RECENSION

Ghettobröder är uppföljaren till Ghettokungen som var en av förra årets mest omtalade debutantdeckare. Liksom i debuten ger Sammy Jeridi oss ett gäng intressanta karaktärer som gestaltas skickligt, inte minst genom själva språket. Varje karaktär ges egenskaper genom hur de uttrycker sig och tänker. Alla författare vet att man ska göra så när man skapar karaktärer. Det är bara det, att det är svårt. Men Jeridi är sällsamt duktig på just detta, liksom han är på att skriva rapp dialog och inre monolog som ger läsaren den där känslan av att befinna sig nära karaktärens medvetande.

Själva handlingen så. Leon, som befinner sig i nån sorts kriminell gråzon, tar sig denna gång an ett fall med den försvunna flickan Julia och snart inser han att han kommit något mycket farligt på spåren, spår som leder mot samhällets topp och en mystisk organisation – Lycos Gold Club. Att ens ställa frågor visar sig farligt. Vägen fram till upplösningen är fartfylld och spännande. Jeridi har dessutom humor. Sexscenen på temat löständer och oralsex är dråpligt rolig. Det är svårt att skriva bra sexscener, att dessutom göra humor av det hela är ännu svårare. Men Jeridi lyckas.

Jeridi lanserades förra året som, om jag minns rätt, Grimwalkers och Buthlers litterära lillebror. Nåt sånt i varje fall. Det var säkert rätt ur en marknadsföringssynvinkel, men det kan förlaget sluta med nu. Jeridi står på egna ben med en helt unik röst i dagens deckarutgivning. Det finns faktiskt ingen annan som skriver som han.

Jag gillade Ghettokungen, men anmärkte på att det fanns för många osannolika sammanträffanden. Tyvärr präglas också Ghettobröders story av detta. Deckargenren definieras trots allt av vissa regler som bygger på sannolikhet och realism. Även om man som läsare kan acceptera att Leon och polisen Eva (de blev ett par i förra boken) från sina respektive håll samtidigt snubblar över samma fall, är det inte realistiskt att Leon via sin kusin, journalist på DN, också samtidigt och slumpmässigt snubblar över gärningsmännen, fast från ytterligare håll. ”Vad är oddsen för det”, tänker Leon när alla huvudpersoner helt osannolikt sammanstrålar hos Ghettosäljarna. Nä, precis. Vad är oddsen? Jag suckar inombords när såna här sammanträffanden dyker upp också i denna bok. Som Leon skulle ha sagt: Fan, Sammy, du hade kunnat göra detta bättre.

Avslutningsvis måste tortyrpornografin nämnas. I förra boken var det tigersågar och blåslampor, i denna borrmaskiner, tänger och våldtäkter i bur inför publik. Om detta kan man ha olika preferenser, det är förvisso inte min kopp med te. Men framförallt tycker jag att Lycos Gold Club och själva upplägget med en blasé överklass som får kickar av att se människor torteras till döds har lite för många beröringspunkter med Hostelfilmernas Elite Hunting Club. De förra har en tatuering med en spindel, de senare en med en blodhund – och de ägnar sig åt samma saker.

Nåväl, som sagt, Ghettobröder är en värdig uppföljare till Ghettokungen. Jeridi är en unik författarröst, karaktärerna är intressanta, dialogen bra och ibland är det dråpligt roligt. Storyn är fartfylld och väl anpassad till ljudboksformatet. Jonas Malmsjö briljerar som uppläsare. Det blir en fyra, mina invändningar till trots.

Tony Johansson är deckarförfattare. Hans senaste bok, Källa X, kom ut 2020. Böckerna finns i bokhandeln och som inlästa av Reine Brynolfsson.

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Varje gång man skriver om Sverigedemokraternas nazistiska förflutna möts man av flodvågor av hjärntvättad ”whataboutism”: Bah! Sossarna lät ju Sverige bli en dörrmatta för Hitler, ja, de var rentav nazister, se bara hur de skapade rasbiologiska institutet och steriliserade folk på landets institutioner. Så kom inte och prata om nazism!

Källan är allt som oftast Sverigedemokraternas famösa propagandafilm – Ett parti, ett folk. Som propagandanummer var den onekligen skickligt gjord, och närmast ett skolboksexempel på hur effektiv den här sortens propaganda kan bli i de sociala mediernas tidevarv. Med devota följare, av vilka många inte verkar ha läst en bok sedan mellanstadiet men som sugit upp vartenda ord i den beryktade filmen, har en armé av internetkrigare skapats som rapar upp samma budskap varje dag i sociala medier. Historieförfalskningen har gått så långt att även kristdemokratiska riksdagsledamöter nu utan att darra på manschetten kan påstå att nazismen är en vänsterideologi och vräka ur sig stolligheter som att Socialdemokraterna samverkat med Hitler.

Sveriges agerande under kriget är ett väl beforskat fält och ingen som seriöst närmat sig dessa frågor tror på SD-propagandan (eller på obildade kristdemokratiska riksdagsledamöter). Men som med all historia krävs mer komplexa resonemang än som får plats på sociala medier. Det är väl därför den skrikande högernationalistiska mobben på twitter är så framgångsrik. De ropar falska påståenden dagarna i ända, medan den verkliga historien aldrig kan rymmas på 140 tecken.



I Sverigedemokraternas propagandafilm påstås att ”Nazityskland följde socialdemokraternas svenska exempel”. Och de går till och med så långt som att hävda att om det inte varit för rasbiologiska institutet ”hade nazisternas sorterande och dödande troligen aldrig blivit så omfattande”. Nu var förvisso idén om rashygien, som idéhistorikern Gunnar Broberg konstaterar i sin historik över institutet, inte en svensk, utan en internationell företeelse runt sekelskiftet. Det var alltså inte ett svenskt påfund. Men som Ola Larsmo påtalat är det för den som inte grävt ner sig i facklitteraturen ”svårt att urskilja skarvarna i propagandabygget” och den som gör det riskerar hamna i korselden och anklagas för att försvara denna skamliga historia.

Sverigedemokraterna gör dessutom detta till enkom en socialdemokratisk historia. Sant är att Alfred Petrén, socialdemokrat och vid denna tid överinspektör för sinnessjukvården i Sverige, var drivande för att bilda rasbiologiska institutet. Men vad som inte nämns är att han vid sin sida hade Nils Wohlin, som var bondeförbundare (dagens Centern). Rasbiologiska institutet var inte ett partiskiljande projekt och uppslutningen var stor bland läkare och vetenskapsmän. Den medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, rektor och lärare vid Karolinska Institutet och flera ytterligare professorer var pådrivande. Akademin hade en stark röst i det 1909 bildade Svenska sällskapet för rashygien, vilket argumenterade för ett institut och för steriliseringspolitik. Sällskapet hade i sin tur inspirerats av liknande tyska sammanslutningar. Den riksdagsmotion som ledde fram till institutets bildande omnämns i filmen, men tittaren ges intrycket att det var en socialdemokratisk motion, eftersom den undertecknades av Hjalmar Branting. Däremot nämns inte att den också undertecknades av Arvid Lindman, partiledaren för Högerpartiet (dagens Moderaterna) och ledande liberaler som Jakob Pettersson och Raoul Hamilton. Det rådde enighet mellan partierna och i riksdagen röstades motionen enhälligt igenom.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Men detta är naturligtvis inte intressant för SDs propagandamakare som framställer institutet som enkom Socialdemokraternas verk. Självfallet sägs inte heller något om att det var Socialdemokraterna som några år senare började strypa finansieringen av rasbiologiska institutet. Eller att antinazisten Gunnar Dahlberg redan år 1935 tillsattes som chef över institutet. Han lade om institutets forskning och verkade emot rasbegreppet. Samma förhållanden, bred politisk enighet (se SOU 2000:20), rådde om steriliseringarna. Inte heller var det en enkom svensk företeelse. De första steriliseringslagarna stiftades i USA.

Vi ska kritisera och förfäras över det staten gjorde: den rasbiologiska forskningen, tvångssteriliseringarna, Vipeholmsexperimentet för att nämna några exempel och beslutsfattarna ska hållas ansvariga. Men vi gör inte det genom att låta denna historia bli ett slagträ för SD, vars enda syfte är att relativisera sitt eget partis mörka bakgrund i just dessa idéer. Det är i grunden absurt att ett parti som är sprunget ur precis de idéer vi fördömer lyckas kapitalisera på dessa fördömanden. Men så fungerar skickligt konstruerad propaganda.

Liknande metoder använder Sverigedemokraterna om Sveriges agerande under andra världskriget. SD talar om ”Per-Albin Hanssons regering” och undviker noga att nämna att under kriget ingick alla partier utom kommunisterna i regeringen. Det vet sällan SD:s internetkrigare – all information får de från Sverigedemokraternas propaganda.

Man kan förstås kritisera Sveriges undfallande hållning under samlingsregeringen, men jag får en fadd smak i munnen när jag hör på sådana som tar till tvärsäkra brösttoner om detta. Helt enkelt för att jag inte tror att någon av dem som kritiserar exempelvis transiteringarna, själva om de haft avgörandet i sin hand 1940, ställda som den svenska regeringen var inför en övermäktig tysk krigsmaskin, skulle riskera ockupation, krig och död. Samlingsregeringen höll Sverige utanför kriget. Vad skulle det ha kostat om den inte gjort det? Skulle jag ens ha blivit född och kunnat skriva detta? Antagligen inte, för mina manliga släktingar i den generationen var inkallade och låg i första linjen vid gränsen. Skulle andra liv ha kunnat räddas med ett annat svenskt agerande? Kanske. Det är möjligt att resonera om detta, liksom om de många Sverige som existerade under kriget: om medlöperi och motstånd, om solidaritet, kompromisser, principer och realpolitiska kalkyler.

Men Sverigedemokraternas syfte är inte att diskutera denna faktiska och komplexa historia, med dess verkliga dilemman och avvägningar. De vill skriva om historien eller åtminstone göra den historiska sanningen så blurrig, att deras moderna nazihistoria blir en del av en kålsuparberättelse. Jaja, alla partier har lik i garderoben, så varför lägga särskild vikt vid ett partis solkiga förflutna?

Självfallet talar de inte heller om vad Sverigedemokraternas ideologiska fränder sysslade med under kriget – de som marscherade på gatorna, de som krävde att Sverige skulle ansluta sig till Tysklands sak och ropade om stopp för ”judeimporten” – eller var de befann sig rent geografiskt. En och annan slogs ju för Hitler, däribland en av Sverigedemokraternas grundande medlemmar och förste revisor för partistyrelsen: Gustaf Ekström, frivillig i Waffen-SS.

Denna obrutna linje mellan andra världskrigets nazister och fascister – genom personer som Ekström, Engdahl, Walles och makarna Oredsson och organisationer som nysvenska rörelsen, NRP och BSS – fram till bildandet av Sverigedemokraterna gör denna historierevisionism än mer obehaglig. Medan andra lärde av världskriget och enades om att aldrig låta detta ske igen, övervintrade fascismens idéer i småpartier i politikens ytterkant. Sverigedemokraterna var ett av dessa småpartier, men nu har det vunnit ett så stort stöd och fått ekonomiska muskler nog för att revidera historien om Sverige och därmed också om sig självt.

Men som Erik Walles skrev i SDs partitidning på den tiden då partiet inte försökte dölja sitt ursprung är Sverigedemokraterna ”samma andas barn som de gamla ’nazisterna’”. Det är, tillade han, ”verkligen inget att skämmas för”.

Erik Walles borde veta. Han var under kriget andreman i Nationalsocialistiska arbetarpartiet, den sk Lindholmsrörelsen, och trogen nazist hela livet. Efter att han dog i början av 90-talet, hittades i hans hus i Malung ett register från kriget på över 3000 svenska judar. Det är lätt att föreställa sig vad som skulle hänt med dem om Sverige ockuperats av Hitlertyskland. Också dessa liv är en dimension när man resonerar i moraliska termer om samlingsregeringens agerande för att hålla Sverige utanför kriget. Och förstås när man ska försöka förstå vilket slags parti Sverigedemokraterna är.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Jimmie Åkesson är arg, ja faktiskt jätte-jättearg. Skälet är att statsministern i en intervju i veckan uttryckte oro för vad som skulle hända om vi får en regering som är beroende av SD eller rentav ingår i den. Statsministern noterade att SD ser Ungern som ett föredöme och påpekade att SD naturligtvis kommer att ställa motkrav för att stödja Kristersson.

Åkesson svarade som vanligt genom att indignerat slå ifrån sig. ”Det här är ett rent påhitt, det är Stefan Löfven som försöker att klistra på oss det här”, sa SD-ledaren om Löfvens uttalande om att SD ser Ungern som en förebild.

Jaså?

Så hur ska vi då förstå det hyllningstal som partiets tidigare internationella sekretare Kent Ekeroth höll till Ungern i den utrikespolitiska debatten 2018? Han kallade Viktor Orban ”världens främste statsledare” och devot undersätsigt sa han: ”Ärade minister Viktor Orban stort tack för att du står upp för Europa”.

Kent Ekeroth (SD) hyllar Ungern och Viktor Orban i Sveriges Riksdag. Se hela talet här

Förneka och gå vidare, det verkar vara Åkessons måtto.

Men internet glömmer aldrig. Så lyssna gärna till Sverigedemokraternas hyllning till sitt drömland: Ungern, landet där journalister pressas rapportera regeringstroget och mänskliga rättigheter inskränks, en demokrati som beskrivits ”befinna sig i fritt fall” under ledning av ett parti som byggt sina valkampanjer på antisemitiska tankebilder.

Internet glömmer inte heller att Åkesson själv tagit Ungern och Orban i försvar. Vi minns alla att när han gavs att välja vem han föredrog mellan Angela Merkel och Viktor Orban valde Åkesson Orban. Inte heller har vi glömt Åkessons kritik mot Annie Lööf i en famös artikel betitlad ”Ungern vågar utmana dina värderingar”. Hennes demokratiska värderingar utmanas alldeles säkert, men det är ju själva problemet. Visst, medgav Åkesson, ”det finns saker att kritisera med styret i landet”. Men, tillade han, ”precis som att det finns saker att kritisera i andra länder.”

Precis som i andra länder…

Är det, mot bakgrund av Åkessons överslätande argumentation, märkligt att Löfven oroar sig för vad som kan hända med svensk demokrati om SD får makt över regeringen?


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Åkessons hållning till Orban är tämligen lik den han har till Trump. Flera dagar efter Trumps kuppförsök och uppvigling av den mobb som stormade kongressen, sa Åkesson att Trump visserligen ”saknar många av de egenskaper som vi normalt anser tillhöra mänskligheten” men han stod fast vid att han hellre sett Trump än Biden i Vita Huset.

Det var dock inte bara på Åkesson som topplocket flög av efter Löfvens intervju. Moderaterna blev rasande och dess kommunikationschef liknande Löfven vid en maktfullkomlig despot. Jo, ni läste rätt. Och efter det bisarra utfallet tyckte Ebba Busch ändå att det var Löfven som ”sänkte debattnivån”. Än en gång, ja, ni läste rätt.

Löfvens uttalande är egentligen helt okontroversiellt, och fram till för några år sedan skulle ingen höjt på ögonbrynen. Jimmie Åkesson gick med i Sverigedemokraterna när det fortfarande heilades på partimötena. Partiet hade några år tidigare bildats av fascister och nazister från Bevara Sverige Svensk och Nordiska Rikspartiet. Partisymbolen fram till 2006 var svenska flaggan i formen av en brinnande fackla, en symbol som de kopierat av brittiska nazistpartiet National Front och bara bytt ut de brittiska färgerna mot de svenska. Nazismen i SD tillhör inte heller det förgångna. Med jämna mellanrum avslöjas nya exempel på företrädare med nazistiska böjelser. Går man, om man är demokrat, med i ett sådant parti? Rimligen inte.

Nu handlar det om makten över framtida regeringsbildningar, och då är uppenbart både Ebba Busch och Ulf Kristersson beredda att se åt ett annat håll. Men Åkesson och hans Sverigedemokrater kommer förstås att ställa krav i utbyte mot sitt stöd.

Frågan är vad de kommer att kräva.

Vart Åkesson vill ta Sverige är klart: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.”

Och hur det ska gå till skymtar vi när vi lyssnar på partisekreterare Richard Jomshof: ”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Begrunda Jomshofs ord och fundera på om statsministerns oro är så obefogad.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Liberalernas besked i fredags om att efter budgetpropositionen för 2022 lämna januariöverenskommelsen och gå till val på en borgerlig regering kom inte direkt som en överraskning.

Partiet har usla opinionssiffror och riskerar att trilla ur riksdagen. Så nåt behövde göras. Samtidigt inser de flesta att grundproblemet inte är samarbetet med Löfven. Det blir i så fall svårt att förklara Centerns stabila siffror. Men att byta partiledare ett år innan valrörelsen har antagligen betraktats som ett för stort risktagande.

Däremot visar fredagens utspel att den fraktion i partiet som vill samarbeta med SD har stärkts. Enligt Sabuni är målet att få till en borgerlig regering, och de svajiga och motstridiga uttalandena om vad detta betyder konkret tyder på att detta skulle kunna gälla även om de rödgröna blir största block. Det innebär i så fall att liberalerna öppnar för en regering som är beroende av SD.


Bokrean är igång – 70% rabatt på Smugglaren

Utsedd till en av 2018 års bästa deckare. En berättelse om när högerextremister tar saken i egna händer (Länk till Adlibris).

Det här konceptet har prövats. I Landskrona har Liberalerna styrt med stöd från Sverigedemokraterna sedan valet 2006. Argumentet som kommunstyrelsens ordförande, liberalen Torkild Strandberg, ständigt återkommer till är att man inte hur länge som helst kan ha attityden att man inte ska ”förhålla sig” till ett visst parti. Sabuni anförde liknande argument i fredags. ”Det fungerar inte att isolera Sverigedemokraterna”, sa hon.

Det här visar hur djupt den populistiska retoriken trängt i Liberalerna. Ingen påstår att SD ska isoleras eller att man inte ska ”förhålla sig” till dem. Men det är skillnad på att konstatera att Sverigedemokraterna finns och grunda en regering eller ett kommunstyre på det partiet.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Vad januaripartierna kom överens om var att man skulle förhålla sig till SD på så sätt att de skulle hållas utanför inflytande över regeringsbildningen. Det är inte att isolera ett parti eller att ”mobba” det, vilket är en retorik man ofta ser på sociala medier. Tvärtom. Det är så vårt parlamentariska system fungerar. Regering kan bildas av de partier som får stöd (eller formellt tolereras) av riksdagen. Det innebär att M, KD och SD i dagsläget står utanför inflytande över regeringsbildningen. De gör det för att utfallet i valet blev så och för att Liberalerna och Centern lovat väljarna att inte sätta sig i en regering som är beroende av SD. Under Reinfeldts regering 2006-10 var Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet utan inflytande över regeringsbildningen. Och det var rätt och riktigt. Väljarna hade röstat fram en alliansregering. Att Socialdemokraterna inte hade inflytande över regeringsbildningen då handlade inte om mobbning eller isolering, utan om att väljarna röstat som de gjort. Det är innebörden av demokrati. Då 2006, liksom idag 2021.

Sjutton procent av väljarstödet ger inte någon automatisk rätt till inflytande över regeringsbildningen. Såvida inte andra partier är beredda att samarbeta. Det verkar vara vad Liberalerna nu signalerar när Sabuni säger att hon vill se en borgerlig regering. Det är nämligen å ena sidan självklart att hon vill det. Men å andra sidan, med dagens opinionssiffror skulle en sådan regering bli helt beroende av SD, vilket det höjts kritiska röster om i Liberalerna.

Detta är den springande punkten, men i de riktlinjer som partistyrelsen antagit är det oklart. Liberalerna kan inte tänka sig att sätta sig i en regering med SD. Men man är medvetet otydlig på vad som ska gälla om dagens parlamentariska läge ligger fast efter valet. Kan man tänka sig sitta i en regering som är beroende av SD? Kan man tänka sig släppa fram en M/Kd-regering som är beroende av SD eller som rentav inkluderat SD? Om detta måste Liberalerna tala klarspråk.

För frågan kommer hela tiden att handla om huruvida liberalerna för att få makt är beredda, att liksom KD och M, samarbeta med liberalismens arvfiender?

I så fall bör de byta namn. Liberalism och nationalkonservatism är oförenliga ideologier

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

I en twitterpostning kräver SD-ledare Åkesson stopp för all invandring eftersom det är en ”kulturell belastning”.

Själv tycker jag som Veronica Palm, att det är Sverigedemokraterna som ”representerar en främmande kultur av värderingar som hotar oss som lever här”, att det är Sverigedemokraternas tankegods som är en kulturell belastning.

Åkessons uttalande följdes av ett ramaskri från ledande socialdemokrater, liberaler och centerpartister, det var nästan som om de var förvånade. ”Ovärdigt en partiledare”, sa exempelvis Sabuni. Gott så, men jag hoppas att de spelade förvånade. För ingen kan väl vara förvånad på riktigt?


Bokrean startar – 70% rabatt på Smugglaren

Utsedd till en av 2018 års bästa deckare. En berättelse om när högerextremister tar saken i egna händer (Länk till Adlibris).

Ulf Kristersson, som nog kände att det skavde rejält, skickade ut en av sina riksdagsledamöter för att kräva att Sverigedemokraterna ”förklarar vilken invandringspolitik de faktiskt vill driva”. Som om M-ledningen inte vet.

Åkessons twitterutfall kom bara några dagar efter en uppmärksammad debatt han haft med Peter Hultqvist. Där spelade Åkesson dum i huvudet och vägrade förstå att uttrycket ”att sminka en gris” inte betyder att man kallat honom för gris. Nu var det kanske inte heller försvarsministerns mest lysande stund i rampljuset, och han drog på sig kritik från bland andra Åsa Linderborg som i en krönika tyckte att arbetarrörelsen ägnar sig åt ”brunsmetning”.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Det är oklart om hon menar att SD eller Busch och Kristersson brunsmetas. Kanske både och. Men i vilket fall är det beklämmande att se vänsterprofiler, som Linderborg, använda den här retoriken. Hon har rätt i att om man vill vinna tillbaka väljare som gått till SD är det en verkningslös taktik. Inte heller lär Kristersson och Busch påverkas. De är bara ute efter makten – och om det kostar en Åkesson på justitieministerposten och en Karlsson som skolminister kommer de att betala det priset. Oavsett vad Hultqvist har att säga om SDs rötter i fascism. För att rubba SD:s väljarstöd krävs välfärdsreformer: ett pensionssystem som inte dömer gamla till fattigdom, socialförsäkringar med ordentliga skyddsnät, fri tandvård, en ekonomisk politik som kan föra oss bort från den massarbetslöshet som präglat vårt land i tre decennier. För att nämna några exempel på politik som skulle kunna skapa mer jämlikhet och trygghet. I jämlika och trygga samhällen har extrempartier svårt att få brett stöd. Det vet alla.

Men allt det här kan man tycka samtidigt som man talar klarspråk om Sverigedemokraterna. Därför stör jag mig på uttrycket ”brunsmeta”.

Det är inte en åsikt som vi smetar på dagens sverigedemokrater att deras parti har sitt ursprung i 80-talets fascistiska och nazistiska rörelser, att det länge var svängdörrar mellan SD och nazistiska organisationer, att det med jämna mellanrum avslöjas nya nazistskandaler med företrädare för SD. Allt detta är fakta.

Ett sådant parti brunsmetar sig självt.

Och den partiledare som vill stoppa invandringen med motiveringen att den är ”kulturellt belastande” brunsmetar sig själv.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: