Inte en vanlig recension. Om Patrik Svenssons ålevangelium

Jag tänkte skriva en vanlig recension, men jag vet inte riktigt hur det skulle gå till. Ålevangeliet är nämligen en mycket ovanlig bok.

När jag började läsa den gjorde jag det för att jag ville lära mig mer om ålar och förstå varför det pratats så mycket om denna bok.

Till saken hör att jag som barn var besatt av fiske. Det var farsans fel. Han brukade ta med mig och brorsan till Kullaberg. Han var då några år äldre än jag är nu, stark som en bisonoxe; varsamt lotsade han oss fram på hemliga stigar längs stup och raviner på det förrädiska berget. Det här var på den tiden då man fortfarande kunde fånga stora torskar från klipporna. Varje gång pekade han mot platsen där han tagit sin sjukilostorsk, historien blev mer dramatisk för varje gång och torsken – den blev förstås bara större.

Att fiska ål, det sysslade han inte med. Men jag och mina kompisar gjorde det. Just ålfiske är väldigt speciellt och görs bäst under sensommarens och den tidiga höstens nätter.

Som nappindikator satte vi en pingla i spötoppen. Sedan satt vi runt lägerelden – det brukade vara jag, Andreas och Daniel – och snackade skit, eller ja, det handlade väl mest om tjejer och det var ju inte alls skit, för det var det viktigaste i våra fjortonåriga liv, vi drack folköl om vi lyckats komma över några på Statoil och väntade. Rönneå flöt stilla fram, himlen gick från röd till skymningsgrå och snart föll mörkret. Elden sprakade, de första stjärnorna syntes på himlen och vinden mojnade; natten var ljum och över den blanka vattenytan svepte ett par fladdermöss förbi. Nere i dunklet lämnade ålen sitt dagsgömsle och gled fram på jakt längs botten mot våra feta daggmaskar, vägledd av sitt fenomenala luktsinne. Ålens hugg missar man inte. Det är distinkt och kraftfullt, ibland så att spöet nästan rycks ner i vattnet. Bra nätter lät ålpinglorna hela tiden.

Till en början är Ålevangeliet precis vad den utger sig för att vara: ”Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk”. Den är faktaspäckad och lärd, och man får lära sig förbannat mycket om denna fisk som sägs kläckas i Sargossohavet och migrera över oceanens djup till Europa för att sedan återvända efter ett par decennier för att leka och sluta cirkeln. Problemet är att ingen någonsin sett några fullvuxna ålar i Sargossohavet.

Men snart övergår boken till existensiella frågor. Bitvis tycker jag att liknelserna är lite väl krystade – jag har rätt svårt, om jag ska vara helt ärlig, att se att den som söker ålens ursprung också söker sitt eget ursprung. Men samtidigt gör författaren dessa utvikningar till delar i en större berättelse om sin far som lärde honom att fiska ål, om sin uppväxt, om välfärdsstatens framväxt och sin egen klassresa, om livet, åldrandet, döden. Det här är så andlöst bra.

En bladvändare, helt unik i genren. Ett måste denna sommar”. Här köper du Tony Johanssons nya deckare, Källa X.

”Dom var inte klassresenärer”, skriver Patrik Svensson om sina föräldrar. ”Det var klassen som gjort resan. Man hade gjort det möjligt för en asfaltarbetare och en dagmamma, min pappa och min mamma, att leva ett liv som var väsensskilt från det liv som gamla tiders arbetarklass känt till … dom hade färdats över en hel ocean utan att egentligen ha rört sig alls.”

Det där är ju mina föräldrar, tänker jag. Hur kan det också vara dina, Patrik?

Och när det sen visar sig att Patriks föräldrar lånade för att bygga ett hus i vit tegel, blir igenkänningen närmast bisarr. Mina föräldrar, farsan plåtslagare och morsan dagmamma och hotellstäderska (senare undersköterska), lånade också för att bygga ett hus i vit tegel. Och jag, som arbetarklassgrabb, kunde växa upp på Södra utmarken som granne till bankchefens barn – det var Andreas – och ett par kvarter bort hade jag Daniel, vars far hade nåt välbetalt men för mig diffust tjänstemannajobb.

Huset i vit tegel är slump, men att vi kan dela all denna övriga erfarenhet, Patrik och jag, är det inte. Det beror på att välfärdsstaten lyfte så många i vår föräldrageneration, de som själva var barn till statare, småbönder och det löpande bandets arbetare. En social våg svepte genom efterkrigstiden och förändrade livet för miljoner människor, för våra föräldrar, och därmed också för oss.

Våra föräldrar inte bara reste som klass utan själva resan fick klassegregationens fundament att spricka. Olof Palme sa, det var på 1960-talet, att skolan skulle bli en plats där arbetarnas och direktörernas barn träffades. Så var det också under ett par decennier – jag har själv upplevt det.

Sedan kom 1990-talet, våra låneräntor blev 16 procent, farsan började bli sjuk – senare skulle han få diagnosen MS, kanske på grund av alla svetsångor han andats in på varvet i Helsingborg – och vi tvingades sälja huset på Södra utmarken. Vi flyttade till Papegojan inne i Ängelholm. Där, hos allmännyttan, fanns inga direktörsbarn, inga med föräldrar i välbetalda tjänstemannayrken.

Men jag struntade i vilket, jag var på väg till Lund inte för att göra en resa som en del i en klass såsom mina föräldrar gjort, utan som individ. Idag tänker jag att om mina föräldrars resa speglar efterkrigstidens sociala reformvåg speglar min egen individuella klassresa en tid då jämlikhet ersattes med valfrihet, passé blev plötsligt det som så många av oss hållit (och ännu håller) för sant, att jämlikhet är frihetens förutsättning.

För mina föräldrar var det inte så enkelt. Det här blev på sitt sätt slutet på den resa som de varit en del av. Men ännu många år senare hände det att de körde förbi huset på Havregatan 20. De gör inte det längre, jag antar att det blev för smärtsamt. Huset förändrades, byggdes om, blev nåt annat. Det var inte längre deras, det som de själva byggt, spikat paneler, tapetserat och lagt takpannor på. Farsan och hans bror – Karl-Erik som dog ung av asbets i lungorna – hade tävlat om vem som orkade bära flest takpannor på stege upp till enochenhalvplansvillans tak. Sju, påstod farsan, att Karl-Erik i rent ursinne, flåsande kånkat upp i taget. Jag tänker på det ibland när jag träffar farsan, nu i rullstol, märkt av decennier av sjukdom.

För det är sådant som denna fantastiska lilla bok, som jag trodde skulle handla om ålar, får mig att tänka på. Den blir till en berättelse om livet, om att växa upp, se sina föräldrar bli gamla – och till slut upptäcka att man själv åldras med dem och med sina barn. Det är livets cirkel – som ålar är vi, på väg tillbaka till Sargassohavet, skulle Patrik Svensson ha sagt.

En klar femma och en av de största läsupplevelser jag haft på mycket länge.

En kommentar på “Inte en vanlig recension. Om Patrik Svenssons ålevangelium

  1. Pingback: 30 boktips för hängmattan | Tony Johansson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: