Publicerad i Västerbottens folkblad 2012-02-03

Den europeiska finanspakten är feltänkt och den löser inte eurons problem. Istället grundlagsfäster den samma misslyckade politik – åtstramning intill döden – som i detta nu gör miljoner arbetslösa och dömer folk till fattigdom och misär. Det är som att ordinera en patient åderlåtning, säger ekonomipristagaren Joseph Stiglitz som kallar det hela för en ”självmordspakt”. Han har helt rätt.

Men den svenska debatten har lämnat frågan om paktens politiska och ekonomiska innehåll därhän. Istället pratar vi om huruvida Reinfeldt ska få sitta med på ett möte en gång om året. För detta offrade Sverige – vilket blev möjligt efter Socialdemokraternas lika fega som ogenomtänkta och skandalösa kovändning i frågan – möjligheten att faktiskt, för en gångs skull, påverka i Europapolitiken.  

Så vad är det då som Sverige borde ha sagt?

För det första. Pakten skapar förutsättningarna för ekonomiska depressioner. Den tvingar länderna att lagreglera budgetbalans. Men, har det sagts, europaktens regleringar är inte hårdare än den svenska budgetlagen. Så varför så kritisk? Jo, därför att det inte är sant. Den svenska budgetlagen utgår från ett överskottsmål över konjunkturcykeln, vilket i långt högre utsträckning medger konjunkturstimulerande politik. Men ännu viktigare är att den svenska budgetlagen må vara långtgående, men Sverige har kvar makten över räntan och vi har kvar vår valuta. Den svenska finanspolitiken är därför bara ett av tre ekonomisk-politiska redskap för att jämna ut konjunkturerna. För de enskilda euroländerna, som inte har någon egen valuta och som har lämnat över penningpolitiken till Europeiska centralbanken, är finanspolitiken det enda redskap som de har kvar. Att lagstifta om budgetbalans för euroländerna är därför detsamma som att avskaffa varje möjlighet för dem att dämpa konjunkturnedgångarna. Därför kommer europakten att höja arbetslösheten och sänka tillväxten. Sannolikt blir finanspolitiken rentav procyklisk: i ekonomisk nedgång tvingar europakten fram nedskärningar som fördjupar krisen. Man bygger därmed in mekanismer som skapar ekonomiska depressioner. Något land borde därför påpeka hur politiskt farligt det är att låta detta ske; något land borde erinra om Europas mörka historia och påminna om vad som hände förra gången som man offrade jobben för drömmar om den starka valutan. Då var det guldet, nu är det euron. Men de ekonomiska effekterna liknar varandra. Den rollen hade Sverige kunnat ta.

För det andra. Pakten svarar inte mot de problem som ligger i botten av eurokrisen. Det handlar nämligen inte om slapphänt finanspolitik, utan om att den gemensamma penningpolitiken har lett till ökade obalanserna mellan snabbväxande och långsamt växande länder. Detta har i sin tur lett till att de krisande ländernas konkurrenskraft urgröpts. Detta är kärnan i eurokrisen. Krav på budgetbalans löser inte detta problem. Det borde Sverige säga, istället för att stå och peka åt fel håll, som alla andra. 

För det tredje. Då pakten inte svarar mot de faktiska problemen, fördelas skulden fel. Pakten är därför också moraliskt bankrutt. Det underliggande argumentet för pakten är att skuldkriserna i Europa har orsakats av slapphänt finanspolitik, och därför kan problemen undanröjas genom att helt enkelt förbjuda underskott. Men i centrum för den nuvarande krisen finns två länder som har skött sig: Spanien och Irland. De hade balans eller överskott i budgeten fram till finanskrisen. Kriserna i dessa länder har orsakats av den överhettning och åtföljande bostadsbubbla och kostnadskris, som den Europeiska centralbankens räntepolitik resulterade i. Med europakten straffas dessa länder två gånger, och båda gångerna för saker som de inte har kunnat påverka. Först straffades konsumenterna av de stigande priserna under en följd av år. Sedan, när effekten av detta blev underskott i statens budget, ja då påtvingas folken, med hot om miljardböter och domstol, ekonomiska stålbad som kastar ut miljoner i arbetslöshet. Istället för att haka på den simpla och fördomsfulla retoriken som riktas mot dessa länder, hade Sverige kunnat påpeka att det är moraliskt fel att straffa folk för sådant som de inte kan rå för. 

För det fjärde. Pakten är inte förenlig med demokrati. Vi kan ha olika åsikter om hur finanspolitiken ska utformas, men vi borde kunna enas om att det är folken som ska bestämma via demokratiska val. Men när europakten blir EU-lag, så spelar det ingen roll vad människor tycker eller hur de röstar. Den ekonomiska politiken kan de ändå inte påverka. Keynesiansk politik blir olaglig. 

Så istället för att jamsa med Merkel och Sarkozy, som nu spelar högt med demokratin och våra barns välfärd för att rädda sitt feltänkta prestigeprojekt, hade Sverige kunnat säga stopp: socialt, ekonomiskt, politiskt, hur mycket ska euron egentligen få kosta? Det skulle vi ha kunnat fråga. Om vi nu inte hade varit så förbannat rädda för att tycka och tänka något själva.