Publicerad i SKD 20091125

När Sveriges blivande EU-kommissionär, Cecilia Malmström, intervjuades av ekot i lördags, ansattes hon i frågan om regeringens beslut i förra veckan om att inte ge uppehållstillstånd till Ahmed Agiza och Mohammed Alzery.

Malmström, som har ambitionen att bli kommissionär för mänskliga rättigheter, hade enligt egen utsago inte haft tillgång till de hemliga uppgifter som ligger till grund för regeringens beslut!

Frågorna hopar sig: hur kan man delta i ett sådant beslut? Gäller det också övriga ministrar? Fattar regeringen beslut om människors liv, utan att ha tillgång till all information?

Istället hänvisade hon till att de fått skadestånd. Anser Malmström sålunda att vi kan köpa oss fria från de brott mot de mänskliga rättigheterna som Sverige har begått?

Agiza och Alzery avvisades 2001. Beslutet var den socialdemokratiska regeringens. Avvisningen grundades på hemliga uppgifter från Säpo, vilka i sin tur fått dem från egyptisk säkerhetstjänst. Beslutet verkställdes omedelbart så att deras advokater inte skulle få tid att överklaga. Avvisningen ombesörjdes av amerikansk militär som förnedrade, drogade och kedjade fast Agiza och Alzery i ett flygplan med destination Egypten. Där torterades de. Agiza dömdes senare i en illegitim militärdomstol för åsiktsbrott, alltså är han nu politisk fånge, medan Alzery släpptes efter ett par år. Sverige kritiserades av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och FN:s tortyrkommitté och har senare också betalat ett stort skadestånd till männen. Vilket innebär att Sverige erkänner sin skuld.

Anna Lindh var ansvarig minister. Men efter mordet blev frågan tabu inom socialdemokratin. Det blev inte längre möjligt att diskutera det brott som hon medverkat till. Men förändring kanske skulle komma med regeringsskifte, hoppades många. Högeralliansen hade högljutt kritiserat regeringen. Men väl i regeringsställning är de inte ett dugg bättre. Faktiskt anklagar regeringen än en gång männen för att vara terrorister. Det är innebörden av de ”synnerliga skäl” som regeringen åberopar. Men dessa skäl är samma egyptiska uppgifter som låg till grund för avvisningen. Om dessa uppgifter hade levat upp till svenska regler för bevisföring, skulle Agiza och Alzery inte ha deporterats 2001, utan ha ställts inför svensk domstol.

För Malmström må de mänskliga rättigheterna vara vackra ord som rätt använda kan ge skjuts åt karriären, men för oss andra som tar dessa rättigheter på allvar förblir denna historia ett blödande sår. Mina tankar går till den svårt sjuke Agiza som tynar bort i Egyptens värsta fängelse och som har fem barn och hustru som lever i Sverige. Regeringen har för all framtid splittrat familjen och gjort barnen faderslösa. Malmström och hennes regeringskollegor borde skämmas!