Efter Laval: Facket vid ett vägskäl

Publicerad i SKD 20091204


Arbetsdomstolens dom i Lavalmålet markerar slutpunkten i en fem år lång tvist. Facket döms att betala skadestånd och Lavals rättegångskostnader. Facket ska ha brutit mot EU:s regler om fri rörlighet. Men brottet är solidaritet, och domen är en klassdom.

Byggnads Hans Tilly har rätt när han säger att domen strider mot sunt förnuft. Domstolen bedömde 2004 att de stridsåtgärder som Byggnads vidtagit var lovliga, men kräver nu att facket ändå ska betala skadestånd, trots att de bara har följt svensk lag och AD:s beslut. AD tycks också mena att facket borde ha förstått vad EG-rätten innebär, men sanningen är ju att AD inte heller förstod denna. Det var därför som EG-domstolen kopplades in.

EG-domstolen, vars besked kom 2007, olagligförklarade centrala delar av den svenska strejkrätten och deklarerade att samma villkor inte ska gälla alla arbetare. Och i linje därmed har regeringen föreslagit att apartheid ska införas på arbetsmarknaden från och med nästa år. Utländska arbetare som är stationerade i Sverige ska inte ha samma rättigheter som svenska arbetare, och facken förbjuds att tvinga fram fullständiga svenska villkor för dessa arbetare.

Huvudfrågan är därför inte skadeståndet och faktiskt inte heller regeringens förslag som anpassar svenska regler till EU-lag. Istället är och förblir grundproblemet EU som fungerar som en kapitalets murbräcka. Brysselbyråkrati, EU-lag och jurister utan demokratiskt mandat maler nu i snabb takt sönder de regleringar som arbetarrörelsen tillkämpat sig i en sekellång kamp.

Arbetsgivarna, som genom sitt ägande av företagen redan har en stark maktställning, stärks ytterligare av en borgerligt dominerad europeisk dimension och av EU-lagar i vilka kapitalets rättigheter har företräde framför arbetarnas rättigheter. EU-medlemskapet har i grunden förändrat maktförhållandet mellan arbete och kapital i Sverige.

Men det var inte detta svenskarna röstade för 1994. Vi lovades av en enig ja-sida att strejkrätten, de fackliga rättigheterna och den svenska arbetsmarknadsmodellen var fullt förenliga med EU-lag. Utan detta löfte skulle arbetarrörelsens ledning aldrig ha tagit ställning för svenskt inträde.

Nu vet vi att EU-medlemskapet är oförenligt med grundläggande fackliga rättigheter. Med Lavalprocessen tvingar EU den svenska arbetarrörelsen att göra ett val mellan att fullfölja sitt historiska uppdrag som är att försvara löntagarnas rättigheter och att stödja fortsatt EU-medlemskap. Arbetarrörelsen står vid ett vägskäl, och det är hög tid att ställa frågan: hur många av våra historiska segrar, våra fackliga och sociala rättigheter, är vi beredda att offra för fortsatt medlemskap?

För mig gick gränsen vid strejkrätten. Jag tycker att Sverige bör lämna den Europeiska unionen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: