Högerterrorn kan inte förstås utan den rasistiska myllan

Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 20151101

Ett rasistiskt terrorbrott i Trollhättan. Flyktingboenden som brinner.  Sverigedemokraterna som matar sin hatande svans med retorik om den stundande ”undergången”. Allt detta hänger samman.

Skolmördaren Anton Lundin Pettersson valde ut sina offer efter hudfärg. En femtonårig pojke och en elevassistent som försökte skydda barnen mördades. Samma urvalskriterium – hudfärg – gäller för dem som den senaste tiden tänt eld på flyktingförläggningar. Senast i raden var ett boende i skånska Tjörnarp, där någon hällt in brandfarlig vätska genom ett fönster och tänt på. Inne i huset sov barn, många av dem traumatiserade av krig och förföljelse. Personalen lyckades tack och lov släcka branden. Hittills i år har ett tjugotal bränder startats på flyktingboenden eller planerade flyktingboenden.

Normalt funtade människor undrar förstås vad i helsike det är för fel i huvudet på en sådan som Lundin Pettersson eller på en människa som tänder eld på ett hus fullt med sovande barn. Att döda eller försöka döda barn – det är ondska i sin renaste form. Att göra det i politiskt syfte? Det är terrorism i sin renaste form. Att göra det i påstådd omsorg om Sverige för att motsätta sig demokratiskt fattade beslut? Det är landsförräderi i sin renaste form. 

Men på nätet hyllas mordbrännarna och barnamördaren av människor som kallar sig ”Sverigevänner” och ”patrioter”. På en högerextrem hemsida kan vi läsa att Lundin Pettersson var en ”hjälte som befriade Trollhättan från avskum”, att det är ”dags att ladda gevär och slipa knivar” och en annan skriver att ”jag hyllar” honom och utropar att det handlar om att ”skada fienden” så mycket som möjligt innan det är för sent. ”Fienden” är alltså ett skolbarn med annan hudfärg. På den till Sverigedemokraterna närstående hemsidan Avpixlat liknas flyktingar med ”gräshoppor”, varför det inte är konstigt att någon tar saken i egna händer. Skolattacken var, tycker en annan skribent, ”en petitess”. ”Massor med dåd” kommer att ske, skriver en tredje, ”vänta bara”. 

Medan flyktingförläggningarna brinner, lägger Sverigedemokraterna i Lund ut koordinater på flyktingboenden och förser därmed sin svans med nya mål. Samtidigt åker SD-riksdagsledamoten Kent Ekeroth till Trelleborg för att gjuta mod i fotfolket. Inför en publik, där flera uniformerade nazister syns, talar han om att ”ni är en spjutspets för att ta vårt land tillbaka”, den ”motståndsrörelse” som ska rädda oss från en förestående ”undergång”.

De av oss som minns 90-talet ser omedelbart likheterna. Också då brann flyktingförläggningar, också då dödades människor för sin hudfärg eller ursprung, också då flödade hatet. Många är vi som minns de vedervärdiga nazistattackerna i Klippan, Trollhättan och Kode. Vi minns namn som John Hron och vi kommer ihåg nazistdemonstrationerna.

Men jämförelsen med 90-talet rymmer ytterligare en dimension, som allt som oftast lyfts fram i diskussionen om likheter mellan det som händer nu och det som hände för tjugo år sedan. I kommentarer och analyser sägs flyktinginvandringen ge upphov till denna respons i form av attentat och mord. Jag vet inte hur många ”analyser” och diskussioner som jag sett i media under den senaste tiden som utgått från denna premiss eller som på olika sätt utifrån denna premiss försökt psykologisera agerandet. Men det är en både farlig och felaktig premiss, eftersom det i grund och botten handlar om politiskt motiverad brottslighet. Det kan tyckas som en självklarhet, men det måste uppenbarligen påpekas att brandattentat och mord faktiskt inte orsakas av flyktinginvandring. Det är politik det handlar om. Om högerextremistiska ideologier. Det är ideologier som är samhällsfarliga – och, om man så vill, djupt osvenska. Det tankegods, det sätt att se på andra människor, det hat som präglar dessa högerextrema ideologier är de direkta orsakerna bakom mord och brandattentat. De uppstår förvisso inte i ett vakuum. Men snarare än att hämta näring per se ur ökande flyktinginvandring, hämtar de näring ur ett samhällsklimat där högerextremismen blivit allt mer normaliserad, inte minst symboliserat av att Sverigedemokraterna, som nu sitter i riksdagen, då för tjugo år sedan var en självklar del av den nazistmiljö som gav upphov till 90-talets högerextrema våld. 

Nu har Sverigedemokraternas företrädare bytt bomberjackorna mot kostym, men den ödesmättade retoriken med krigsmetaforer om de ”spjutspetsar” som står mellan oss och undergången har de fört med sig från 90-talets extremmiljö och in i den politiska debattens centrum. Så här har nämligen inte det politiska språket låtit tidigare, annat än i extremmiljöer. Nu kommer det från Sveriges tredje största parti. 

Det finns uppenbarligen ”spjutspetsar” där ute som hör budskapet, och en del av dem tycker att det är rätt att döda barn. Näthatarna och de dårar som går från ord till handling, får inspiration och sin övertygelse stärkt av det nya politiska språk som extremismens normalisering möjliggör genom Sverigedemokraternas valframgångar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: