– Varumärke säger du? Jag snurrar på min skrivbordsstol, medan Fridah, förlagets PR-kvinna pratar vidare. Jag har hört att hon är skicklig som bara den. Jäkla bra stol. Kostade mer än min första bil, men jag har inte ont i ryggen längre.
– Vi måste alltså titta på hur vi jobbar med ditt varumärke. Okej?! Lyssnar du?
– Det är väl mina böcker som är varumärket? säger jag.

– Spela inte dum. Jag vet att du jobbat med kommunikation i tjugo år.
– Längre än så.
– Jag fattar. Men du, en del har förändrats. Facebook fanns väl inte ens på den tiden. Nu börjar det bli ute, gammalt. Nu gäller andra metoder för att nå ut.
– Uhm, säger jag och sträcker på mig för att se ut på gården. En granne står lutad över gräsklipparen. Han drar i startsnöret. Stendöd. Han svär.
–Ska jag dansa med kossan Doris eller bränna pengar i Almedalen?
– Åh, kom igen nu!
– Har jag berättat om när Acne, den hippaste av alla reklambyråer, kontaktade oss under EMU-omröstningen?
– Var du inblandad i den?
– Jag var chef på den största nej-kampanjen.
– Jaså, det visste jag inte.
– Ja-sidan hade sisådär 500 miljoner och strösslade pengar omkring sig. Vi hade inte ens en tiondel av det.
– Låter orättvist.
– Politik är inte rättvist. Men hursomhelst. Kathrin satte upp ett möte med dem. Vi hade ju inte hamnat på kampanjen för att vi var hippa, så det enda vi visste var att de gjorde svindyra jeans och slagit igenom med Iprenmannen och Norrlands guld-reklamen. Det här var 2003. Nu är de väl mer allmänt kända. Det var de som gjorde Löfvens korv-film.
– Jag vet vilka de är, de är legender i min bransch.
– Se där, nu fångade jag ditt intresse.
– Lite.
– Vi har inga pengar, så ni får knappt nåt betalt om ni ska jobba för oss sa jag till dom. Det är ok sa Victor, han som basade för det hela. Vi gör inte det här för pengarna. Okej, ni vill alltså bara vara med och stoppa den franska galenskapen sa jag.
– Sa du så?
– Typ.
– Köpte de det, alltså att de knappt skulle få betalt?
– Dom skrattade när jag sa fransk galenskap och viskade nåt om grodor. Vad som bet vet jag inte, men ja, de köpte det. Sedan följde session efter session då vi skulle utbilda deras reklamfolk om varför EMU var dåligt och varför ja-sidan pratade strunt. Det var Kathrin, Peter (som nu också är författare), jag och Stefan, som var vår chefsekonom, Anders – ja, han som är minister nuförtiden och är känd för sitt strikta middagsschema – och Enn, gammal strateg som gjort kampanjer sedan nittonhundrafrösihjäl, gift med Birgitta, tidigare talman och också hon EMU-motståndare. Och så gänget från Acne med brillor i svart, blänkande plast, vaxad lugg, Acnejeans (personalrabatt, antar jag) och sneakers.
– Du, jag har inte riktigt tid med de här anekdoterna. Vad är poängen? Vad hände?
– Jo, först så ville de klippa in Paggan på nån sorts väggtidning. Jag slår honom en pling sa jag.
– Paggan?
– Leif Pagrotsky, han var näringsminister och mot EMU. Dom andra hade Göran Persson satt munkavle på.
– Jaha okej?
– Hur som helst, de ville alltså ha Paggan som sa nåt på en affisch, gärna i en pratbubbla som i en serietidning, och svartvitt skulle det vara. Det sticker ut, allt annat är så glättigt sa dom. Affischerna skulle hänga vid busshållplatser där folk ändå inte hade nåt att göra. Det här var ju före de smarta telefonerna då folk pratade med varandra och läste tidningen på väg till jobbet …
– Du låter uråldrig.
– Jag är fyrtiotvå.
– I rest my case.
– Sedan ville de ha en tysk direktör som red på en struts.


Jag sneglar på grannen ute på gården som kommer lunkande med en bensindunk. Det rycker i hans mungipa.
– En struts?
– Egentligen ville de ha en emu.
– En emu?
– Ser ut som en struts fast mindre och från Australien. Men det fanns inga bilder på direktörer som red på emuer.
– Men det fanns bilder på direktörer som red på strutsar?
– Direktörslika i varje fall. Men jag tror att de till slut photoshopade in direktören på en emu under den Göteborgshumoristiska rubriken ”Vem styr EMUn?”
– Okej … och det här affischerade alltså nej-kampanjen med?
– Japp.
– Jag medger, jag är lite intresserad. Varför? Det låter helt galet.
– Du är inte den förste som säger det. Magasinet Filter skrev senare om Jesper, Acnes kreative ledare och mannen bakom direktörsstrutsen, att det är en tunn linje mellan genialitet och dårskap. Vi vann inte valet på det här, utan på bättre argument. Men vi var tvungna att synas. Så vad skulle vi göra? Ja-sidan hade pengar nog att fylla alla affischplatser i landet. De hade kunnat affischera med tusenlappar om de velat. Vi var tvungna att synas mycket mer per affisch än ja-sidan. Då måste man sticka ut. Så det fick bli direktören på strutsen. Det måste jag också göra.
– Vill du sälja böcker genom att rida på en struts?
– Nej, genom att skilja ut mig från bruset. Jag vet att folk vill ha simpel spänning, men det går tretton simpla mordhistorier på dussinet. Trångt som attans alltså. Men vi är inte så många som skriver den här sortens spänningslitteratur. Vi som vill nåt mer än att bara säga buh! eller vänta… vänta … vad finns bakom hörnet … vänta … ahhh det är den ondskefulle, sanslöst bestialiske mördaren …
– Okej, jag fattar. Det kan funka.
– Det var därför jag sa att mina böcker är varumärket.
– Allright, jag tittar på den vinkeln. Du vill nåt, jag ser också det när jag läser Källa X, det kan fungera det där du skriver om vapenexporten och hemliga avtal. Hur mycket är sant förresten av det du påstår i boken?
– Mer än du anar, men fundera på det i varje fall. Så kan vi snacka mer om vad som är fiktion och vad som är sant nästa gång.
– Jag gör så och slår dig en pling senare.
– Adjö, säger jag och knäpper av samtalet.
Grannen är röd i huvudet när han sliter i startsnöret. Inget händer. Han drar i snöret igen. Död. Han sparkar på den och vänder sig om och går svettig mot förrådet.

Du har läst fortsättningen av en text publicerad på Boktugg för en tid sedan. Du hittar den här.

Tony Johansson är aktuell med Källa X. Det är den tredje delen i den kritikerrosade serien – ”sanslöst spännande”, ”det närmsta man idag kommer Sjöwall-Wahlöö”, ”årets bästa svenska deckare” – om Sydsvenskan-journalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, internethandeln och på alla ljudboksplattformar. Ljudböckerna är inläsa av Reine Brynolfsson.

Föredrag, S:t Ibbs Kyrka, Ven, 20200701

I slutet av april i år avled Maj Sjöwall, hon spenderade sina sista år i Landskrona, ja faktiskt en tid här på Ven. Det går knappast att överskatta den betydelse som författarduon Sjöwall-Wahlöö haft för den svenska populärlitteraturen. Jan Guillou skrev i en runa att hon och Per Wahlöö kom att knäcka koden för den politiska romanen. 

”I isoleringscellen på Långholmen var jag politisk fånge på grund av skrivna ord och … grubblade över hur politisk … litteratur skulle komponeras. Maj och Per hade lyckats med just det. De hade knäckt koden. Jag såg precis vad de hade gjort … Det jag hade upptäckt omskapade mej som författare och förändrade mitt liv.”

En politisk litteratur behöver inte – ja, bör inte – vara en pekpinnefylld text med rader av politiska referenser, den kan vara politisk genom hur den skildrar samhället. 

Guillous tre stora serier – den om krigarhjälten Arn på 1100-talet, den om krigarhjälten Carl i slutet av 1900-talet och så hans senaste stora romanprojekt, den nio böcker långa serien Det stora århundradet om ingenjörshjältarna Lauritzon och deras ättlingar – är mycket bra exempel på politisk litteratur. De bygger alla på samma modell, att i spänningsromanens form gestalta och beskriva ett samhälle och låta karaktärerna antingen ta ställning eller genom sitt handlande föra upp viktiga frågeställningar. Guillou är extremt produktiv och har täckt det mesta, från vad Sverige som nation egentligen är, hur vårt land uppstod, synen på islam till Säpos jakt på kurder under 80-talet och vidare till Sveriges agerande under andra världskriget – Att inte vilja se och Blå Stjärnan, två av böckerna i Det stora århundradet, är fantastiska romaner om det sistnämnda.

Men det var knappast endast Guillou vars liv förändrades, utan sannolikt också en sådan som kollegan GW Perssons. Hans tre tidiga romaner: Grisfesten, Samhällsbärarna och Profitörerna är exempel på utmärkt politisk litteratur, såtillvida att GW i deckarformen kritiserar orättvisor, övergrepp och maktgrupperingar som står över lagen – däribland en justitieminister som köper sex av minderåriga. 

Samma sak kan sägas om den något senare Henning Mankell, vars första Wallanderdeckare Mördare utan ansikte blev början på det svenska internationella deckarundret. 

I förordet till nyutgåvan av Sjöwall-Wahlöös första deckare, Roseanna, noterade Mankell: ”Jag tror knappast att någon som ägnat sig åt att arbeta med att skriva om brott och sociala spegelbilder på ett eller annat sätt inte har inspirerats av vad de skrev.” 

Maj Sjöwall och Per Wahlöö bröt mot den deckartradition som varit dominerande, pusseldeckare, där brottet som skulle lösas mest blev till en intellektuell lek, en lek som egentligen kunde utspela sig var som helst. Med den samhällskritiska deckaren träder riktiga poliser, vi får lära känna en ständigt illamående Martin Beck, in i en smutsig verklighet och denna verklighet skildras realistiskt. 

Realism, att uttrycka sig ärligt om hur samhället är beskaffat, är med tanke på hur samhället faktiskt är beskaffat – till sin natur politiskt.  

Vi lever i ett samhälle med skenande ojämlikhet, orättvisor, könsförtryck, rasism och ett klassamhälle som till och med i välfärdsstatens Sverige får sådant genomslag att det kan skilja nästan ett decennium i medellivslängd mellan två stadsdelar i samma stad, en välfärdsstat där i detta nu Coronaepidemin härjar i betongförorternas trångboddhet och bland dem med jobb som inte kan skötas hemifrån medan de rikaste villaförorterna, med hemmaarbetande tjänstemän, är praktiskt taget oberörda. Att förhålla sig till detta, vårt samhälle, och beskriva det realistiskt, låta det bli en del av den levande texten – det är att skriva samhällskritisk, politisk litteratur.

Det land där man läser P O Enquist och Kristina Lugn om kvällen och ser på Karl-Bertil Jonssons julafton är väldigt olikt det land där man ser på 24 hela nätterna.

Mycket av det som produceras idag är nåt annat, mycket går ut på att skapa hemska, otroligt grymma mördare, med cliffhangers av typen: Se!-där-är-ett-hörn-vad-kan-tänkas-finnas-därbortom-argh-det-är-ju-den-otroligt-grymma-mördaren. Dessa vad vi kan kalla Dan-Brownska spänningsskapande effekter, ska inte förringas eller förlöjligas. Tvärtom. Det säljer, så folk tycker onekligen om det. Men jag tycker ändå att man kan notera att mycket i den svenska deckarutgivningen endast har som målsättning att servera lätttuggad spänning. För dem som söker sådant går tretton böcker på dussinet. Söker man något annat, något mer, ja då är det nuförtiden inte helt lätt. Vi som i likhet med Sjöwall-Wahlöö, vill nåt mer med författarskapet är ganska få.

Man kan förstås fråga om man inte kan vara nöjd med denna enkla spänning. Visst, men jag tror att vi underskattar populärkulturens roll för hegemonin i ett samhälle, alltså vilka idéer och föreställningar som dominerar i ett samhälle. Jag tror exempelvis att få böcker eller teveserier och filmer har haft en sådan betydelse för acceptansen av tortyr som den amerikanska serien 24, en våldsförhärligande agentthriller vars första säsong hade premiär ett par månader efter 11 september. Den blev omåttligt populär, jag har själv sett alla säsonger och alla avsnitt. Låt mig läsa lite ur Källa X, det är en dialog mellan polischefen My och åklagaren Åsa. 

         My lade på, gick fram till köksön och ställde sig under den eleganta fläkten i borstad aluminium. Från vardagsrummet hördes ljuden av vad som förmodligen var en biljakt i ett av Åsas favoritprogram, den amerikanska serien 24. My hade blivit minst sagt förvånad när Åsa medgett att hon höll på att se igenom alla säsongerna av den gamla post-11-september-serien som bröt mot i stort sett allt som Åsa trodde på och arbetade för. My hade sett den när den gick på teve. Men hon skulle aldrig få för sig att se om den. När de pratat om serien vid något tillfälle hade Åsa skakat av sig kritiken och konstaterat att hela sensmoralen visserligen var att tortyr är bra och nödvändigt för att lösa brott, åtminstone terroristbrott, för terrorister ska självfallet inte ha samma rättigheter som andra. Den ende som tortyr inte biter på är Jack Bauer, den amerikanske superagenten som är seriens hjälte och som inte knäcks ens efter ett år av tortyr som de fega kineserna orättfärdigt utsätter honom för. Till skillnad från all rättfärdig tortyr han utsätter andra för och som alltid ger önskat resultat. Men, hade hon sagt, om vi bortser från allt det. 

Hela serien? hade My frågat. 

– Som sagt om vi bortser från allt det, så är serien väldigt spännande och underhållande.  

För att förenkla väldigt mycket: Det land där man läser P. O. Enquist och Kristina Lugn om kvällen och ser på Karl-Bertil Jonssons julafton är väldigt olikt det land där man ser på 24 hela nätterna.

Mina böcker är spänningsromaner, men de tar också upp svåra ämnen, ämnen som inte alltid har några enkla svar, splittrande ämnen. Förra gången jag pratade här i Landskrona, det var på Rotary, reste sig två personer upp och lämnade lokalen i vredesmod. Det var efter att jag sagt att jag ansåg att Hanif Balis sätt att uttrycka sig byggde på fascistiskt tankegods – det var kort efter att han skrivit om ”IS-honor” och ”jihadiavkomma” – och att en anständig borgerlighet måste hålla stånd mot sådan retorik. Det står jag för – såväl omdömet om Hanif Bali som att svenska liberaler måste hålla rågången mot denna liberalismens historiska fiende. Men poängen är: tar man ställning som jag gör, så kommer man att möta motstånd. På väg ut från Rotarymötet sa en av åhörarna skrockande till mig, att det är ju inte direkt vänsterpartister du talade inför. Nä, sa jag. Men de är ju inte heller fascister. 

Jag tror att den bredare förståelse och djup som populärlitteratur kan ge oss, är viktig för att uppnå flockimmunitet mot politisk extremism.

En författares målsättning är knappast att få folk att i vredesmod lämna lokalen när han pratar, men det är sannerligen en av den samhällskritiska litteraturens uppdrag att skapa friktion, den ska inte vara lättuggad. Men, och detta är viktigt, bra samhällskritisk litteratur behöver man inte nödvändigtvis hålla med för att kunna ha behållning av. Jag läste för nån månad sedan den upphaussade spionromanen Geiger av Gustaf Skördeman. Jag håller verkligen inte med om den underliggande analysen i hans skildring av Sverige under Kalla kriget, men min behållning av att läsa denna spänningsroman var ändå större än själva spänningen – just för att den gav mig skäl att tänka och förhålla mig till andra åsikter än mina egna.

Jag tror att den bredare förståelse och djup som populärlitteratur kan ge oss, är viktig för att uppnå flockimmunitet mot politisk extremism. Särskilt stor blir betydelsen av läsande i en tid av snabba informationsflöden, utan källkritik, där vi sitter fast i våra internetbubblor. Vi matas genom Facebooks algoritmer med sådant som vi förväntas gilla. Det som egentligen är en liten krets av likasinnade ter sig plötsligt som hela världen. Det går ju an när det gemensamma intresset är gulliga kattbilder, och vi tror att alla i hela världen också gillar gulliga kattbilder, men vad händer när det gemensamma intresset är övertygelsen om konspirationer, fake news och vit makt?

– Se! Nästan alla i mitt flöde tycker som jag om brotten, invandringen, Coronaepidemin. Då måste det vara sant!

Vad som händer? Svaret har vi redan – då får vi en politisk utveckling som i USA och kanske som vi är på väg att få här. 

Populärlitteraturen har en potential att skapa andra bilder, ge komplexa svar på komplexa frågor, sånt som inte låter sig beskrivas i en tweet, sånt som kräver eftertanke och resonemang – den kan ge oss en förmåga till intellektuellt självförsvar, kort och gott.

Min första roman, Den tredje passageraren, som kretsar kring kriget mot terrorn och hur detta undergrävde rättssäkerheten, förlade jag till Landskrona. Av många skäl, ett var att jag ville skildra ett annat Landskrona än det som man kunde läsa om i tidningarna. En stad är inte summan av sina problem. Men jag ville också skildra en stad i förvandling från det samhälle med bruksortens karaktäristika som Landskrona hade med sitt beroende av varvet till en stad på tillbakagång, med avgrundsdjupa sociala skillnader, vidare till en stad som nu alltmer förändras, inte minst genom nya attraktiva strandnära boenden – men med samma eller till och med större sociala skillnader. Det här valet hade jag kanske inte gjort om det inte vore för Sjöwall-Wahlöö och den dörr som de öppnade, att i deckarens form skildra vårt samhälle. 

De pengar vi får in på att sälja vapen till skurkstater och länder som för krig kan aldrig någonsin motsvara förlusterna i anseende. 

Min andra roman, Smugglaren, skrev jag i affekt över den polariserade debatten om flyktingkrisen. I den romanen förvandlade jag Öresund till ett Medelhavet i miniatyr – och det som är tiotusentals drunknade migranter på flykt från Afrika till Grekland och Italien fick representeras av en drunknad flykting som hittas vid Saxån. Den är alltjämt högaktuell. Senast idag läste jag socialdemokratiska tankesmedjan Tidens utspel om att skicka flyende människor till fattiga grannländer, vilket de klär i nåt sorts solidaritetsresonemang. Det speglar ett hyckleri, argumenterar de, när det till följd av de allt högre hinder som rests längs EU:s gränser mest är unga och starka som lyckas ta sig till Europa. Argumentet måste vara något av ett rekord i politisk fräckhet, inte minst då just tankesmedjan Tiden gjort sig till en företrädare för extremt stram migrationspolitik. Så låt mig dechiffrera det politiska fikonspråket. I klartext ser argumentet ut så här: Nu har muren vi byggt runt oss blivit så hög att endast de starkaste klarar att klättra över. Det är ju hemskt orättvist och helt i strid med socialdemokratins jämlikhetsideal. Alla ska med … eller ehh… tvärtom menar vi. Hur som helst, i rättvisans och den internationella solidaritetens namn ska vi göra muren ännu högre så att nästan ingen kan komma över, men skulle några likt förbannat klara det ska vi skicka dem till nåt utfattigt grannland.

Min förhoppning är att böcker som Smugglaren får läsaren, även den som inte håller med, att fundera vidare och inte köpa den här sortens demagogi, att läsaren därmed har stärkt sitt intellektuella självförsvar.

Källa X som utspelar sig bland annat här på Ven, är en berättelse om ett Sverige som talar fint om mänskliga rättigheter men exporterar död och förintelse till skurkstater. Men jag vill bortom denna ibland förenklade fråga. Jag är inte emot all vapenexport, jag är inte heller pacifist. Men jag är övertygad om att Sveriges komparativa fördel består i den roll vi kan spela för nedtrappning och förhandling, snarare än som liten bidragsgivare i militära sammanhang. Med vapenexporten är det som med en hel del av Sveriges internationella militära engagemang. Ett litet land som Sverige kan göra oändligt mycket större skillnad i världen genom att vara moraliskt ledande än med förhållandevis små militära insatser, som den vi gjort i Afghanistan. De pengar vi får in på att sälja vapen till skurkstater och länder som för krig kan aldrig någonsin motsvara förlusterna i anseende eller kompensera för att vi undergräver oss själva som samtalsledare i internationella sammanhang. 

Men det är precis så vi agerar. Vi komprometterar ständigt denna moraliska ledarposition 

… för småpengar i tvivelaktiga vapenaffärer, 

… genom att vara tysta och acceptera kärnvapen, 

… och för att våra pojkar ska få vara med och leka med de stora grabbarna i Natos kontroversiella krig, dessa Natokrig som fått stater att falla samman, fanatism och hämndbegär att frodas, och som lett att Mellanöstern satts i brand – och därmed till den s k flyktingkrisen som nu definierar svensk och europeisk politik. 

Vi befinner oss i en kyrka, så vad kan vara mer lämpligt än att sammanfatta med ett Bibelord: Vind sår de, och storm skördar de.

Men Källa X är inte en roman som utspelar sig i den stora världen. Den får sin upplösning några mil härifrån nära internationellt vatten i norra Öresund. Jag låter istället världen komma till Landskrona. Historien börjar här på Ven, inte alls långt ifrån där vi nu befinner oss. Låt mig läsa ännu några rader ur Källa X, det blir mina avslutande ord. 

Berts hus låg ett trettiotal meter från landsvägen. Gräsmattan hade inte blivit klippt sedan Bert reste, det var uppenbart. Grinden stod öppen. Sådant slarv skulle aldrig ha fått äga rum om Bert varit hemma. Louise lutade cykeln mot staketet och gick fram till dörren. Hon knackade. Ingen öppnade. Hon knackade igen och lade örat mot dörren. Helt tyst. Det var en glipa mellan dörren och karmen. Endast en av låskolvarna syntes, dörren var olåst. De kanske sover än, men klockan är ju över tolv? Fast man kunde inte så noga veta med folk nu för tiden. Framför allt inte med stockholmare.  

Hon knackade en gång till, bankade.

– Hallå, är det nån hemma? ropade hon. 

Det enda som hördes var den ljumma vinden som drog genom fruktträdens kronor och en fågel som sjöng någonstans i trädgården. Hon såg sig om. Långt borta på landsvägen kom en cyklist. Annars var det helt tomt. Ska jag bara gå runt huset och hämta stegen? Bert skulle inte misstycka. Men varför är dörren olåst? En ilning gick längs Louises ryggrad. En sådan där oförklarlig förändring som gjorde att de små hårstråna på huden långsamt ställde sig rakt ut. Hon tittade på springan mellan dörr och karm igen. Dörren var ju olåst. Men ingen verkade vara hemma. Ska jag cykla hem? tänkte hon. Jag borde cykla hem. Hon slog bort tanken och grep om dörrhandtaget.

Du har läst ett föredrag som jag höll i S t Ibbs kyrka på Ven 1 juli 2020.

Att skriva i tredje person – han, hon – som point of view, fortsättningsvis perspektivgivare, är den absolut vanligaste metoden. Skälen är antagligen att det av psykologiska orsaker är det enklaste sättet att skriva (jag-formen känns som om den ligger närmare en själv), men samtidigt erbjuder det också många möjligheter för komplexa historier. Har du 2-3 perspektivgivare kan du låta läsaren veta precis så mycket som du vill, utan att blanda in en allvetande berättarröst. Det här har vi redan varit inne på, men det finns anledning att reflektera över det. Läs i stort sett vilken modern deckare som helst och du kommer att förstå att det är på det sättet mycket av spänningen byggs upp. Som läsare vet du, för att ge ett exempel, att hjälten är i fara därför att du fått information från andra perspektivgivare, information som hjälten inte har.

Det som gör denna teknik möjlig är vad som brukar kallas ”begränsad” tredje person. Med begränsad avses att hen inte är allvetande. Vi diskuterade det här i lektion 4, men ska nu titta närmare på det.

Om man använder en begränsad tredje persons perspektiv ses allting från den personens perspektiv. Det hen ser, hör, känner, luktar, smakar – sinnesintrycken alltså – och tänker, säger, minns samt eventuellt har olika sorters föraningar om är utgångspunkterna för berättelsen eller scenen.

Vi kan dock tänka oss två huvudvarianter av begränsad tredje person: avlägsen och djup.

Med djup avses att vi befinner oss inne i en persons huvud och målet är att minimera avståndet mellan läsaren och vad din perspektivgivande karaktär erfar och tänker. Det är till sin essens egentligen hur en första person – jag – skulle erfara och tänka, men med jaget ersatt med han eller hon.

Men det här är lättare sagt än gjort, eftersom det också är nära kopplat till distinktionen mellan berättande och gestaltande (se lektion 5). I strikt mening kan det inte, med djupt perspektiv, förekomma något annat berättande än genom din tredje persons tankar. Övrigt måste definitionsmässigt gestaltas. Allt som sker, får vi som läsare ta del av genom den perspektivgivande karaktärens sinnesintryck.

Med ett sådant perspektiv kan du som författare inte ”presentera” din karaktärs egenskaper eller utseende eller berätta om vad han är med om, allt måste gestaltas.

Du kan inte, om du har Erik som perspektivgivare, skriva så här när du tillämpar ett djupt perspektiv: ”Erik var nästan helt flintskallig, men å andra sidan var han rik som ett bergatroll. Han var övertygad om att pengar kunde köpa allt, inte minst kvinnor. Det var han säker på skulle funka även på denna blind date.”

Istället får du antingen gestalta Eriks karaktär genom hans agerande och tankar eller så får du låta någon annan perspektivgivare förse oss med informationen. Vi prövar först med Eriks perspektiv:

”Erik drog handen över hjässan, kanske skulle han ha berättat att han nästan var helt flintskallig och lite äldre än hon förväntade sig. Men skulle hon bry sig? Knappast. Inte när hon fick se hans Patek Philippe-klocka. Då skulle det hetta till trosorna på henne. En minut till entré. Han rättade till klockan och vred på manschettknapparna så att initialerna i snirkligt vitt guld – EvG – skulle synas från hennes håll.”

Att Erik är flintskallig får läsaren veta när han drar handen över hjässan och tänker att han är flintskallig. Hans syn på pengar (och kvinnor) får vi reda på genom hans tankar. Att han är rik inser vi av hans klocka (och vet man som läsare inte vad en Patek Philippe är så förstår man av sammanhanget att den är dyr). Istället för att berätta att han har manschettknappar får läsaren reda på det genom att Erik rättar till dem.

Eller så tar vi alltså in en annan perspektivgivare:

”Marie smuttade på vinet som bubblade på tungan. Han borde vara här nu. Varför hade hon gått med på en blind date? Det var inte likt henne. Men han hade ju verkat så trevlig. Fem minuter till, sedan skulle hon strunta i det här. En gubbe kom in i restaurangen. Han hade en för stor dubbelknäppt klubblazer på sig, röd skarf i halsen och ljuset från kristallkronan blänkte i hans röda flint. Kanske är det han. Hon skrattade till. Nu skiter jag i det här.

– Kan jag få betala, sa hon och vinkade till sig bartendern.

– Det kan vi kanske sätta på min nota istället.

Marie vände sig om och där stod gubben med klubblazern och skarfen.

– Skulle inte tro det, sa hon och stoppade ner mobiltelefonen i handväskan.

– Ursäkta, jag har inte presenterat mig. Erik von Grishuvud, sa han, tog hennes hand och kysste den. En klocka i gnistrande guld satt på hans handled, den såg dyr ut. Du måste vara Marie, fortsatte han.”

Ett djupt perspektiv som ovan innebär att karaktärsdragen gestaltas fram. Om Marie, eventuellt efter att Erik flashat sin halvmiljonerkronorsklocka några gånger till, faktiskt fullföljer daten, får vi som läsare all den information som du som författare ville förmedla – både om Erik och om Marie. Du får fram den utan att berätta det för läsaren, genom den gestaltning som är nödvändig i ett djupt perspektiv. Notera även att det inte finns något ”tänkte hon/han”. I ett stycke med djup gestaltning, blir det bäst om tankar formuleras som i ett flöde. Om man tillför tänkte/funderade/resonerade-huvudpersonen-satser, distanserar man sig från djupgestaltningen. Man kan också experimentera med att låta perspektivgivarens tankar formuleras i jag-form och eventuellt i presens. Det fördjupar perspektivet ytterligare, Marie: ”Varför gick jag jag med på en blind date? Det är ju inte likt mig. Men han verkade så trevlig. Fem minuter till, sedan struntar jag i det här.”

Om du däremot tillämpar ett avlägset perspektiv, kan du mycket väl introducera Erik som först gjordes. Fördelen är att du kan spara ganska många ord och det kan vara ett bra sätt att förse läsaren med bakgrundsinformation. Nackdelen är att du skapar ett filter mellan läsaren och Erik. Det är berättandets filter.

Jag vill dock understryka att allt berättande inte är av ondo. När man läser en del såna här skrivarhandledningar får man ibland intrycket att rådet är att allt måste djupgestaltas. Det tycker jag är ett dåligt råd. Konsten består i att veta när det är lämpligt att berätta och när man bör gestalta. I verkligheten är det här dessutom en glidande skala som man förflyttar sig på. Nancy Kress har liknat det med en kamera som panorerar in respektive ut. Liksom de flesta berättelser innehåller gestaltade och berättade passager, är det vanligt att en scen, berättad med tredje person som perspektivgivare, börjar som ett avlägset, berättande perspektiv för att därefter zooma in och bli gestaltad. Om du skulle välja att inleda scenen med en avlägsen tredje person, som den första beskrivande texten ovan, är det således mitt råd att du sedan zoomar in så att mötet eller om det nu blir en middag gestaltas med ett djupt perspektiv. Om du har både Erik och Marie som perspektivgivare, så bör du vara noga med att inte blanda perspektiven. Absolut inte i samma stycke eller dialog, minimum är en blankrad men helst skilda kapitel.

Det här med avlägset och djupt perspektiv är inte alltid en fråga om rätt eller fel, men det är centralt att man som författare är medveten om vad de olika perspektiven gör med texten och hur man som läsare uppfattar det som sker.

Men ibland kan sammanblandningen av perspektiv förstöra texten – och då är det en fråga om rätt eller fel.

Låt mig ta ett exempel. Nyligen läste jag ett manus som en författarkollega skrivit. Det var en bra historia, gestaltad med djupt perspektiv och ingen allvetande författarröst. Men så helt plötsligt dyker denna mening upp: Nils blev röd i ansiktet.

Röd i ansiktet blev han för att han var förbannad. Om det hade varit en annan perspektivgivare som observerat hur Nils ansiktsfärg förändrades, skulle det ha varit en gestaltning av att Nils blev förbannad. Gott så. Problemet var att det inte fanns någon annan perspektivgivare. Och inte heller fanns det någon spegel. Jag strök och skrev i kanten: hur kan Nils veta att han blir röd i ansiktet?

Med ett djupt perspektiv kan vi endast erfara det som vår perspektivgivare erfar, endast veta, tänka, minnas det som hen vet, tänker och minns. Med ett avlägset perspektiv kan vi berätta om vår perspektivgivare och den värld hen lever i. När eller om vi rör oss mellan perspektiven – zoomar in och ut – måste vi som författare var medvetna om vad som sker och att vi inte kan bryta reglerna för de olika perspektiven utan konsekvenser.

Dags att öva

1. Gör om följande stycke till ett djupt perspektiv:

Annika gick längs stranden. Det var en bra dag idag. Solen sken och Annika kände sig varm. Imorgon skulle hon börja på det nya jobbet. Annika tyckte att det skulle bli roligt.

2. Använd den första inledande berättande texten om Erik (där han sägs vara rik som ett bergatroll). Behåll den och skriv fortsättningen, men nu zoomar du in så att det blir ett djupt perspektiv. Skriv en sida. Om du vill kan du pröva att sedan zooma ut och återgå till ett stycke med avlägset perspektiv som avslutning. Fundera på vad den här in- och utzoomings-tekniken har för effekter på text och läsupplevelse.

Länk till författarskolans huvudsida.

Nu går jag på semester. Nästa lektion publiceras i augusti. Skriv på så länge.

En modern spänningsroman består åtminstone till hälften av dialog. Det lönar sig därför att lägga ner möda på att lära sig skriva dialog.

Vad ska man tänka på?

Vi måste först och främst slå fast att skriven dialog inte ser ut eller låter som när vi pratar i verkligheten. I så fall skulle vi fylla dialogerna med en massa stakande, olika sorters utfyllnadsljud – ehhh, umh, öhhh – och skruvade meningsbildningar. Ta en kaffe med kompisarna och spela in samtalet – och du kommer att upptäcka att det är precis så här. Det finns förstås tillfällen då man kan lägga in den sortens ljud eller på annat sätt väldigt exakt återge hur ett samtal verkligen låter, men det är undantag. Vi återkommer till det. 

Men, invänder nån, ibland stöter jag på dialoger som känns uppstyltade och formella, och jag tänker: så här pratar väl ingen!

Så sant. 

Men om bra dialog varken är det där formella och korrekta språket eller så som vi verkligen låter när vi samtalar, vad är det då?

Svaret är att en bra dialog ger läsaren känslan eller upplevelsen av att det är en verklig dialog.

Lite som gestaltning alltså. Det är ju inte så att vi i verkligheten ser något genom en perspektivgivande karaktärs ögon. Men vi tror att vi gör det. På samma sätt är det med bra dialog. Vi tror att den är verklig. 

Då är bara frågan hur man åstadkommer detta. Jag brukar tala om tio steg för en bra dialog, men vi tar det i etapper. Så  här kommer de fem första.  

1. Ett första steg är att kapa överflödiga ord. Det låter kanske konstigt, med tanke på att vi när vi pratar på riktigt använder vi en massa överflödiga ord, men genom att stryka onödiga ord, skapar vi en snabbare och mer stringent dialog som upplevs som mer autentisk, trots att det kanske är precis tvärtom. 

2. Läs dialogen högt, men föreställ dig att att du läser dialogen inför publik. Då ökar chansen att du verkligen dödar dina älsklingar, de är ofta ganska dåliga (vi återkommer till detta). Hur känns det när du läser dialogen, verkar den autentisk, flyter den på eller måste du anstränga dig för att inte snubbla på orden? Om du snubblar på orden bör du ändra. Ingen – utom, ja, beroende på genre, möjligen rappare eller professorer – pratar så.

Källa X är nu ute. Köp den här, klicka.

”Har du inte lyssnat på/läst ”Källa X” så tycker jag du ska lägga den på din måste-lista inför semestern. Författaren Tony Johansson lyckas galant med den vanskliga ambitionen att plocka upp den fallna manteln efter Sjöwall Wahlöö. Betyg en stark 4 av 5.”

Samuel Karlsson, författare till Morden på Mörkö

3. Olika personer låter och pratar inte likadant och har för det mesta olika infallsvinklar. De har olika attityder och det sätt som du låter dessa särdrag komma fram i dialogen blir en del i hur du formar och utvecklar dina karaktärer. Försök därför ge dina karaktärer olika uttryckssätt och se till att inte blanda samman dessa. Om en karaktär har ett uttryck som hen använder ofta, kommer läsaren snabbt att upptäcka (och irriteras) om en annan använder samma uttryck. 

4. Genom att använda dialogen till att gestalta dina karaktärers egenskaper och sinnestillstånd slår du två flugor i en smäll: Oro, ilska, ursprung, utbildning, samhällsklass, sarkasm, syn på det andra könet, politiska åsikter, ironi – det är exempel på sådant som läsaren kan få information om genom dialogen – utan att du berättar det för henne. Dialogen erbjuder massor av sådana möjligheter. Använd dem! Men låt det gestaltas fram, det vill säga: du ska visa detta för läsaren, inte berätta det. Du ska därför stanna upp om du upptäcker att du skrivit sånt som: …, sa han ilsket/sarkastisk/upprört/glatt/upprymt eller något liknande. Det är adverb. Alla adverb är inte av ondo. Men det är viktiga indikatorer på att du berättar, snarare än visar. Dyker de upp ska du ställa frågan: hur ska jag få fram att han är ilsken/sarkastisk/upprörd/glad/upprymd genom det han faktiskt säger? Är det rentav så att det redan framkommer? Om inte, skriv om! Stephen King har sagt att ”vägen till helvetet är stenlagd med adverb”. Såvitt jag förstår var det detta han syftade på. Tumregeln är att stryka alla sådana adverb och se till att det istället framgår på sättet hen pratar eller på annat sätt handlar under samtalet. 

5. Två personer som sitter och pratar och bara håller med varandra, kan i vissa fall fylla ett syfte. Men det blir mer puls och driv i en dialog där det finns någon sorts motsättning. Om du skrivit en dialog där det inte finns motsättningar, kan det vara så att dialogen är onödig. Jag säger inte att det måste vara så – många dialoger äger rum i exempelvis nära relationer och har till syfte att lära känna karaktärerna och deras relation och bör inte ha någon inbyggd motsättning. Men ofta kan en situation där de samtalande inte är helt överens göra dialogen intressantare.   

Dags att öva

Sätt dig på ett fik eller liknande och spela in ett slumpmässigt samtal från bordet bredvid (använd mobiltelefonen). Är du obekväm med det, spela in när några du känner när de samtalar.

1. Transkribera dialogen, exakt såsom den låter utan att definiera någon fysisk miljö.

2. Försök nu göra om detta till en dialog såsom den kan te sig i en litterär text, d v s ta bort diverse hummande och andra ljud, avbrutna ord etc. Rätta grammatiken, du kommer att se att det kan vara rätt skruvade meningsbyggnader i helt transkriberade texter. Se över om många inlägg börjar med Ja… eller nä. Ta bort och fundera på effekten.

3. Lägg nu in miljön och situationen. Försök bryta upp dialogen, med inskjutna händelsebeskrivningar, exempelvis: … sa hon och tog en tugga av kakan… Han såg ut genom fönstret. Det hade börjat snöa. Han sa: Undvik dock adverben i formen: sa han bitskt/argt/vänligt.

När du skriver en dialog gör du förstås inte som ovan och går omvägen via hur ett verkligt samtal låter för att sedan skala ner. Men jag tror att det är en bra övning för att se skillnad mellan faktiskt talat språk och hur en dialog ser ut i en litterär text. Slutligen läser du dialogen högt. Flyter den bra? Om inte, försök arbeta om den tills den känns bra.

Länk till författarskolans huvudsida

Show, don’t tell är det ständiga mantrat för oss författare. En bra författare är mästare på att visa för läsaren vad som händer – eller om du så vill, gestalta det – snarare än berätta vad som händer. Men vad betyder det egentligen rent praktiskt?

Låt oss bena ut det.

Läs det här korta stycket:

”Dörren slog igen bakom Axel. Det var kallt. Det var kväll. Solen var på väg ner. Han gick mot centrum. Det var halt.”

Det här är typiskt beskrivande meningar. Läsaren ges informationen att det är kallt och att det är kväll när Axel går mot centrum. Dessutom är det halt. Det kan fungera (hjälpligt) som del i en längre välgestaltad berättelse, men om hela texten ser ut så här blir det tråkigt. Som läsare känner man sig inte delaktig. Jaha, en person som heter Axel går mot centrum och det är kallt. Rätt ointressant.
Hur kan jag istället engagera läsaren? Jo, genom att visa att det är kallt, halt och att solen är på väg ner! Hur gör jag det? Det är frågan du ska ställa dig? Hela tiden medan du skriver, ska du ha den frågan i bakhuvudet.

Vi prövar:
”Dörren slog igen bakom Axel. Han drog ner mössan över öronen och tryckte ner händerna i de fodrade fickorna. Han kisade mot solen som stod lågt över hustaken. Skuggorna var långa, trots att hon bara var kvart över fyra. Han tog korta steg på den isiga trottoaren.”

Man kan jobba vidare med detta – hur känns kylan mot huden, halkar han, hördes det nåt ljud när dörren slog igen, rinner näsan, fortsätter solen ner mot horisonten och bländar honom ännu mer, finns det någon bättre formulering än ”korta steg”? Hur mycket du ska utveckla ett sånt här stycke beror på många olika saker, framför allt hur viktig passagen är för berättelsen och hur viktig Axel är. Men du ser skillnaden, eller hur?


När du visar vad som händer med hjälp av Axels sinnesintryck och handlingar involverar du läsaren. Läsaren upplever genom Axel kylan och hon bländas av solen och hon känner igen det där med att ta korta steg när det är halt och så vidare. Det är något annat än att bara berätta för läsaren hur det förhåller sig.

Det här exemplet visade på hur du kan ge liv åt den miljö som din karaktär befinner sig i och själva händelsen (han går), genom att låta läsaren se genom hans ögon.

Ett annat område där gestaltning är viktigt är när du ska ge liv åt dina karaktärers egenskaper och sinnesstämning.

När du vill förmedla dina karaktärers egenskaper till läsaren, kan du visa henne istället för att beskriva.
Om din karaktär har dålig kondition, låt honom bli andfådd när han går upp för en trappa – istället för att skriva att hans kondition är kass.
Om han är arg, skriv inte det. Låt honom istället bli röd i ansiktet, frusta, skrika på en medarbetare, slå någon eller på något. Då visar du läsaren hur hans sinnesstämning är, utan att berätta det för läsaren.
Om han har gått upp i vikt, ställ honom framför en spegel (risk för kliché dock) och låt honom begrunda hur åren och alla ölen sabbat hans förr så vältränade torso.

Du kan också använda miljöbeskrivningar och andra karaktärer för att inviga läsaren i hur dina karaktärer är.
Om han är lång eller kort, låt en annan karaktär titta upp respektive ner på honom. Då använder du andra karaktärers perspektiv för att ge läsaren en bild av honom.
Ett snarlikt sätt är att beskriva (här kan du alltså beskriva, eller ännu hellre låta en annan karaktär betrakta) miljön – exempelvis i hemmet eller på kontoret – för att visa läsaren din karaktärs egenskaper. Om det står en flaska sprit på soffbordet en torsdagsförmiddag, behöver du inte berätta att personen som bor där har alkoholproblem. Om pennorna på hans skrivbord ligger i rad exakt fem centimeter från underläggets vänstra kant, behöver du inte berätta att vi här sannolikt har att göra med en väldigt kontrollerad personlighet.

I ett senare kapitel kommer vi att gå mer på djupet, men för det behöver vi ytterligare några byggstenar, så låt oss avsluta den här utläggningen med två tumregler. Det finns fler, men vi börjar med de här. Om du ser något av följande i din text, ska du stanna upp och tänka: hur gestaltar jag detta istället:

  • Du berättar om vilka känslor en karaktär har: han är arg, upprörd, ledsen, kåt, upphetsad, glad, upprymd. Läsaren kommer inte att identifiera sig med din karaktär, inte känna något själv. För att det ska ske måste du gestalta känslorna – hur agerar exempelvis en person som är arg?
  • Du använder generella, abstrakta adjektiv som stor, fantastisk, het, kall. Det finns förstås tillfällen då det här kan vara rätt adjektiv, men ofta handlar det om att du som författare tagit en genväg. Så istället för att skriva att det var en varm dag på stranden, kan du skriva att din solbadande huvudkaraktär torkar svetten från pannan och fläktar sig med en tidning.

Dags att öva.
Gestalta de tre styckena nedan – alltså visa läsaren istället för att berätta för henne. Var kreativ och brodera gärna ut texten (tids nog kommer vi till det där med att stryka överflödiga ord), men se till att få med all information. Målet är att få till en text som både förmedlar informationen och skapar en känsla av att man som läsare är där.

• Jan-Erik var 183 centimeter lång. Han satte sig i framsätet. Det var trångt för honom.
• Det var månklart. Jag lämnade vägen och gick in i skogen. Inne i skogen var det mörkt.
• Barnen ville inte äta pastan med pesto. De tyckte pesto var äckligt. Mamman blev arg och sa åt dem att äta i alla fall.

Länk till Författarskolans huvudsida och till övriga lektioner

Nästa lektion – Dialog 1 – publiceras 16 juni

Författarskolan är alltså helt gratis, men vill du ge något tillbaka så gör det genom att köpa min nya deckare, Källa X. Klicka här så skickas du vidare.