När jag såg bilden på Ulf Kristersson och Ebba Busch och läste brösttonerna om den påstådda regeringsdugligheten kunde jag inte låta bli att dra på munnen. Här står ni med 27 procent av väljarstödet, men ni snackar som om ni hade egen majoritet. Så alltså … var är Jimmie? Är han bakom trädet? Håller han i kameran?

Man kan skämta om det där med trädet och kameran – och på sociala medier gjorde många just det – men egentligen är det inte särskilt roligt. För vad det handlar om är att Moderaterna och Kristdemokraterna positionerat sig för att leda ett nytt nationalkonservativt block som med stöd av Sverigedemokraterna vill nå regeringsmakten. Sannolikt räcker dock inte dessa tre partier. Det är därför Kristersson sträcker ut handen till Sabuni, samtidigt som han ger Centern en känga och säger att Lööf inte ska få diktera regeringsbildningen. Det kan bli en riktig mardrömsregering av det här. Åkesson har redan krävt att få justitiedepartement och segra-eller-dö-mannen Mattias Karlsson sneglar säkerligen lystet på skolministerposten.

Mycket har hänt sedan Kristersson deklarerade att han inte tänkte ”samarbeta, samtala, samverka eller samregera med Sverigedemokraterna” för att sedan inbjuden av Hédi Fried försegla sitt löfte över en lunch med den kände förintelseöverlevaren. ”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD”, sa Hédi Fried efteråt. Bilderna på Kristersson och Hédi Fried publicerades i DN några dagar innan valet 2018. Och alla misstankar skingrades. För en stund åtminstone.

Nu ett par dussin månader senare och lika många retoriska manövrar, taktiska förflyttningar och tungvrickande hårklyverier har Kristersson krumbuktat sig fram till att han visst kan samarbeta, samtala och samverka med Sverigedemokraterna, och att han i själva verket aldrig lovat något annat. Löftet till Hédi Fried, slingrar han sig, gällde Alliansen – inte Moderaterna.

”Det går inte att vara liberal och samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är som olja och vatten.”

Man kan förundras över hur orättvist politik är. Å ena sidan Annie Lööf som efter valet tvingades välja mellan sina oförenliga vallöften: att bilda en alliansregering och att inte ge SD makt. Hon kunde inte uppfylla båda löftena. Hon var tvungen att välja. Å andra sidan Kristersson som helt sonika, utan andra skäl än simpel maktlystnad, flagrant bryter sina löften.

Kristersson lovar Hédi Fried att inte samverka med SD, sommaren 2018. Fotograf: Paul Hansen, publiceras med hans tillåtelse.

Lööf har formligen löpt gatlopp i sociala medier, medan Kristersson bara tuffar vidare som statsministerkandidat. Som om inget hänt.

Men det här är inte bara en fråga om Kristerssons heder. Det handlar också om politiska dimensioner som går förlorade. Moderaterna har under decennier varit ett parti som slitits mellan sin liberala och konservativa tradition. Kristdemokraterna har på samma sätt inrymt ett brett spektrum av åsikter, däribland en humanistisk kristen tradition, som betraktar plikten att hjälpa sin nästa som kärnan i Jesus förkunnelse. Humanism är förstås oförenligt med samverkan med SD. De väljare som tillhör en kristen, humanistisk tradition har idag ingenting att hämta hos KD. Men det är större än så, det är en förlust för hela det politiska samtalet när dessa infallsvinklar och politiska dimensioner går förlorade.

Detsamma måste sägas om den nu tillbakatryckta liberala traditionen i Moderaterna. Många tycks utgå ifrån att Sverigedemokraterna enkelt kan kategoriseras som ett högerparti och att det således egentligen inte är något konstigt för Moderaterna att samarbeta med det. På en rad områden är Sverigedemokraterna ett högerparti, men det är samtidigt att göra det för enkelt. Sverigedemokraternas ideologiska rötter är fascismen, och fascismen uppstod som ett svar på både liberalismen och socialismen. Den påstod sig erbjuda en tredje väg bortom det som den betraktade som nationsupplösande liberalism och judisk bolsjevism. Fascismen är således liberalismens arvfiende.

Det går inte att vara liberal och samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är som olja och vatten. Så för den som är liberal och normalt röstat på Moderaterna – ja, inte heller den har något att hämta i sitt gamla parti. Det är en dimension som gick förlorad med Reinfeldt. Oavsett vad man tycker om hans politik i övrigt måste man sakna detta.

Det nya nationalkonservativa blocket är en maktkonstellation som kräver sina offer i de båda forna allianspartierna. Humanism och liberalism har inte längre någon plats där. Det är en utveckling som alla som värnar normal anständighet och demokratiska fri- och rättigheter förlorar på. Det lär vi bli varse om Åkesson får nycklarna till justitiedepartementet.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD 20200914. Jag vill dra mitt strå till stacken, har Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor och vill stödja författaren så köper du hans böcker. 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.
Läs mer

Jag drack pilsner med Leffe förra veckan. Vi är ett gäng skånska författare som brukar träffas lite då och då. Snacka skit, prata om våra skrivprojekt. Glädjas åt varandras framgångar. Beklaga varandras bakslag.

Jag läser er nya bok, sa jag. Vi stod vid baren. Blir det nån recension? sa han och vinkade mot bartendern. Jodå, nåt skriver jag. Ingen sågning, hoppas jag, sa han. Ingen risk, sa jag.

Någon objektiv läsare är jag således inte.

Men till saken. Kastvindar alltså.

Risk för sågning finns knappast. Buthler och Grimwalker är förmodligen de två svenska författare som begripit ljudboksformatet bäst, och precis som med ettan, En perfekt storm, använder de alla verktygen i lådan. Det finns därför ingen anledning att orda särskilt mycket om själva hantverket: Kastvindar är snabb och spännande, har kvick dialog och intressanta karaktärer som utvecklas med berättelsen. Även om det är en rätt hård gangsterhistoria är den dessutom bitvis ganska kul. Som parterapin, den skrattade jag högt åt. Korsa Sopranos med Bonusfamiljen och resultatet blir terapisejouren i Kastvindar.

”Episkt berättande. Lika spännande som trovärdigt”, Ystad Allehanda

Men det finns en del som skulle kunna göras bättre. De bästa delarna i En perfekt storm är när Alex försöker navigera mellan den estniska maffians utpressning och den fasad han upprätthåller mot sin fru. Det är utdraget, ångestfyllt och mycket välgestaltat. Trots att det uppblossande gängkriget i Kastvindar erbjuder perfekta möjligheter för att skapa nåt liknande, så blir det aldrig riktigt så. Författarna har för bråttom helt enkelt. Det är synd.

Sen har vi det där med slutet. Jag har förstått att det är en vattendelare. Själv tycker jag författarna gör fel val.

Men trots detta så talar vi om, som statsministern skulle ha sagt, en sjuhelvetes thriller. Betyg fyra, och jag kommer läsa nästa del.

Finns som ljudbok, inläst av Jonas Malmsjö


Tony Johansson är författare. Hans senaste deckare, Källa X, kom ut i juni. Uppsala Nya Tidning utropade att det var ett ”guldkorn” i sommarens utgivning. Hans böcker finns i bokhandeln och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson.

Så har Jan Guillou nått fram till slutet i det som är hans andra dekalogi. Hamiltonserien bestod ju också av tio böcker (plus en novell), och utgjorde förstås en imponerande författarbragd. Men Det stora århundradet toppar Hamilton.

Jag har tidigare recenserat de första nio böckerna. Jag läste dem i ett svep i våras, och det var en sådan läsupplevelse som jag kommer minnas även om många år.

Det stora århundradet är en episkt berättad släktsaga som tar sin början med tre norska fiskarbröder som genom slump och skicklighet utbildas till diplomingenjörer i Dresden och sedan sprids för historiens vindar. En av dem lyckas skapa sig en förmögenhet i Tyska Östafrika som sedan de kommande generationerna träter om och lever på medan de vandrar genom det långa 1900-talet: Weimarrepubliken och nazismens maktövertag, det svenska 30-talet och samförståndandan, andra världskriget, 50-talets amerikanska hegemoni, 68-rörelsen, 80-talets nya ekonomi och så fram till sista boken med den fyndiga titeln Slutet på historien. Titeln anspelar förstås såväl på att det är sista boken som på 90-talsidén att med sovjetsystemets fall hade den ohejdade kapitalismen slutligen vunnit och därmed var historien slut.

”Sverige har en lång tradition av politisk skönlitteratur. Från Sjöwall och Wahlöö till Guillou, Mankell och Stieg Larsson. Få har dock lyckats lika väl som Tony Johansson med att kombinera politisk insikt och skärpa med en riktigt bra intrig”, Magnus Nilsson, litteraturkritiker och professor i litteraturhistoria.

Nåväl, hur väl lyckas han? Sådär, om jag ska vara ärlig. Man måste tycka väldigt mycket om Guillous författarskap för att uppskatta den. Det gör jag, så det vore fel att säga att jag inte njöt av att läsa den. Men Slutet på historien lider av samma brister som de andra fyra böckerna i serien som utspelas efter andra världskriget. Perspektivet snävas in. Från att alltid nån broder eller barn i första generationen befinner sig i historiens centrum, kretsar nu merparten av berättelsen kring ett av Guillous alter egon, advokat Eric Letang. Det fungerade hyggligt i bok nr 7-8 där 68-rörelsen, IB och vänsterterrorism behandlades – det var åtminstone ur några perspektiv i historiens centrum. Men det fungerade väsentligt sämre i Äkta amerikanska jeans (nr 6), Den andra dödssynden (nr 9) och i Slutet på historien.

I de två sista böckerna blir historien om det Stora århundradet till Guillous diverse strider på 80- och 90-talen. Med all respekt för Guillous avslöjanden och strider men det hände faktiskt en hel del annat.

Det är med den känslan man lägger ifrån sig boken. Bra historia överlag – även om jag är rätt skeptisk till hur gammelonkel Haralds uppdykande hanteras – men så synd att berättelsen blivit så snäv. Det här är ju tiden för Kalla krigets slut, Jugoslaviens upplösning, Irakkriget, EUs marsch mot statsbildning – allt detta nämns men mest som en ram, inte såsom i de första böckerna där världshistorien blev en gestaltad berättelse. Det är väldigt synd.

Men Guillou är en briljant författare och ingen annan skulle ha klarat av att skriva hela den här episka tio böcker långa historien, så det blir trots detta en fyra.

Serien som helhet måste ges en femma. Allt annat är uteslutet för ett sådant imponerande romanprojekt.

Slutet på historien finns som ljudbok, i inläsning av Tomas Bolme.


Tony Johansson är författare och skriver i samma samhällskritiska tradition som Guillou. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att de skiljer sig från det mesta annat som ges ut i spänningsgenren: ”Jag vill mer än bara skrämmas”. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson.

Dialogen i en modern spänningsroman utgör omkring hälften av texten, ibland mer. Det lönar sig därför att öva på att skriva dialog.
I lektion 6 tog jag upp fem steg för att skriva bra dialog. Nu kommer vi till steg sex – om talking heads.

Erik Grundström bläddrade fram ännu några sidor.
– Samma sak här. Skicka ut dem att gå, ta dem till en restaurang. Nåt måste hända. Det här är talking heads!
– Talking heads? frågade jag.
– Ja, har du aldrig hört om det?
Det hade jag inte. Erik Grundström är en av Sveriges mest meriterade skrivcoacher. Nu hade han läst mitt manus till Den tredje passageraren och jag hade grävt djupt i plånboken som på den tiden var ganska tunn för att betala hans, kan jag tycka nu, modesta arvode. Men i vilket fall, jag sög i mig allt han sa. Scenen han reagerat på är en nyckelscen i Den tredje passageraren där underrättelseagenten Jenny Ervald berättar för KSI-chefen Göran Lindgren om vad som verkligen hände på Bromma flygplats 18 december 2001, dagen för den ökända CIA-flygningen till Egypten. I manuset ägde detta rum på Lindgrens kontor med en korthuggen, informativ dialog. Själva dialogen var det, enligt Grundström, alls inget fel på, om det inte varit för det här med ”pratande huvuden”.
– Har du sett Vita Huset? sa han och rättade till sina svartbågade glasögon.
– Självklart.
– Har du tänkt på att de alltid går i korridorer och pratar. Det kallas walk and talk, och handlar just om att undvika scener där två personer sitter och pratar, det blir nämligen lätt tråkigt på film.

”Det är ett rent nöje. Källa X är utan tvekan det bästa Tony Johansson skrivit hittills”, Gunilla Wedding, kulturredaktör på Skånska Dagbladet.

På samma sätt är det med text. Om du har enstaka scener där två personer sitter och pratar, så är det inget problem. Men har du många blir din text trist.
För att undvika talking heads flyttar du helt enkelt scenen till nån plats där det händer nåt: till ett fik, en bil, en brakmiddag, gymmet, skjutbanan, frisören, snabbköpet, stan, en parkbänk. Sedan bäddar du in miljöbeskrivningar och händelser från omgivningen i själva dialogen – och simsalabim har du löst problemet med talking heads.
Det kan räcka med enstaka ord och meningar för att uppnå den effekten. Vi tar ovan dialog med Erik som exempel. Låt oss förlägga den på språng istället.
– Har du sett Vita Huset? sa Erik Grundström och tryckte för grön gubbe.
– Självklart, sa jag samtidigt som det slog om från rött.
Jag började gå, men Erik tog tag i min axel. En svart merca susade förbi.
– Fartdårar, muttrade Erik. Vad var det vi pratade om?
– Vita huset. Ska vi gå?
– Just det, har du tänkt på att de alltid går i korridorer och pratar? Det kallas walk and talk, och handlar just om att undvika scener där två personer sitter och pratar, det blir nämligen lätt tråkigt på film.

Övning
Skriv en helt ren dialog där två personer sitter mittemot varandra vid ett skrivbord. När du är klar flyttar du dialogen till nån annan miljö och låter miljön/händelser bli en ram eller – som ovan – påverka själva dialogen.

PS. Scenen i Den tredje passageraren återfinns på s 231 ff i pocketutgåvan. Där kan du se hur jag löste problemet. Det var alltså från början en scen som utspelade sig mellan två personer vid ett skrivbord. Men har du inte läst Den tredje passageraren föreslår jag att du läser den från början, för det är i den här scenen som det mesta avslöjas. Ds.

Till Fria författarskolans huvudsida

För nån vecka sedan avslöjades att en sverigedemokratisk nämndeman spridit en bild med ett kikarsikte låst på statsminister Stefan Löfvens ansikte. Då hade det bara gått ett par dagar sedan det visat sig att en av partiets fullmäktigeledamöter i Lund spridit högerextrema inlägg på sociala medier. Partiledningen uppmanade snabbt honom att lämna partiet och meddelade att det där med nazismen var mycket ”upprörande”. En helt vanlig vecka i augusti, en helt vanlig vecka för ett av våra riksdagspartier. De flesta orkar inte ens reagera. Det här är numera vardag.

Inför valet 2018 avslöjades flera SD-kandidater till landets fullmäktigeförsamlingar ha nazi-sympatier. En kandidat i Örkelljunga visste att berätta att ”Hitler inte var dålig” och att nazisterna egentligen önskade se ”ett humant sätt (att) ta bort den judiska plågan från Europa”. I Norrköping hade Sverigedemokraterna en kandidat som, visade det sig, ägnade kvällarna åt att skriva rasistiska tirader på sociala medier och avsluta med hälsningar av typen ”Hell seger”. En tredje, den här hemmahörande i Oskarshamn, hade å sin sida delat en bild på Anne Frank, iklädd en photoshopad tröja med texten ”Coolest Jew in the Shower Room”. Och för att ingen skulle tvivla på hans ideologiska hemvist, delade han även en bild på Hitler.

”Vi jobbar oerhört hårt med det, vi håller rent”, kommenterade Åkesson.

Sånt händer ju så lätt, man bara råkar sätta på lite nazistmusik, och så bara liksom råkar man sjunga med. Beklagar. 

Så är det säkert, att han jobbar hårt. Med att städa upp, alltså. För sånt här sabbar bilden av partiet som något annat än 90-talets heilande skinheads. Utan dagens polerade fasad, inga tjugo procent i opinionsundersökningarna. Men aldrig så tjusiga fasader kan dölja vad som finns där inne, och så fort de täppt igen en spricka uppstår en ny och vi får en glimt av hur de tänker därinnanför: hög partiföreträdare kallar homosexualitet för ”sexuell avart” och likställer med tidelag och pedofili eller så avslöjas plötsligt att partiets företrädare donerat pengar till nazistiska organisationer. ”Det är ju inte bra”, kommenterar partiledare Åkesson.

Svårare blev det för honom när Sveriges Radio publicerade en video där han själv är med och skrålar till vit-maktmusik och glatt sjunger om mordet på Olof Palme. ”Jag kan bara beklaga att jag befann mig i den situationen”, sa han då.

Sånt händer ju så lätt, man bara råkar sätta på lite nazistmusik, och så bara liksom råkar man sjunga med. Beklagar. 

Själv har jag aldrig hamnat ”i den situationen”. Aldrig. Men som partiledare för Sverigedemokraterna gör man tydligen det.

Det är oomtvistat att Sverigedemokraternas rötter går att finna i 80-talets nazistiska och fascistiska rörelser och att partiet under 90-talet var en av nazism präglad organisation. Samtidigt hävdar partiledningen med emfas att det är ett annat parti idag.

Klistermärken från tidigt 90-tal

Alla här nämnda exempel är emellertid från perioden efter att Jimmie Åkesson tillträtt som partiledare.

Så varför dessa återkommande skandaler? Varför söker sig en person som han med Hitler och den avskyvärda bilden på Anne Frank till just Sverigedemokraterna? Varför välkomnar Sverigedemokraterna honom och sätter honom på fullmäktigelistan?

Jag tror att det finns två orsaker.

Sverigedemokraterna är den kostymklädda representationen av den breda extremhögern i Sverige idag. Om man tillhör någon schattering i den nationella rörelsen, ser man, även om man har mer extrema åsikter, Sverigedemokraterna som en representant. För dem som rör sig i den här miljön, är det inget konstigt att gå med i Sverigedemokraterna.

Omvänt är Sverigedemokraterna beroende av den här brokiga skaran av inte minst internetkrigare. De är en förutsättning för den högerpopulistiska diskurs som idag präglar debattklimatet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Utan den skulle Sverigedemokraterna fortfarande vara ett pytteparti.

Sverigedemokraterna kan inte förbli stora om nazi-kopplingarna blir för många. Men samtidigt är partiet beroende av hela det myller av extremism som frodas i dagens nationella undervegetation. Därav de återkommande skandalerna.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD 20200831. Den antirasistiska Facebookgruppen har över hundratusen medlemmar. Jag vill dra mitt strå till stacken, har Tony Johansson sagt och skriver därför en krönika varannan vecka helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor och vill stödja författaren så köper du hans böcker. Länk nedan👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

%d bloggare gillar detta: