Efter DÖ – Allianspartierna måste bekänna färg

Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20151018

Decemberöverenskommelsens fall ställer svensk borgerlighet inför ett val: opponera och möjligen också regera med stöd av Sverigedemokraterna eller börja lösa upp blockpolitiken och rentav ta Löfvens utsträckta hand.

Kristdemokraterna rev upp Decemberöverenskommelsen för att försvaga regeringen. Löfven skulle falla eller tvingas till väldiga eftergifter. Först tycktes planen ha fungerat. Inom några få timmar hade övriga alliansledare meddelat att Decemberöverenskommelsen hade fallit. Så snabbt gick det att det är svårt att undvika att tänka tanken att saken var uppgjord. Men när sedan Ebba Busch Thor tog nästa steg och lanserade idén att alliansen borde lägga fram en gemensam budget i syfte att fälla regeringen tog det stopp. De andra borgerliga partiledarna var inte beredda att tillsammans med Sverigedemokraterna framkalla regeringskris. Istället började det nu spekuleras i nya regeringskonstellationer. Ur det kaos som Kristdemokraterna framkallade kom något gott – en spricka i blockpolitiken.  

Decemberöverenskommelsen var aldrig Stefan Löfvens förstahandsval. Dagarna efter valet sökte han blocköverskridande lösningar, men möttes av kalla handen. Istället blev det en rödgrön minoritetsregering som alliansen av politiska skäl ville pressa mot Vänsterpartiet. Denna taktik kan man förvisso förstå. Oppositionen vill alltid – oavsett färg – tydliggöra gränserna mot regeringen – oavsett färg – och på så sätt visa på alternativen i politiken.  

Men vad ingen riktigt förstod, då kort efter valet, var att det parlamentariska läget hade ändrats i grunden och att en historiskt helt ny situation hade uppstått. Det nya var inte i sig att det nu fanns ett vågmästarparti – Sverigedemokraterna blev vågmästare redan 2010 och efter valet 1991 hade Ny demokrati en liknande position.  

Att något historiskt unikt hade inträffat stod klart först när Sverigedemokraterna meddelade att de tänkte bryta den parlamentariska traditionen genom att rösta på alliansens budget. Hotet verkställdes och Sverige gick mot nyval. Men viktigt att understryka är att Sverigedemokraterna inte endast hade riktat sitt hot mot den rödgröna regeringen. Hotet omfattade varje framtida regeringskonstellation som inte gjorde upp med Sverigedemokraterna om invandringen. Alla framtida regeringsbildare skulle därmed komma att ställas inför ultimatumet att acceptera Sverigedemokraternas migrationspolitik eller avgå. 

Decemberöverenskommelsens kritiker inom alliansen menar att överenskommelsen hindrade oppositionen att driva oppositionspolitik och att resultatet blivit en hejdundrande vänsterpolitik. Högern bara gav och gav, medan sossarna inte behövde ge något tillbaka. Ungefär så går tongångarna bland DÖ:s belackare.  Det är som att de helt bortser från både det faktum att Sverigedemokraternas ultimatum riktas mot alla regeringsalternativ och från att överenskommelsen skulle gälla efter valet 2018, också vid ett regeringsskifte. I en sådan konstruktion kan inte den ena parten beskrivas som vinnare och den andra som förlorare. 

Men även den som instämmer i DÖ-kritikernas argumentation måste inse, att givet att Sverigedemokraterna menar allvar med sitt hot att fälla alla framtida regeringar som inte ger vika för deras krav och givet att blocköverskridande samverkan inte var möjligt, så var Decemberöverenskommelsen den enda lösningen. Alternativet hade varit att de partier som samlar 87 procent av rösterna gav vika för ett parti som samlar 13 procent av rösterna.

Detta har inte ändrats. När alliansen nu ensidigt sagt upp överenskommelsen med regeringen, återstår dessa alternativ: blocköverskridande överenskommelse eller regera med stöd av Sverigedemokraterna.

Den tidigare statsministern Ingvar Carlsson kommenterade i fredags situationen. Han konstaterade att det är det svåraste parlamentariska läget sedan demokratins genombrott. Blocköverskridande samverkan är den enda rimliga lösningen. Det är, säger han, en fråga inte om politik utan om matematik, alltså hur mandatfördelningen i riksdagen ser ut. En sådan blocköverskridande lösning kräver dock politiker som vågar pröva andra vägar än den som gällt under det senaste decenniet för att istället återgå till de samverkanslösningar som faktiskt varit dominerande i den svenska politiska historien. Det kräver mod och politisk mognad. Alliansledarnas utspel om att Löfven i så fall måste bryta med Miljöpartiet tyder på att det är illa beställt med dessa egenskaper på den borgerliga kanten. 

Den typen av taktiserande och krav är ingen bra utgångspunkt för förhandlingar där båda blocken i grunden är lika svaga. Det är den insikten som måste sätta sig: att blocken är svaga och att inget av dem under överskådlig framtid kommer att återfå egen majoritet. Då följer med logisk nödvändighet, att antingen lämnar man blockpolitiken och skapar blocköverskridande samverkan eller så låter man Sverigedemokraterna – en liten minoritet i riksdagen – diktera villkoren för det block som för tillfället är minst svagt och därför får regera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: