanhang. Det är därför Jimmie Åkesson har svårt att välja. Samma världsbild förklarar SD:s vurm för Victor Orban, den ”främste statsledaren i världen” som Kenth Ekeroth sa i riksdagens kammare; Orban som för övrigt är den EU-ledare som har de närmaste banden till Putin.

Denna världsbild avspeglar sig även i SD:s väljarbas som sticker ut i synen på Putin. Enligt en undersökning 2018 hade 18 procent i hela väljarkåren en positiv syn på Putin. Bland SDs väljare uppgick denna andel till 29 procent. Sannolikt handlar detta även om en mer positiv inställning till auktoritära, starka ledare bland SDs väljare än bland väljarkåren i stort.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Också i partiets agerande i frågor som rör Belarus och Ukraina i EU-parlamentet får detta effekter. 2014 röstade Sverigedemokraterna emot EUs associationsavtal med Ukraina. Extra beklämmande är att det skedde kort efter Rysslands annektering av Krim. Förra året agerade de sverigedemokratiska EU-parlamentarikerna emot en framstöt om sanktioner mot Belarus. När nu SD gör en handbromssväng i Ukrainafrågorna är det bra att även erinra sig att bara en dryg vecka innan invasionen, samtidigt som de ryska trupperna mobiliserade vid gränsen, röstade SD i EU-parlamentet emot ett ekonomiskt stödpaket till Ukraina.

Allt det här ser naturligtvis väljarna och det är därför inte att förvånas att väljarstödet ökar för regeringen och förtroendet rusar för statsministern samtidigt som SD faller i opinionen. Det handlar inte om den traditionella blockuppdelningen, utan om att ett av riksdagens partier helt enkelt inte går att lita på. För Ulf Kristersson kommer följaktligen Jimmie Åkesson och hans parti bli ett tungt sänke, inte minst då ingen heller längre vågar lita på Kristerssons utfästelser om vilka gränser som gäller för hans samarbete med SD.

Jag tror att många väljare, alldeles säkert många fler än som offentligt skulle medge det, just nu drar en lättnadens suck över att Åkesson och hans kompisar inte sitter i regeringen. Den känslan som många väljare bär med sig i bröstet kan komma att avgöra valet. Om den inte redan har gjort det.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker (Storytel)


Jag är författare och har sedan jag blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Jag har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Mina deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att jag inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

När IF-Metalls förbundsstyrelse avsatte den lokale SD-politikern Ulf Karlström som valts till ordförande på SSAB i Luleå, blev SD:s ledning och svans rosenrasande. Men IF-metall har självklar rätt att agera mot medlemmar som inte delar dess värdegrund. Samma rätt har Sverigedemokraterna och den använder de flitigt.

Efter petningen av Karlström gick Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till hård attack mot facket i Aktuellt. Han sa att det var ”hyckleri av episka mått” och ”orimligt och odemokratiskt” att skilja Karlström från sitt uppdrag.

Men Åkessons reaktion är, för att använda hans eget uttryck, hyckleri av episka mått.

Det finns nämligen ingen annan svensk organisation som använder uteslutningsåtgärder lika ofta som just Sverigedemokraterna. Omkring 300 medlemmar har uteslutits ur partiet under det senaste decenniet. Det här är heller inget som Åkesson sticker under stol med. Tvärtom är uteslutning hans stående replik när medlemmar avslöjats som nazister, vilket händer titt som tätt. ”När någon ger uttryck för uppfattningar som inte hör hemma i vårt parti så hanterar vi det oftast genom uteslutning”, sa han nyligen i samma Aktuelltstudio

Och så här skriver Sverigedemokraterna om sina uteslutningar i ett formellt uttalande:

”Delar man inte våra värderingar… beter sig på ett vis som inte är förenligt med ett medlemskap i partiet blir man föremål för uteslutning ur Sverigedemokraterna. Att hålla rent i leden är ett arbete som vi prioriterar högt.”

Skiljer sig detta synsätt på något sätt mellan Sverigedemokraterna och IF-metall? Ja, så tillvida att uteslutning är betydligt vanligare i Sverigedemokraterna. Men bortser vi från frekvensen av uteslutningar, så är svaret: inte det minsta.

IF-metall motiverar sitt beslut på precis samma sätt:

”SD och IF Metall har grundvärderingar som inte är kompatibla.”

Läs en av Tony Johanssons politiska thrillers i vinter. Klicka här för info>>>

SD och Metall har snarlika stadgar om uteslutning

Såväl IF Metall som Sverigedemokraterna har – liksom alla föreningar – rätt att kräva av sina medlemmar och företrädare att de följer föreningens grundvärderingar och inte ägnar sig åt verksamhet som skadar föreningen. I annat fall kan olika typer av straff tillämpas, vanligen uteslutning ur föreningen. Sådana bestämmelser finns inskrivna i alla föreningars stadgar.

Sverigedemokraterna reglerar dessa frågor i sina stadgar kapitel 1, §2 moment 2 och 7-9. Där fastslås bland annat att man som medlem förbinder sig att verka för partiets syfte (vilket definieras i stadgans 1 kap 2 §) och om man inte gör det blir man utesluten eller avstängd:

”Uteslutning av medlem som överträder kraven i 1 kap 2 § eller som på annat sätt genom sitt uppträdande skadar partiets anseende verkställs av partistyrelsen med omedelbar verkan.”

IF-metall har snarlika bestämmelser i sin stadgar. Den som ”stödjer sådan verksamhet som är oförenlig med organisationens ändamål” kan enligt § 13 moment 1 bli föremål för uteslutning, alternativt enligt moment 3 i samma paragraf fråntas rätten att ha uppdrag. Det är det senare som tillämpades mot den lokala företrädaren på SSAB i Luleå.


Vill du ha ett mail när jag postar nya inlägg? Skriv i så fall in din e-postadress i rutan nedan.


För att summera: Åtgärder som är tillåtna och används frekvent i Sverigedemokraterna är, enligt partiledare Åkesson, helt okej när han själv beslutar om dem, men ett uttryck för djup orättvisa och odemokratiska synsätt när facket gör på samma sätt. Det sverigedemokratiska hyckleriet är totalt.

Olika måttstockar för SD och alla andra

Med jämna mellanrum blir det stora rubriker om liknande händelser. Förra gången var det ABF som hamnade i SD:s skottlinje. Då agerade Sverigedemokraterna i Gävleborg för indragna offentliga anslag efter att ABF:s lokalavdelning i Ockelbo inte gett fortsatt tjänst till en anställd som visade sig vara sverigedemokrat. Diskriminering och åsiktsförtryck! ropade Sverigedemokraterna. Också där gällde förstås olika måttstockar för Sverigedemokraterna och ABF. Sverigedemokraterna tillämpar nämligen precis samma principer för anställningar. Standardformuleringarna i utlysningar av tjänster för arbete hos Sverigedemokraterna är: ”Du delar självfallet Sverigedemokraternas värderingar” eller ”Som tjänsteman för Sverigedemokraterna är det viktigt att du delar våra värderingar”. Just nu ligger sex sådana jobbannonser ute på Sverigedemokraternas hemsida.

Ponera att jag är kunskapsmässigt kvalificerad till ett jobb som SD utlyser, jag blir kallad till intervju och min meritlista imponerar inledningsvis. Det går lysande ända tills jag får frågan om jag delar Sverigedemokraternas grundvärderingar. Då svarar jag nej, jag är socialistisk antirasist. Jag får föga förvånande inte jobbet. Med Åkessons logik skulle jag då vara utsatt för diskriminering och åsiktsförtryck. Jag blir diskriminerad för mina åsikter! Att Sverigedemokraterna och jag har skilda grundvärderingar ska inte spela nån roll!

Hotar demokratin

Sverigedemokraternas försvarslinje är att Sverigedemokraterna inte alls motverkar ABF eller facket. Svaret är att det förstås är fel. Sverigedemokraterna har alltid motarbetat arbetarrörelsens organisationer. Att här diskutera de frågorna skulle dock ta för stort utrymme i anspråk. Men det behöver vi inte heller göra. Det räcker med att konstatera att frågan ägs av respektive organisation. I de här fallen ABF och IF Metall. Och det skiljer sig därvidlag inte ett dugg från hur Sverigedemokraternas styrelse har makten att definiera vilka medlemmar som inte kan företräda eller arbeta för partiet.

Den här frågan är mycket större än vad den kan tyckas vid en första anblick. Den berör faktiskt grunderna för demokratin. Idéburna organisationer – partier, studieförbund, fackföreningar, ungdomsförbund, olika påverkansorganisationer såsom Greenpeace och Naturskyddsföreningen – skulle om Sverigedemokraternas linje blir verklighet inte längre kontrollera sina egna organisationer och inte kunna ställa krav på medlemmarna, förtroendevalda och anställda om att verka enligt föreningens syfte och värderingar.

En av demokratins viktigaste byggstenar är självständiga organisationer som bestämmer över sig själva – exempelvis partierna. Det är kärnan i organisationsfriheten. Utan denna faller demokratin.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker (Storytel)


Jag är författare och har sedan jag blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Jag har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Mina deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att jag inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

För inte så länge sedan såg läget tämligen ljust ut för det nya blåbruna blocket. Men när nu valåret är här kan vi konstatera att det inte gör det längre.

Moderaterna har störtdykt i samma takt som Socialdemokraterna stigit i opinionen. Liberalerna ligger kvar på knappt 3 procent och skulle om det vore val idag inte komma in i riksdagen. Sverigedemokraterna trampar sedan nästan två år vatten strax under 20 procent. Även om Centern fått ta stryk i opinionen för att de principfast blockerat SD-inflytande över regeringsbildningen, så är det mest sannolika utfallet av valet i höst att Socialdemokraterna blir regeringsbildare. Det gäller även om Mp åker ur riksdagen. Det visar den valsimulering som opinionssidan Poll of Polls nyligen gjorde.

Självfallet kommer mycket att hända fram till valdagen, men man bör likväl fundera på vad det är som sker i opinionsstödet för det blåbruna blocket. Jag tror inte att det vi ser enkom är en Magdalena Andersson-effekt.

Trianguleringsfällan

På 1990-talet blev triangulering ett modeord. Detta efter att Tony Blair lyckats bryta den arton år långa ökenvandring som Margaret Thatcher skickat ut Labour på. Själva idén går ut på att i frågor där ens politiska motståndare antas ha mer populära ståndpunkter än en själv ska man försöka hitta en tredje position mellan sin egen och sin motståndares. Man närmar sig helt enkelt sin motståndare och försöker locka till sig tveksamma väljare. Man intar själv den mer populära ståndpunkten och desarmerar samtidigt en konfliktfråga – för vad är poängen att prata om det man ändå i huvudsak är överens om? Så är det tänkt att fungera, åtminstone i teorin. Och det finns exempel då strategin visat sig mycket effektiv. Utöver Tony Blair kan nämnas Bill Clinton och Fredrik Reinfeldt som alla rönt stor framgång med triangulering. Men det finns också några fällor med den här strategin.

Om man verkligen ska lyckas med sin triangulering av motståndaren måste man börja prata om de frågor som motståndaren är stark i. Därmed flyttar man striden till motståndarens planhalva. Problemet med det kan de senaste årens kriminaldebatt illustrera. Socialdemokraterna har här i flera år försökt triangulera Moderaterna. Man kan ha olika uppfattningar om sakinnehållet i de förslag som Socialdemokraterna lagt, men det tänker jag inte diskutera här. Det räcker med att konstatera att socialdemokraternas trianguleringsstrategi tagit utrymme från de traditionellt starka socialdemokratiska välfärdsfrågorna och bidragit till att placera brott och straff i den politiska debattens mittpunkt.

Fällorna består således i följande: Det parti som triangulerar sin motståndare kommer för det första att bidra till att motståndarens starka frågor hamnar i debattens mittpunkt, för det andra suddas skillnaderna mellan partierna ut och för det tredje kommer de egna starka frågorna i skymundan. Den här strategin är sannolikt en del av förklaringen till den kräftgång som Socialdemokraterna gått under åtta år av regeringsinnehav. I sin iver att desarmera en stark fråga för sina motståndare har Socialdemokraterna helt enkelt pratat för mycket brott och straff och för lite välfärdsfrågor.

Varför välja kopian?

Triangulering är alltså en strategi full av svåra avvägningar och fallgropar, och att döma av de exempel som brukar nämnas så tycks framgången i hög grad vara beroende av karismatiska ledare. Säga vad man vill om Kristersson, men någon Blair eller Clinton är han inte.

Dessutom har Moderaterna gått längre än att bara närma sig Sverigedemokraterna i vissa sakfrågor. Moderaterna har för att kunna motivera samarbetet tvingats bli politisk borgenär åt Sverigedemokraterna. Det har inte räckt att lägga sig kloss intill Sverigedemokraterna i migrationsfrågorna, utan det har även krävts en imponerande mängd strategiskt krumbuktande från partiledningens sida för att tvätta ren sin nya samarbetspartner. Kristersson har gått från att starkt fördöma SD (Almedalstalet 2018) och löfte till förintelseöverlevaren Hédi Fried att ”aldrig någonsin” samarbeta med SD till att idag lägga gemensam budget med dem, ha ett formaliserat samarbete och utbilda en sverigedemokratisk äntringsstyrka för den händelse att man vinner valet. Vice ordförande Svantesson har till och med uttryckt ånger över att hon tidigare benämnt Sverigedemokraternas politik för rasistisk. Allt detta på drygt tre år. Större förvandling och större löftesbrott gentemot väljarna finns knappast i den moderna svenska politiska historien.

Kristersson har framstått som lismande och principlös. Den liberala falangen i Moderaterna, de som styrde under de framgångsrika Reinfeldtåren, har han tryckt tillbaka. Samtidigt har han genom att använda sitt partis auktoritet borgat för att Sverigedemokraterna nu är ett acceptabelt parti för borgerliga väljare, en del av det borgerliga blocket.


Vill du ha ett mail när jag postar nya inlägg? Skriv i så fall in din e-postadress i rutan nedan.


Priset är således högt. Liberala väljare har flytt Moderaterna – och sedan Liberalerna också gick in i det nationalkonservativa blocket har dessa att välja mellan Centern och Socialdemokraterna. Väljare som värderar ärlighet och principer och ser det som viktiga karaktärsdrag hos en statsminister har säkerligen svårt med Kristersson. Väljare som tycker att migrationen är den viktigaste frågan, men tidigare varit skeptiska till att ta klivet till SD har efter att Kristersson borgat för Åkesson inte längre någon hög tröskel att kliva över. Varför rösta på kopian när vi har ett original? lär många fråga sig.

Vi kommer därför att få se större och snabbare väljarflöden mellan SD och M, och vilket av dessa båda partier som blir störst kan ingen sia om idag. Det är en utveckling som många väljare säkerligen bävar inför. En röst på något av det nationalkonservativa blockets partier kan innebära att statsministerkandidaten inte heter Kristersson utan Åkesson. Det kommer att skrämma bort de kvarvarande liberalerna i Moderaterna, sänka Sabuni ytterligare och stärka argumenten för Magdalena Andersson och Annie Lööf.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker (Storytel)


Jag är författare och har sedan jag blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Jag har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Mina deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att jag inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Det är Peter Haber som jag föreställer mig som Hamilton, åtminstone när jag lyssnar på de första böckerna i Jan Guillous serie om den svenske superagenten, vinkännaren och mördaren. Efter hand blandas andra drag in, men jag inser under läsningen att det inte är utan betydelse för min personliga del att det är just Haber som jag ser framför mig. Men jag återkommer till det.

Jag har under hösten läst och lyssnat på de tolv böckerna om Hamilton. Jag förmodar att jag inte är ensam om att känna det som en trip down memory lane att idag ånyo läsa böckerna.

Den ursprungliga serien om tio böcker täcker perioden från mitten av 1980-talet och ett decennium framåt. Guillou framhåller själv i förorden att denna tidpunkt var avgörande för böckernas genomslag. Det visade sig bli en mycket omvälvande tid med de sista åren av kallt krig – främst skildrade i I nationens intresse och Fienden fiende – och det därpå följande sammanbrottet för Sovjetimperiet – skildrat i Ingen mans land och Den enda segern, men också till en del i Hennes majestäts hemliga tjänst. Det är dock även en omvälvande tid för Sverige med spekulationskapitalism, statsministermord och regeringsskifte, och Guillous skildring av Ingvar Carlsson, den mäktiga kabinettsekreteraren Peter Sorman (Pierre Schori) och Carl Bildt är stundtals väldigt underhållande. Överhuvudtaget är det ett mäktigt persongalleri som Hamilton interagerar med och som bidrar till att göra böckerna till inte bara bra spänningslitteratur utan också till fascinerande tidsdokument: Michail Gorbatjov, Colin Powell, Yassir Arafat, Vladimir Putin, Nelson Mandela.

Men det som än idag gör Hamiltonserien så läsvärd är den ständigt närvarande kritiken mot vinnarnas historieskrivning. Inte minst är det perspektivet synligt i den vrede mot den israeliska ockupationen av de palestinska områdena som Guillou låter kanalisera såväl genom Hamilton som genom dennes nära förtrogna, den palestinska brigadgeneralen Mouna al Husseini. Den palestinska självständighetskampen är ett återkommande tema i flera av böckerna, men främst i Coq Rouge och Madame Terror. I Madame Terror, som är den elfte boken i serien, har palestinierna kommit i besittning av en rysk superubåt. Hamilton, som levt i exil i USA i ett decennium, rekryteras att basa över den palestinska flottans nya flaggskepp, U-1 Jerusalem. I syfte att bryta Israels olagliga sjöblockad mot Gaza leder han attackerna mot den israeliska ockupationsmaktens militära installationer. Attackerna är i linje med internationell rätt och är att betrakta som självförsvar, eftersom Israel utgör ockupationsmakt. Men självfallet klassas palestiniernas lagenliga självförsvar som terror. Vad som är rätt och fel i internationell politik handlar mindre om moral och faktisk lagstiftning och mer om makt.

Jag kommer på mig själv med att humma instämmande mer än en gång medan jag lyssnar på Tomas Bolmes fina inläsningar. Och jag inser varför det här med Peter Haber är så viktigt. Jag började nämligen läsa serien omedelbart efter att jag sett TV4s miniserie Fiendes fiende där Haber spelar Hamilton. Den gick 1991. Det betyder att jag var tretton år, vilket i sin tur betyder att jag i en mycket politiskt formativ ålder snubblade över en typ av litteratur som jag inte ens visste existerade – realistiska politiska thrillers med vänsterprofil. Att jag nu trettio år senare sitter och hummar gillande åt Guillous skildring av Säpos kurdjakter, åt kritiken mot övervakningssamhället och hans raljerande över USAs krig mot viss terror och utövande annan terror, beror säkert på att jag som ung tonåring lärde mig att tänka i just dessa banor genom läsning av Guillou. Hamilton var en del av mitt politiska uppvaknande. Det är den insikten som drabbar mig nu trettio år senare.

Prenumera så får du mail, när jag postar nya recensioner

Guillou ger oss förvisso skickligt komponerad och smart spänningslitteratur som spelar i en helt annan liga än konkurrenterna, det finns helt enkelt inget annat i genren som ens kan mäta sig med exempelvis I nationens intresse. Men för många av oss i senare generationer som betraktar oss som någorlunda radikala består hans bidrag i minst lika hög grad av att vara förmedlare av vissa ideal och insikter från 60-talsvänstern, som alltjämt är aktuella och värda att försvara.

Guillou, som ofta återkommer till den betydelse som Sjöwall-Wahlöö haft för hans författarskap, borde därmed kunna känna sig tämligen nöjd. Han lyckas skriva för massan, och obönhörligt, decennium efter decennium, i generation efter generation hamrar han in sina budskap.

Nu inväntar vi så den trettonde boken om Hamilton som kommer ut om ett par veckor – Den som dödade helvetes änglar. Enligt förhandsinformationen har Hamilton blivit pensionär och har just fått en ny höftled. Förväntningarna är naturligtvis skyhöga.

Guillou har sagt att den ska räknas som en egen fristående del, snarare än en fortsättning på den ursprungliga serien. Men jag tror nog att jag ändå kan säga, att vill du ha en riktig bra läsupplevelse, gör som jag gjort under hösten och läs eller lyssna på hela serien i ett svep. Den är värd att återupplevas. Och har du inte redan läst dem, har du fantastisk läsning framför dig.

Betyg

Coq Rouge 3,5

Den demokratiske terroristen 4

I nationens intresse 5

Fiendens Fiende 5

Den hedervärda mördaren 3,5

Vendetta 4

Ingen mans land 4

Den enda segern 4

I hennes majestäts hemliga tjänst 3

En medborgare höjd över varje misstanke 3,5

Madame terror 5

Men inte om det gäller din dotter 4


Jag är författare och skriver deckare i en realistisk tradition och med ambitionen att ge läsaren mer än simpel spänning. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker ( Storytel)

%d bloggare gillar detta: