Författardagbok#2: Mitt livs viktigaste refusering

”En bra grundidé, men en så bra komponerad historia hade förtjänat en stilistiskt mer driven författare …Tyvärr tror jag inte texten kan räddas i det skick den är”. 

Så avslutades lektörsutlåtande från Karneval förlag till manuskriptet till Den tredje passageraren. En rätt saftig sågning, får man tillstå.

Det här var 2011. Det var mitt tredje refuseringsbrev, och jag som skrivit krönikor i många år trodde inte mina ögon. Refusering, allright. Det visste jag att man skulle vänta sig. Men det här lät som om jag borde lägga bokplanerna på hyllan. Och kanske rentav kasta ut datorn genom fönstret.

Hårda ord som tog hårt. Men det var också början på en högst oväntad vänskap.

Tack och lov fick jag ungefär samtidigt nåt sorts besked från Ordfront, som andades intresse. Jag tog en sväng förbi Ordfront och pratade med Pelle, förlagschefen. Han verkade mena att det trots allt fanns nåt i min historia. Det stärkte. Men jag kunde inte släppa sågningen från Karneval. Jag är inte en sån som ger upp, det kan man inte vara om man menar allvar med sitt författarskap. Men jag var också genuint intresserad av vad som fattades mitt manuskript. Jag ville inte bara skriva en bok, jag ville lära mig hantverket, förstå dess mystik.

Så jag mailade Björn, förläggaren, och undrade om jag kunde få kontaktuppgifter till lektören. Efter en del tvekan och efter att jag förvissat honom om att jag bara ville veta mer om varför det jag skrivit var så uselt skickade han en mailadress till en Per Axelson. Jag hade inte en susning om vem han var, men senare skulle jag få veta att han jobbat med allt och alla — från Jan Myrdal till min bror, från Pierre Schori till Henning Mankell.

Men det visste jag inte då. Jag var mest intresserad av vad det var jag misslyckats så kapitalt med. Lite förbannad får jag väl erkänna att jag också var.

Nåväl, jag mejlade honom, förklarade att Björn gett mig lektörsutlåtandet och att jag höll på att skriva om texten. Jag undrade om han kunde tänka sig att utveckla kritiken och ge mig några tips.  

”Jo, jag är en brutal typ”, svarade han. ”Men jag hade kanske inte tänkt att han skulle visa dig mitt utlåtande utan meddela dig det i lite mer diplomatiskt inlindade former.”

Men sådan var han, det skulle jag snart lära mig. Per sa vad han tyckte. Inga silkesvantar. Det är en bra egenskap i författarvärlden. Men till min förvåning gav han mig inte några allmänna råd, utan bad mig skicka texten på nytt.

”Mejla över det reviderade manuskriptet. Jag lovar att läsa långsamt med pennan i handen”, skrev han. ”För jag gillar som sagt historien och frågan är om du inte till och med är snäppet radikalare än jag.”

Jag skrev om och mejlade mitt nya manuskript.

Sedan hände inget.

En månad gick.

Vintern blev till vår.

Jag väntade.

Ytterligare en månad förflöt.

Ska det ta så lång tid att läsa ett par hundra sidor? tänkte jag.

Det blev sommar.

Och jag tänkte: han har struntat i det.

Men så en dag låg manuskriptet i brevlådan.

Han hade inte bara läst texten på nytt. Han hade gjort en fullständig redaktörsgenomläsning. Varje sida var nerkladdad med synpunkter, ja nästan varje rad.

En typisk korrsida

”Bli nu inte nedslagen av all korrektur”, skrev han. ”Det brukar se likadant ut i Hennings manuskript”. Det tog några sekunder innan jag fattade vilken Henning han pratade om, men jag minns att jag fick sätta mig ner när jag förstod. 

Han var förnamn med Sveriges mest kända deckarförfattare, visste hur hans manuskript brukade se ut, och nu hade han gått igenom min text! Det var något av en dröm för en aspirerande författare.

”Manuskriptet är en oslipad diamant”, sa han. ”Nu måste du slipa det.”

Det första jag fick göra vara att lära mig korrekturtecknen, de hade jag aldrig använt tidigare. När jag väl gjort det insåg jag vilken guldgruva detta var.

Han läste det ytterligare en gång och jag oroade mig för vad han skulle begära i betalning. Då hade vi det rätt skralt. Jag gick på doktorandstipendium och min sambo studerade.

Jag arbetade om texten och lade varje synpunkt på minnet. Ett drygt år senare debuterade jag på det lilla Lundaförlaget Celanders, och jag betalade Per en högst symbolisk summa. 

Per Axelson
Per Axelson, förläggare och lektör

I efterhand har jag förstått att han såg som sin uppgift att hjälpa oerfarna författare. Men det handlade förstås också om att han hade ekonomiska förutsättningar att göra sånt här. Nu har jag själv dessa förutsättningar. Därför gör jag författarskolan gratis. 

Så vad hände med Per? Jo, vi kom att bli goda vänner. Han läste manuset till en andra roman om Erik Larsson. 

”Andra romanen är svårast”, skrev han. ”Den här håller inte, min rekommendation är att du slänger den, och skriver något annat”. 

Brutal typ, jovars.

Men jag insåg att han hade rätt. Sex månaders arbete i papperskorgen. Jag skrev en ny historia. ”Bra”, skrev han, följt av vad som kändes som en miljard synpunkter. Det var manuskriptet till Smugglaren. Jag fick kontrakt med Lind & Co som också gav ut Den tredje passageraren i pocket och ljudbok. 

Sedan kom cancern. Han mailade mig. Det var på julafton 2016. Han hade gott hopp. Men jag visste hur utsikterna för lungcancer är. Det visste han också förstås. 

Några veckor innan han dog förra sommaren, jag visste att han var väldigt sjuk, mailade han mig och bad mig skicka boken jag jobbade med. Jag skickade honom det någorlunda färdiga manuskriptet till Källa X. Jag hörde inte av honom igen. Men jag tror att han hann läsa och jag tror att han kände sig stolt över att ha bidragit till ett nytt författarskap.  

Per gick bort 26 juli 2019. Delar av ovan text trycktes i en minnesskrift inför hans begravning.

Läs förra inlägget i författardagboken här

En bladvändare, helt unik i genren. Ett måste denna sommar”. Här köper du Tony Johanssons nya deckare, Källa X.

3 kommentarer på “Författardagbok#2: Mitt livs viktigaste refusering

  1. Berörande historia och jag håller helt med om refuseringar. Jag började skriva en fantasyroman när jag var fjorton år som tog åtta år att skriva. När jag var 22 hade jag mina förhoppningar, som de flesta aspirerande, och skickade runt mitt manus. Jag fick tillbaka en total sågning av en viss förläggare och det var det bästa som hänt mitt författarskap. I sågningen fanns det massor av råd och synpunkter på vad jag gjort fel gällande världen, karaktärerna, handlingen, språket … Allt.

    Jag tog till mig av råden och tog några av karaktärerna och vissa delar av handlingen, skrev en ny historia i samma värld men ändå inte, eftersom jag gjorde den mer unik. Sex år senare och det manuset jag började med då har nu givits ut av ett förlag. Jag är en stolt författare till boken Vinterkrig och jag tackar de refuseringar jag fått som har hjälpt mig på traven.

    Gilla

  2. Pingback: Lektion 3. Tempus I | Tony Johansson

  3. Pingback: Lektion 3. Tempus 1 | Tony Johansson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: