När arbetarledaren Reinfeldt trampade ordentligt i klaveret

Publicerad i Västerbottens folkblad 20120211

Sällan har svenska folket så unisont gjort tummen ner åt ett politiskt förslag, som när Fredrik Reinfeldt ventilerade sin senaste idé – den om att vi ska jobba tills vi blir 75. Att ett sånt här förslag skulle vara impopulärt, kunde man naturligtvis ha räknat ut med en krokig träpinne. Så varför detta politiska kamikazebeteende? Svaret är att det här är en del i hans imagebygge. Han vårdar sitt nymoderata varumärke, som pr-konsulterna skulle ha uttryckt det. Ni vet den där idén han har om att han är en ansvarstagande statsman; en man som står över det dagliga politiska käbblet, och därför inte behöver debattera mot oppositionen, men däremot ibland måste ta sitt folk i upptuktelse, titta oss i ögonen och säga några sanningens ord. Nåväl, de där orden behöver inte nödvändigtvis vara sanna, men de måste låta ansvarstagande. För i grund och botten vill vi ha en ansvarstagande man vid rodret, även om han ibland säger till oss på skarpen.

Så i veckan var det alltså dags för några typiska reinfeldtska ansvarstagande sanningar. Men någonting hände, någonting utöver det vanliga. Tonfallet och vinklarna i kritiken var annorlunda, inte alls som de brukar vara. Jag kommer strax till detta, men först en kommentar till själva idén. 

Jag kan sympatisera med tanken på mer flexibilitet vad gäller pensionsålder. Är du frisk och vill arbeta vidare, så har jag föga att invända mot det – på individnivå. Men på samhällelig nivå är det annorlunda. För så länge ekonomin drivs under fullt resursutnyttjande, så länge vi har massarbetslöshet i det här landet, har jag svårt att se skälen till att öka förvärvsarbetet just hos äldre. Det finns mängder av outnyttjad arbetskraft – över 350 000 människor är arbetslösa. Många av dem – 125 000 – är unga som aldrig får någon chans. Se till att få dem i arbete först. Sedan kan vi diskutera pensionsåldern. Med dagens arbetslöshetssiffror och låga sysselsättningskvot, är det rentav tveksamt om vi överhuvudtaget kan tala om ett demografiskt problem. Arbetskraften finns ju! Men den utnyttjas inte. Det är alltså fråga om ett samhällsekonomiskt problem, som vi kan styra över. Det är inte ett utanför vår kontroll stående demografiskt problem, som bara kan åtgärdas genom att människor måste arbeta längre. Dessutom är en ”demografisk puckel” definitionsmässigt ett temporärt problem. Därför måste man kunna diskutera att öka den offentliga skuldsättningen under den tid som det tar för puckeln att plana ut. Ett av de angivna skälen till överskottsmålet för statens finanser har varit just demografin – och då är det väl inte mer än rimligt att snart börja lösa in de tillgodohavanden som överskottsmålet har gett?  

Däremot är ökande livslängd naturligtvis ett argument för höjd pensionsålder, men det är meningslöst att tala om höjd pensionsålder om man inte först förändrar arbetslivet så att människor verkligen klarar att arbeta längre. Det är också viktigt att vi aktar oss för att göra pensionen än mer avhängig att man klarar att arbete längre. Ett av problemen med dagens pensionssystem är den stora negativa utväxlingen, i form kraftigt sänkt pension, om man inte klarar att arbeta till 65 år. Det är en orättvisa som slår mot dem som har slitsamma arbeten, inte minst mot kvinnor.   

Emellertid är det inte dessa invändningar som har skadeskjutit Reinfeldt. Dessa, liksom att förslaget skulle vara impopulärt, hade han med stor sannolikhet förutsett. Men, som sagt, något annat hände, något som han säkerligen inte tänkt sig. 

För det som har skymtat fram i kritiken är att människor tycker att det är orättfärdigt, att det är dubbelmoral. Eller som någon av alla mannen-på-gatan som blev förhörda i TV om vad de tyckte, uttryckte sig: visst han kunde tänka sig att jobba tills han blir 75. Om han får Reinfeldts lön och förmåner! 

Och så tänkte nog många framför teven: Här står han, som aldrig har arbetat på riktigt, som tjänar mer på ett par månader än vanligt folk gör på ett år, med guldkantade pensionsvillkor som gör att han kan gå i pension vid 50 års ålder– här står han och säger att vi andra ska arbeta längre. Till och med de politiska kommentatorerna, som annars brukar stryka statsministern medhårs, skruvade på sig. 

Men där fanns en annan underton också, kanske ännu skadligare för vår nye arbetarledare, en underton av folklig förundran över vilken verklighetsförankring som statsministern egentligen har. Har han någon som helst förståelse för hur det verkliga arbetslivet är? frågade folk. Kan han förstå hur det är att arbeta som vårdbiträde, som servitris, som plåtslagare? Hur monotont det kan vara, hur trött man är när dagen är slut, hur slitsamt det är? Känner han till att det endast är knappt var femte som orkar jobba efter att man fyllt 65 år? Har han någon aning om att den faktiska pensionsåldern är 63 år, för industriarbetare 62 år? Tror han att de kvinnor i vården som slutar jobba när de är 58 eller 60 år gör så för att de vill det? Förstår han inte att för väldigt många handlar det om att det helt enkelt inte går längre? 

Reinfeldt hade lika gärna kunnat fråga varför de som svälter i världen inte äter mer tårta. Det hade varit lika verklighetsfrånvänt. Och lika avslöjade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: