Varför står S stilla?

Publicerad i SKD 20091211


För centern och moderaterna var gårdagens siffror i SCB:s stora partisympatiundersökning en kalldusch. Centern fortsätter att backa och är nu nere på samma nivå kring fem procent som kristdemokraterna, som däremot kan pusta ut efter en period kring 4-procentsspärren.

Maud Olofssons handfallenhet inför krisen i bilindustrin och hennes inkompetenta hantering av Vattenfall förklarar antagligen centerns tillbakagång. Moderaterna får å sin sida ta stryk för en sysselsättningspolitik som inte fungerar och för klappjakten på sjuka och döende. Att socialförsäkringsministern efter massiv kritik nu beviljar amnesti för döende personer som hon egentligen velat tvinga ut på arbetsmarknaden, ändrar inte intrycket av att regeringen saknar empati.

Den rödgröna alliansen kan glädjas åt att miljöpartiets ökning ytterligare vidgar oppositionens försprång. Men socialdemokraterna står och stampar, vilket mot bakgrund av vad som händer i ekonomin kan tyckas märkligt. Den pågående krisen är ju allvarligare än 30-talets. Fallet i industriproduktion är väsentligt större och BNP minskar i år mer än under det värsta krisåret under depressionen. Arbetslösheten är redan på samma nivå som 1932 och ökar.

Trots det står alltså socialdemokraterna stilla. Men det finns, menar jag, en enkel förklaring. Och den ligger i den förödande kombinationen av det svaga förtroendet för Mona Sahlin och den strategi som socialdemokraterna valt.

Liksom moderaterna gjorde om sin politik för att vinna röster i LO-grupperna, har socialdemokraterna gjort om sin politik för att dels vinna tillbaka dessa röster, dels vinna röster i bredare mittengrupper. Men allt har sitt pris. Och priset för denna kamp om mittenväljarna är att de politiska alternativen blir suddiga. Det gör i sin tur att politikens innehåll får mindre betydelse, medan de politiska företrädarnas betydelse ökar.

Ett parti som väljer strategin att politiskt punktmarkera sin motståndare, såsom moderaterna gjorde inför förra valet och socialdemokraterna gör nu, måste därför vara säker på att vinna partiledarnas popularitetstävling. Moderaterna hade inget att förlora när man omformade sin politik och ställde den unge Reinfeldt mot den trötte Persson. Men nu är situationen annorlunda. Reinfeldt har höga förtroendesiffror. Sahlin har låga. Och det är trångt i mitten.

Socialdemokraterna borde föra över fokus från person till politik, genom att distansera sig från alliansens politik i högre grad än vad man gjort och absolut inte lägga sig intill moderaterna i skattepolitiken, eftersom det minskar manöverutrymmet i välfärdspolitiken. Men istället har man valt att spela över bollen på den planhalva, där alliansen har sin enda fördel – Reinfeldts (obegripligt höga) förtroendesiffror.
De rödgröna har dock ett ess i rockärmen även på den planhalvan,nämligen Maria Wetterstrand.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: