Brottsförebyggande rådet har publicerat en ny rapport om kriminalitet bland inrikes och utrikes födda. Den visar att en större andel av de utrikes födda har misstänkts för brott än inrikes födda. Inget nytt framkommer jämfört med den förra studien som BRÅ gjorde för femton år sedan, men liksom den gången fungerar den nya rapporten som ytterligare bensin på den alltid brinnande rasistiska brasan. Detta trots att BRÅ understryker att kultur och etnicitet inte förklarar kriminalitet. Rapporten visar rentav att ursprung har liten effekt jämfört med andra faktorer.

En diskussion uppstod om huruvida rapporten borde ha publicerats överhuvudtaget. Det är minerad mark. Vi behöver ju fakta för att kunna orientera oss och fatta beslut; en annan hållning gör bara att rasisterna har mer att peka på för sina foliehattsteorier om att makthavarna förtiger Sanningen (med stort S). Samtidigt är uppenbart den här sortens huvudsakligen deskriptiva studier problematiska. För att vi ska ha någon nytta av alla siffrorna behöver vi förstå dem. Men BRÅ dumpar en trave diagram och tabeller i knäet på oss, utan att ge oss mer än mycket övergripande analyser av vad som förklarar statistiken. BRÅ motiverar studien med att de har ett uppdrag att ta fram fakta till beslutsunderlag. Men bra beslutsunderlag är sådant som inte bara beskriver samhälleliga förhållanden utan också förklarar dem – svarar på frågan varför – så att vi kan svara på frågan hur löser vi de här problemen. På dessa varför– och hurfrågor får vi tämligen svävande svar från BRÅ. Men man bör notera att BRÅ i sin kunskapsöversikt i rapporten avfärdar kultur och etnicitet som förklaring och konstaterar att de studier som undersökt frågan empiriskt funnit

”att det kan finnas en viss effekt av kulturella bakgrundsfaktorer, men att den är relativt svag jämfört med betydelsen av socioekonomiska faktorer eller erfarenheter i det nya hemlandet efter migrationen.”

BRÅ 2021:9, s 18

Men just den sanningen hade förstås ingen betydelse när det självspelande pianot drog igång i landets debattstudior och på sociala medier. Sverigedemokraterna ropade att de förstås haft rätt hela tiden: invandringen och utlänningarnas kultur förklarar kriminaliteten.

Fel enligt BRÅ. Och tydligt belägg att något saknas: om det alltså inte är kultur som förklarar skillnaderna, vilka är då förklaringarna? Det är sådana analyser som behövs.

Det saknas inte underlag i studiens statistik för att göra sådana analyser.

Rapportens resultat kan sammanfattas med att invandrare oftare misstänks för brott än inrikes födda. Andelen som misstänks för brott har dock minskat under perioden 2007-18. Det gäller generellt – inrikes såväl som utrikes födda. I gruppen utrikes födda minskade denna andel från 4,0 till 3,6 procent. Utvecklingen går alltså åt rätt håll. Men positiva nyheter har ingen klangbotten i dagens Sverige.


Nu finns hela min kritikerrosade deckartrilogi även som ljudböcker i inläsning av Reine Brynolfsson. Läs mer här (länk till Storytel)

BRÅ använder begreppet ”överrisk”, vilken för invandrarpopulationen beräknas till 2,5-3,2, beroende på vilka kategorier som jämförs. Det vill säga: det är ungefär tre gånger vanligare i invandrargruppen än i gruppen inrikes födda med inrikes födda föräldrar att misstänkas för brott. När hänsyn tas till åldersstruktur och socioekonomi närapå halveras överrisken till omkring 1,7. Men det är alltså alltjämt 1,7 gånger vanligare att misstänkas för brott i gruppen invandrare än i gruppen inrikes födda med inrikes födda föräldrar. En del av detta kan förmodligen förklaras av att personer med invandrarbakgrund oftare blir föremål för polisens intresse, utan att det alltid finns grund. Att bo i ett utsatt område ökar exempelvis den risken. Och att rasprofilering förekommer är uppenbart för alla som öppnar ögonen.

De främsta förklaringarna till ”överrisk” att misstänkas för brott är, enligt BRÅ-studien, dock inte att man tillhör gruppen invandrare. Istället är det socioekonomi och kön som är de huvudsakliga förklaringarna. Att vara man innebär en ”överrisk” på 3,2 jämfört med att vara kvinna, och denna faktor är viktigare än ursprung. En större andel män med svenskt ursprung var exempelvis enligt rapporten misstänkta för brott än utrikes födda kvinnor. Kön är alltså en viktigare faktor än ursprung. Och ännu större påverkan har socioekonomi. Överrisken bland de som endast har förgymnasialutbildning är 4,1 jämfört med dem som har eftergymnasial utbildning. Tillhör man en familj som uppburit försörjningsstöd är överrisken 6,1.

Det här visar att överrisken att misstänkas för brott om man tillhör gruppen invandrare dels är liten jämfört med andra faktorers betydelse, dels att det är tämligen uppenbart att det är socioekonomiska faktorer som är huvudförklaringen till olika gruppers benägenhet att begå brott.

.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Men det återstår trots detta att förklara den överrisk som finns, även efter att man tagit hänsyn till åldersstruktur och socioekonomi – alltså den ovan nämnda siffran 1,7. Det vetenskapliga sättet att förhålla sig till detta är att konstatera att vi antingen utelämnat en variabel i förklaringsmodellen eller att det eventuellt kan vara så att när flera variabler samspelar blir effekten större (eller mindre) än summan av varje variabels effekt. Alltså att summan är större än delarna. Fokus i debatten ligger förstås på det som är lätt att förstå – det måste handla om kultur, alltså en utelämnad variabel – medan det här med samspelande variabler är svårare att få in i oneliners.

Men förmodligen är det precis vad det handlar om, och i den avslutande diskussionen är det också i den riktningen som BRÅ argumenterar. Men så långt tog sig uppenbart inte de flesta kommentatorer och debattörer.

Vi har en utveckling i Sverige där ojämlikheten ökar mycket markant. BRÅ konstaterar i rapporten att 1990 hade utrikes födda i genomsnitt en levnadsstandard som motsvarade 90 procent av svenskföddas. 2016 var motsvarande siffra 77 procent. Den som föds i Sverige av föräldrar som invandrat löper 11 gånger större risk att växa upp med låga inkomster än svenskfödda barn. Alla som någon gång varit i en sådan situation vet att ekonomin inte endast påverkar vilken mat man kan köpa, utan leder till oro, stress, socialt utanförskap och psykisk ohälsa. Så adderas ekonomisk stress till dåliga utsikter på arbetsmarknaden, boendesegregation, dåliga framtidsutsikter, diskriminering, dåliga skolor och utanförskap. Enkelt uttryckt: vi håller på att få en underklass av utrikes födda.

I dessa mekanismer som kan vara svåra att vetenskapligt analysera, men ändå är lätta att förstå eftersom det är mänsklig erfarenhet som många av oss på ett eller annat sätt delar finns sannolikt förklaringen till den så kallade ”överrisken”. Och här finner vi också lösningarna: välfärdspolitik och en politik för full sysselsättning (vi har haft massarbetslöshet i trettio år), satsning på skolorna och förebyggande socialt arbete i utsatta områden.

Det här innebär också att det inte skulle lösa något att minska invandringen. Hur ojämlikt ett land är saknar nämligen korrelation med hur stor invandringen är eller hur stor andel som har rötter utomlands. Att utrikes födda i genomsnitt har lägre inkomster beror på att vi har en etniskt skiktad arbetsmarknad. Men ojämlikheten som sådan och de effekter på bland annat brottsligheten som denna ger skulle finnas kvar även utan invandring. Minskad invandring skulle därför inte minska brottsligheten i samhället.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker ( Storytel)


Jag är författare och har sedan jag blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Jag har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Mina deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att jag inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Jag känner Veronica Palm sedan 25 år, så jag kan knappast skriva någon objektiv recension av hennes debutroman Inte alla män. Men ett boktips så här i semestertider kan jag ge. Inte alla män handlar om riksdagsledamoten Emilia Berg. Och bara för att få den saken ur världen: ja, det är svårt att inte se före detta riksdagsledamot Palm framför sig när man läser om Berg.

Berg försöker få ihop att ha-barnen-varannan-vecka-tillvaron med sina politiska uppdrag. Hon är på väg upp i partihierarkin, dock ständigt omsprungen av män som saknar andra egenskaper än att de är just män. Av en tillfällighet träffar Emilia sin barndomskamrat, Josefine. De har glidit ifrån varandra, såsom det ofta blir på vägen till vuxenlivet. Fast i det här fallet handlade det också om att Josefines mor, när hon gifte om och upp sig handgripligen lyfte bort Josefine från det enklare liv de levt. Josefine lever nu överklassliv som hemmafru, till synes lyckligt gift med en riksdagsledamot som spås en lysande framtid i sitt parti och som är, ryktas det, på väg att utses till minister. Snart inser Emilia emellertid att han misshandlar Josefine.

Romanen övergår nu till att bli en lärobok i hur man bör agera när man upptäcker att någon misshandlas eller far illa. Men missförstå mig inte. Det är inget negativt och storyn försämras inte. Tvärtom. Sedan jag själv började skriva, läser jag det mesta med författarens glasögon, studerar själva hantverket så att säga. Och jag kan bara konstatera att Palm lyckas väl när hon komponerar sin historia. Bra karaktärsskildringar och en bitvis riktigt spännande historia som balanserar där på realismens kant mellan fiktion och dokumentärt skrivande. 

Jag tycker rentav att Palm emellanåt briljerar i hur hon gestaltar Josefine, i synnerhet hennes tankevärld, såsom den formats och kuvats under år av psykisk och fysisk misshandel. Det enda som skaver är att kvinnomisshandlaren också är politisk motståndare till romanens huvudkaraktär, Emilia Berg. Dels är det lite för simpelt, dels är det kontraproduktivt. Själva poängen är ju att män som slår kvinnor finns överallt. Givet att historien ska utspela sig i en politisk miljö, hade det varit betydligt mer effektfullt och pedagogiskt om Palm gett rollen som hustrumisshandlare till en av Emilia Bergs partivänner. Det är lite synd, faktiskt. Men vill du läsa en spännande roman i sommar om ett aktuellt ämne, så kan jag verkligen rekommendera Inte alla män.

Inte alla män har getts ut av Bokfabriken och finns även i en bra inläsning av Maria Lyckow.

Tony Johansson, är själv författare och skriver deckare. Läs mer här.

Jag gissar att de flesta inte ens funderade på varför Jimmie Åkesson i förra veckan konstaterade att ”Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti”. Men det är ett lika viktigt som sant påpekande (läsaren kan sätta sitt kryss i taket, för det är som bekant ovanligt att jag håller med SD-ledaren).

Sverigedemokraterna är, som jag i detalj redogjort för tidigare, ett parti med rötter i fascism och nazism. Det bildades i slutet av 80-talet av nazister, fascister och apartheidförespråkare, men personkopplingarna går ända tillbaka till Lindholmrörelsen, det svenska nazistpartiet under kriget.

Fascismen uppstod som en reaktion på socialismens/kommunismens fokus på klasskamp och internationalism och på det som den betraktade som en nationsupplösande liberal kapitalism. Fascismen delar vissa särdrag med konservatism – exempelvis fokus på nationen/folket och en kritik mot jämlikhetssträvanden – men det är inte en borgerlig ideologi om vi med borgerligt avser liberalism. Lika lite som det är en vänsterideologi. Fascismen är antiliberal och antisocialistisk.

Sverigedemokraterna har aldrig varit ett borgerligt parti. Detta är viktigt att komma ihåg när de forna Allianskollegorna försöker få Centern att stödja en ”borgerlig” regering.

Men svensk borglighet är som bekant en ohelig allians av liberaler och konservativa. Ohelig därför att liberalism och konservatism är gamla fiender. Konservatismen uppstod som en reaktion på liberalismens revolutionära omvälvning av det gamla stånds- och previlegiesamhället, en revolution som liberalerna i många länder, däribland i Sverige, kom att fullfölja tillsammans med den socialistiska arbetarrörelsen. Hjalmar Branting valdes först in i riksdagen på en liberal lista och det var genom en allians mellan liberaler och socialister som Sverige blev en demokrati. Liberaler och socialister i kamp mot de konservativa. Senare skulle socialdemokratins växande makt tvinga samman liberaler och konservativa till en gemensam borgerlighet. Spänningarna har aldrig försvunnit, men de har för det mesta varit hanterbara.

Fram tills nu. Sverigedemokraterna slår in en kil i den svenska borgerligheten, mellan dess konservativa och liberala gren. River i ett gammalt sår, så att säga.

Åkesson skriver i sin bok Satis Polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själlösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Och, säger han, ”Liberalerna är ju ett rätt onödigt parti”.

Anti-rasistisk deckare? Det finns, pröva den här >>>

Det här är bakgrunden till att Åkesson säger att Sverigedemokraterna inte är ett borgerligt parti. För konservativa är detta förstås inget större politiskt problem – möjligen med undantag av att överklassen naturligtvis ser ner på vad den betraktar som en oborstad sverigedemokratisk medlemskader. För liberaler är detta däremot ett jättelikt problem. Det här är vad Annie Lööf insett. Sabuni förstår detta, men hoppas hålla sig flytande med moderata stödröster. Kristersson och Busch å sin sida har helt enkelt gjort en maktanalys och dumpat Reinfeldts liberalism respektive Alf Svenssons och Göran Hägglunds kristna värdegrund.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


Det är därför den gamla konflikten mellan liberalism och konservatism nu kommer upp till ytan i borgerligheten. Centern – och alla andra liberaler – har nu mer gemensamt med Socialdemokraterna än med Moderaterna. Precis som liberaler i början av förra seklet hade mer gemensamt med arbetarrörelsen än med Högerpartiet. Det är också därför det är så missvisande när Moderaterna och Liberalerna försöker locka över Centern till att stödja en ”borgerlig” regering. Som vore det en liten justering att ta in SD i det gamla Allianssamarbetet. Detta skulle bli en ”borgerlig” regering endast om man avser en nationalistisk, antiliberal och konservativ regering. Just därför är Annie Lööf så hårdnackat emot. Och just därför hotar Liberala ungdomsförbundet att inte stödja moderpartiet i valet nästa år. Bengt Westerberg säger samma sak. Han tänker inte ens rösta på det parti han en gång ledde. Snacka om skräll. Men egentligen säger Westerberg inte mer än vad Kristersson sa för tre år sedan, då när han dyrt och heligt lovade förintelseöverlevaren Hédi Fried att han aldrig skulle samarbeta med SD, eller när han stod i Almedalen samma år och sa: ”SD hyllar ledare som ifrågasätter den demokratiska grunden för Europa… Inte i något annat parti säger så många så ofta horribla saker”.

Tre år sedan alltså.

Men så är Ulf Kristersson en man utan heder.

Till skillnad från Bengt Westerberg.

Men det är också här som en central skillnad gentemot Danmark och Norge finns. I dessa, våra grannländer, har Fremskrittspartiet respektive Danskt Folkeparti, med hjälp av allmänborgerliga partier, fått stort inflytande över regeringsmakten. Det råder knappast någon tvekan om var de står i migrationsfrågor. På så sätt kan det tyckas som att de liknar SD och den situation vi har i Sverige. Samtidigt skiljer sig dessa partier i grunden från Sverigedemokraterna. Både Danskt Folkeparti och Framskrittspartiet har rötter skattepopulism, alltså i någon form av (ny)liberalism, och har fler likheter med Ny Demokrati än med Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har, som nämnts, rötter i nazism. Man kan ha många åsikter om nyliberaler, men de förespråkar inte massmord. Det gör nazister. Definitionsmässigt. Många år har förflutit, invänder säkert några läsare. Det är förstås sant, och Sverigedemokraterna kan inte längre betraktas som nazistiskt. Men samtidigt har inte Sverigedemokraterna gjort upp med sitt förflutna. Sanningen är att de inte ens erkänner det som är ett historiskt faktum, att partiet bildades av nazister. Och det kommer jämt och ständigt fram nya exempel på sverigedemokratiska företrädare som hyllar Hitler, gör sig lustiga över förintelsen eller fångas på film när de skrålar till Vit-makt-musik.

Det är detta parti som Moderaterna nu lyfter upp till finrummen. Det gör att jag inte kan släppa en tweet som den liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz skrev i veckan: ”ibland undrar jag över om vi lärt oss någonting alls från Trump-eran. Det är liksom såhär det är med den sortens politiker? Och moderaterna är lika lite beredda att stå emot som republikanerna var och är.”

Och jag tänker: vad händer nu när Moderaterna använder sin politiska trovärdighet till att tvätta bort det bruna i Åkessons historia och om sedan SD blir det största partiet i Kristerssons koalition? Kommer Moderaterna att stå emot Sverigedemokraternas ministerambitioner?

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

När Jimmie Åkesson tweetade att SD inte tänker ”lämna eller överge” sina rötter blev det något av en backlash. Man kan nämligen diskutera hur Sverigedemokraterna ska etiketteras idag – rasisistiskt, främlingsfientligt, högerpopulistiskt osv. – men partiets rötter i fascism och nazism är historiskt oomtvistat. Låt oss därför en gång för alla klargöra hur det ligger till. Källor för nedan framställning utgörs huvudsakligen av Stieg Larssons Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen, en bok han skrev tillsammans med Mikael Ekman samt Extremhögern som han skrev tillsammans med Anna-Lena Lodenius. Larsson slog senare igenom med sina thrillers om Lisbeth Salander, men han var långt innan dess erkänd som en av Sveriges främsta kännare av de högerextrema rörelserna. Därutöver nämns och länkas ytterligare källor löpande nedan.

Rasisternas 1980-tal

Sverigedemokraterna har sin bakgrund i BSS – Bevara Sverige Svenskt. BSS bildades i slutet av 70-talet och samlade en brokig skara högerextremister – från kostymklädda herrar skolade i fascismens ideologi till gatukrigande skinnskallar. Det blev snabbt den dominerande högerextrema rörelsen i Sverige. BSS förgrundsgestalt var Leif Zeilon. 1977 hade han åkt på en studieresa till apartheidens Rhodesia. Detta tillsammans med en person som, enligt Larsson och Ekman, var med i nazistiska Nordiska Rikspartiet (NRP). Zeilon förnekade visserligen att han hade kopplingar till nazism. NRP:s ledare, Göran Oredsson, var dock av annan uppfattning: ”Leif Zeilon har varit en ivrigare förkämpe för NRP än mången annan.” Rhodesiaresan verkade ha varit inspirerande och om apartheid skrev Zeilon tio år senare i den regeringstrogna sydafrikanska tidningen The Citizen: ”Vad Sydafrika behöver är en nation för endast vita”. Det uttalandet sammanfattar väl vilken sorts person vi här har att göra med, och det ska understrykas, även om vi går händelserna i förväg, att Zeilon bara ett år efter Sydafrika-insändaren var med om att bilda Sverigedemokraterna och blev det nya partiets första talesperson. BSS samverkade även med norska Natsjonalt Folkeparti som vid denna tid försökte bygga upp en nordisk nazistfront och Danmarks Nationalsocialistiska Rörelse.

BSS fokuserade på invandringen och varnade i flygblad för att inom några få år skulle invandrarna ha ”totalt ockuperat Sverige. Med kanske en turk som diktator och neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk”. BSS förste ordförande var Sven Davidsson. Han hade fått sin politiska skolning i Per Engdahls Nysvenska rörelse. Jag nämner dessa båda särskilt – Zeilon och Davidsson – såväl för att de båda var med och grundade Sverigedemokraterna, som för att de var för sig representerar en länk bakåt till de båda centrala högerextrema rörelserna under efterkrigstiden: den fascistiska Nysvenska rörelsen och det nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP).

BSS försökte skapa en enad ”nationell front” och sökte sig i mitten av 80-talet till Framstegspartiet. Det var mest känt för att efter mordet ha skickat ett pressmeddelande där de förkunnade att det var ”bra för Sverige att vi slipper Palme”. BSS och Framstegspartiet slog sig samman till Sverigepartiet.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


På Stockholms gator blev det under våren 1987 kraftmätningar mellan det nybildade Sverigepartiet som försökte etablera ”invandringsfria zoner” genom aktioner på lördagarna i tunnelbanan och på Drottninggatan och paraplyorganisationen Stoppa rasismen, där dåvarande SSU-ordförande Anna Lindh var tongivande. Denna kraftmätning förlorade rasisterna rent numerärt och de lade ner sina lördagsmanifestationer. Sannolikt bidrog nederlaget till att Sverigepartiet bröts sönder. För att göra en lång historia kort, så uteslöt BSS:arna det gamla Framstegspartiets företrädare. Men det här var en jäkla röra för att uttrycka sig milt – under en tid existerade tre olika organisationer som gjorde anspråk på att vara det riktiga Sverigepartiet. Men det var ur denna röra som BSS-fraktionen bildade Sverigedemokraterna.

”Vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin”

Formellt bildades Sverigedemokraterna på ett extra årsmöte för Sverigepartiet i februari 1988, ett möte som BSS:arna kallat till. Då bytte partiet namn till Sverigedemokraterna. Utöver ovan nämnda Leif Zeilon och Sven Davidsson närvarade bland annat skinnskallen Johnny Berg. Leif Zeilon och Johnny Berg blev det nya partiets talespersoner. När den senare lämnade uppdraget i slutet av 1988 ersattes han av Anders Klarström som något senare valdes till Sverigedemokraternas första partiledare.

Klarström hade sin politiska hemvist i Nordiska Rikspartiet (NRP) och dess Riksaktionsgrupp (RAG) i Göteborg. Det var inte, såsom Sverigedemokraterna nu försöker göra gällande, i någon avlägsen dåtid och med högst oklar övertygelse från Klarströms sida. Nordiska Rikspartiet var det viktiga nazistpartiet under efterkrigstiden och i dess aktionsgrupper, som organiserats med tyska SA som förebild, fick, enligt NRP:s instruktioner till medlemmarna, endast den bli medlem ”som visat stor lojalitet och offervillighet under en längre tid … konfrontationer med landsförrädare, ska i första hand ombesörjas av ortsgruppens RAG-grupper”. I korthet: i RAG-grupperna organiserades Nordiska Rikspartiets gatukrigare, och det var alltså härifrån som Sverigedemokraterna hämtade sin första partiledare.

Bara två år innan Sverigedemokraterna bildades hade Klarström dömts i de uppmärksammade nazisträttegångarna i Göteborg då ett 20-tal NRP:are åtalades för sådant som mordhot mordbrand och skadegörelse. Klarström hade bland annat fångats på band när han mordhotade den folkkäre teveprogramledaren Hagge Geigert: ”vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin… vi vet var du bor också. Vi ska komma och döda dig”.

Lindholmsnazisterna

”Om Per Engdahl och Nysvenska Rörelsen var den krets som gav de viktigaste impulserna till det tidiga BSS när rörelsen grundades, så var det arvet från Lindolmrörelsen som kom att spela en framträdande roll i Sverigedemokraterna under de första åren” konstaterar Stieg Larsson och Mikael Ekman i sin år 2001 utgivna Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen. Då, för 20 år sedan, var detta okontroversiellt. Men om någon skulle säga så idag i exempelvis Agenda, skulle med all säkerhet programledaren bryta in och säga nåt i stil med att nu är ju inte Sverigedemokraterna här och kan försvara sig. Men det är ett faktum att, som Larsson och Ekman skriver, partiets ”medlemskader och funktionärer befolkades av nazister. Några av dem var legendarer i den ’nationella’ rörelsen”.

Två av dessa legendarer var Gösta Bergquist och SS-veteranen Gustaf Ekström. Båda var under kriget medlemmar i NSAP/SSS, den så kallade Lindholmrörelsen, alltså det svenska nazistpartiet. ”Nationalismen är den samma inom Sverigedemokraterna som i Lindholmrörelsen, det kan jag försäkra”, förkunnade Bergquist. Tillsammans med Gustaf Ekström gick han till det första mötet då Malmöavdelningen av Sverigedemokraterna startade. Detta var två veckor efter att riksorganisationen bildats i Stockholm. Nu, när den här historien är alltför belastande för partiet, försöker man tona ner det faktum att två gamla nazister från kriget, var med och grundade Sverigedemokraterna. Det här var ju bara Malmöavdelningen, säger de. Fast att skapa ett nytt parti är som Ulvenö, Palm och Larsson skriver i sin biografi över Ekström, ”en kollektiv handling”. Det här var bara två veckor efter att Sverigepartiet döpts om till Sverigedemokraterna. Det krävs att många människor agerar och går samman för att man ska bygga ett nytt parti. Ekström var en av dem. Och han var varmt välkommen, för ett år senare valdes han till revisor för riksorganisationen. Även detta försöker Sverigedemokraterna idag tona ner betydelsen av. Han satt inte i partistyrelsen, argumenterar de. Nej, det är korrekt. Men revisor för riksorganisationen i ett nystartat parti som måste ha mängder av formalia på plats för att fungera är en central position. Man kan dessutom fråga sig hur krystade ursäkterna egentligen kan bli. Är det ens lönt att försöka förneka det uppenbara? Partistyrelsen befolkades av nazister, den leddes av den tidigare NRP:aren Anders Klarström, och den som hade uppdraget att granska honom och styrelsen var Gustaf Ekström – svensken som frivilligt tagit värvning för Hitler och som förblev nazist hela livet.

Partiet som Åkesson blev medlem i

De flesta i Klarströms första partistyrelse hade nazikopplingar, utöver tidigare nämnda kan noteras Reine Wikström från NRP/RAG i Göteborg och Tord Hagström som bildade det nazistiska skivbolaget Last Resort Records.

1991 valdes även, kan noteras, Niklas Irberger in i partistyrelsen. Två år senare greps han och flera andra SD:are vid ett valmöte med Gudrun Schyman. I hans väska fann polisen en skarpladdad handgranat. Han dömdes till ett års fängelse för bland annat förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, olaga vapeninnehav samt brott mot knivlagen.

Inför valet 1991 bjöd SD in den tyske SS-veteranen Franz Schönhuber och den engelska förintelseförnekaren Anthony Hancock. Men några större framgångar nådde man inte. Ny Demokrati är en del av förklaringen. En annan att medlemskadern till stor del bestod av skinnskallar, ofta dubbelorgsniserade i organisationer som Vitt Ariskt Motstånd, VAM. Men vit-makt-terroristerna sågs inte som ett problem. Snarare tvärtom. Som vid 30-novembermarschen 1992 då Klarström eskorterades till Kungsträdgården av maskerade hakkorsprydda livvakter från VAM.

Detta var partiet som Jimmie Åkesson gick med i. Själv har han påstått han gick med i Sverigedemokraterna först efter att Klarström avgått i mars 1995. Det är lätt att förstå att det är viktigt för honom. Men som Expo avslöjat gick Åkesson i själva verket med redan 1994. Det var således till ett parti lett av nazister som en ung Jimmie Åkesson sökte sig. Ingen demokrat fattar ett sådant beslut.

Så här har du, Jimmie Åkesson, inte bara partiets, utan också dina rötter.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Brottsförebyggande rådets rapport i förra veckan om det dödliga skjutvapenvåldet passade som hand i handske i det allmänt upphaussade stämningsläget, där det sällan finns plats för annat än alarmism.

Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forsell kallade resultaten ”en skam för Sverige”, Jimmie Åkesson sa att det var en ”skandal” och att ”Sverige blivit Europas Chicago”. Kristdemokraterna talade om ”sju förlorade år” och Liberalerna lovade att allt skulle bli så bra ”bara vi får en borgerlig regering”.

Rapporten så. Vad säger den? Jo, egentligen fyra saker.

För det första att det totala dödliga våldet inte har ökat i Sverige jämfört med hur det var under de första åren av det nya millenniet. I början av millenniet avled 10-11 personer till följd av dödligt våld. Det gjorde det under 2019 också. Även om det inte ingår i jämförelsen med övriga länder, framgår det av rapporten att under 2020 ökade det dödliga våldet ytterligare till 12 per miljon. Det är högre än under början av millenniet, men lägre än i början av 90-talet, då det dödliga våldet låg på 14-15 per miljon invånare.

För det andra framgår att det totala dödliga våldet föll från millenieskiftets nivåer och bottennoterade på 6-7 fall per miljon 2011-2012, varefter det alltså steg till samma nivåer som i början av millenniet. Av detta kan vi konstatera att risken att utsättas för dödligt våld inte har ökat jämfört med hur läget var under 90-talet och början av millenniet. Däremot har risken ökat jämfört med 2012.

Från Brottsförebyggande rådets rapport

För det tredje visar rapporten att det dödliga våldet med skjutvapen är vad som driver trenden för Sveriges totala dödliga våld. Det är främst yngre män i kriminell miljö som är offren. Det är denna lista som Sverige nu ligger näst högst på, och där Sverige går emot trenden i övriga Europa. Under 2021 har dock, även om det ligger utanför den period som rapporten undersöker, skjutningarna minskat mycket drastiskt.

För det fjärde framgår att risken att utsättas för dödligt våld har stigit i Sverige men fallit i övriga Europa, och att dessa båda trender gjort att Sverige nu ligger över genomsnittet. Samtidigt är lite proportioner rimligt också här. Sverige ligger exempelvis över Danmark och Norge, men under Finland och Belgien. Det finns naturligtvis fog för att oroas över utvecklingen och vidta åtgärder, men om tonläget i debatten är rimligt får envar ta ställning till. Att jämföra Sverige med Chicago, som SD-ledaren gör, är i vilket fall bara löjeväckande och okunnigt. Som Maria Robsahm noterar är risken att utsättas för dödligt våld i Chicago 23 (!) gånger större än den är i Sverige. I global kontext är risken i Sverige, liksom i Västeuropa, mycket låg.

Från Brottsförebyggande rådets rapport.

Debatten som följde var förstås som ett självspelande piano. Innan Forsell och Åkesson ens öppnat munnen visste vi alla precis vad de skulle säga. Jag är nog inte ensam om att vara innerligt trött på den här simpla och förutsägbara debatten där allt går ut på att skylla på varandra i en fråga där det sannolikt inte spelar särskilt stor roll vilken partifärg ansvarig minister har. Studera linjediagrammet ovan. Under den perioden har vi haft två regeringar ledda av Göran Persson, två regeringar ledda av Fredrik Reinfeldt och två regeringar ledda av Stefan Löfven. Det dödliga våldet i nivå och avseende trender saknar helt tydligt korrelation med regeringsfärg. Men vill man göra detta till partipolitik finns det nåt för alla. Det totala våldet är lika högt nu som i början av millenniet. Antar att det således talar för regeringen Löfven på temat att det inte går åt helvete, i varje fall inte mer än det gjorde för två decennier sedan. Men skjutvapenvåldet har ökat. Det torde ju således tala för Moderaternas kritik. Fast å andra sidan skedde trendbrottet under Reinfeldt och alla vet ju att det tar flera år för en regerings politik att få effekt. Kan nuvarande regering lastas för detta och borde inte Moderaterna ha något mer modest svansföring? Men för den som söker finns det alltså möjlighet att vinkla statistiken så att det talar för den egna saken.

Alla ansvariga politiker vet förstås allt detta, och många väljare vet det också. Men i dagens debatt finns det inte utrymme för det lilla konstaterandet att det här nog är ett gemensamt ansvar, att det egentligen inte går att lasta en regering eller ge en regering cred för det ena eller andra. Den som säger så angrips för att skyla över situationen eller inte vilja ta ansvar. Därför blir det istället pajkastning med tävling om vem som är tuffaste sheriffen i stan och en massa symbolpolitik. Ta det här med anonyma vittnen, som Moderaterna vevar runt i debatten. Om vi bortser från invändningen att sådant är djupt problematiskt och strider mot tvåtusen år av rättstradition, så är det dessutom så att det knappast är vad som kommer lösa den gordiska knuten. Den statliga utredning som nyligen utredde frågan drog slutsatsen att möjligheten som finns i våra grannländer ”används extremt sällan”. Det säger sig således självt att detta inte kan bli mer än symbolpolitik.

Tuffa sheriffer kan förstås inte heller medge att det kanske inte är de mest högprofilerade och hårda åtgärderna som kommer att avgöra utvecklingen framöver.

Ett sådant exempel är hur Malmö stad och polisen agerat på området Seved. SVTs reporter sammanfattar utvecklingen så här:

”Nyligen besökte jag Seved i det särskilt utsatta området Södra Sofielund i centrala Malmö. Där har staden tillsammans med polis, socialtjänst, civilsamhälle och fastighetsägare fått bort de oseriösa hyresvärdar som tidigare låtit området förslummas. Förr kunde utomstående inte komma till området utan att bli konfronterade av ungdomsgäng – idag är det som dag och natt.”

Men handen på hjärtat. Det handlar ju om polisarbete och sociala och strategiska åtgärder från staden – inte om tuffa tag på riksplanet.

Eller ta det av twitterhögern utskrattade sluta-skjut-projektet i samma stad. ”Bara prat”, sa SD medan närstående Samhällsnytt skrev om att det handlade om att polisen bjöd kriminella på pizza och försökte bli kompis med dem. Den sortens retorik passar väldigt bra med tonläget i debatten. Men nu ett par år senare tycks alla vara överens om att det varit framgångsrikt. Så det projektet är inte längre, så att säga, i den politiska skottlinjen.

Men också detta handlar om polisarbete, inte om hur tufft Johan Forsell eller Jimmie Åkesson kan se in i kameran och tala om hårdare tag.

Jag menar inte att det saknar betydelse vilken politik som förs. Däremot tycks det vara mer lågprofilerade åtgärder – som att röja upp bland slumhyresvärdar – och att ge polisen bra förutsättningar att göra sitt jobb som har betydelse. Men detta handlar mindre om den symbolpolitik som dominerar debatten och mer om resurser och att samhället tar ett samlat grepp. Det handlar om socialpolitik, jobb och framtidsutsikter och det är här de stora förändringarna skett de senaste tre decennierna med större klyftor, massarbetslöshet och milsvida skillnader i förutsättningar, inte minst för barnen i skolan. Till syvende och sidst är det åtgärder på det sociala området som kan ha verklig effekt.

Eller som Tomas Stakeberg Jansson, lokalpolisområdeschef i Borås konstaterar: ”När vi poliser kommer in i bilden är det ofta försent. Det förebyggande arbetet är främst kommunens och lokalsamhällets ansvar. Ny offensiv lagstiftning är välkommen men det är genom att ungdomarna utbildas, blir sedda, hörda och bekräftade som vi kan komma till bukt med problemen. Allt annat är bara reaktivt istället för proaktivt.”

Jag skulle önska att sådana perspektiv fick mer utrymme i debatten.

Och att politiker som leker sheriffer fick mindre.

Jag är nog inte ensam om att tycka så.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

%d bloggare gillar detta: