Författardagbok#4: Om att rida på strutsar

– Varumärke säger du? Jag snurrar på min skrivbordsstol, medan Fridah, förlagets PR-kvinna pratar vidare. Jag har hört att hon är skicklig som bara den. Jäkla bra stol. Kostade mer än min första bil, men jag har inte ont i ryggen längre.
– Vi måste alltså titta på hur vi jobbar med ditt varumärke. Okej?! Lyssnar du?
– Det är väl mina böcker som är varumärket? säger jag.

– Spela inte dum. Jag vet att du jobbat med kommunikation i tjugo år.
– Längre än så.
– Jag fattar. Men du, en del har förändrats. Facebook fanns väl inte ens på den tiden. Nu börjar det bli ute, gammalt. Nu gäller andra metoder för att nå ut.
– Uhm, säger jag och sträcker på mig för att se ut på gården. En granne står lutad över gräsklipparen. Han drar i startsnöret. Stendöd. Han svär.
–Ska jag dansa med kossan Doris eller bränna pengar i Almedalen?
– Åh, kom igen nu!
– Har jag berättat om när Acne, den hippaste av alla reklambyråer, kontaktade oss under EMU-omröstningen?
– Var du inblandad i den?
– Jag var chef på den största nej-kampanjen.
– Jaså, det visste jag inte.
– Ja-sidan hade sisådär 500 miljoner och strösslade pengar omkring sig. Vi hade inte ens en tiondel av det.
– Låter orättvist.
– Politik är inte rättvist. Men hursomhelst. Kathrin satte upp ett möte med dem. Vi hade ju inte hamnat på kampanjen för att vi var hippa, så det enda vi visste var att de gjorde svindyra jeans och slagit igenom med Iprenmannen och Norrlands guld-reklamen. Det här var 2003. Nu är de väl mer allmänt kända. Det var de som gjorde Löfvens korv-film.
– Jag vet vilka de är, de är legender i min bransch.
– Se där, nu fångade jag ditt intresse.
– Lite.
– Vi har inga pengar, så ni får knappt nåt betalt om ni ska jobba för oss sa jag till dom. Det är ok sa Victor, han som basade för det hela. Vi gör inte det här för pengarna. Okej, ni vill alltså bara vara med och stoppa den franska galenskapen sa jag.
– Sa du så?
– Typ.
– Köpte de det, alltså att de knappt skulle få betalt?
– Dom skrattade när jag sa fransk galenskap och viskade nåt om grodor. Vad som bet vet jag inte, men ja, de köpte det. Sedan följde session efter session då vi skulle utbilda deras reklamfolk om varför EMU var dåligt och varför ja-sidan pratade strunt. Det var Kathrin, Peter (som nu också är författare), jag och Stefan, som var vår chefsekonom, Anders – ja, han som är minister nuförtiden och är känd för sitt strikta middagsschema – och Enn, gammal strateg som gjort kampanjer sedan nittonhundrafrösihjäl, gift med Birgitta, tidigare talman och också hon EMU-motståndare. Och så gänget från Acne med brillor i svart, blänkande plast, vaxad lugg, Acnejeans (personalrabatt, antar jag) och sneakers.
– Du, jag har inte riktigt tid med de här anekdoterna. Vad är poängen? Vad hände?
– Jo, först så ville de klippa in Paggan på nån sorts väggtidning. Jag slår honom en pling sa jag.
– Paggan?
– Leif Pagrotsky, han var näringsminister och mot EMU. Dom andra hade Göran Persson satt munkavle på.
– Jaha okej?
– Hur som helst, de ville alltså ha Paggan som sa nåt på en affisch, gärna i en pratbubbla som i en serietidning, och svartvitt skulle det vara. Det sticker ut, allt annat är så glättigt sa dom. Affischerna skulle hänga vid busshållplatser där folk ändå inte hade nåt att göra. Det här var ju före de smarta telefonerna då folk pratade med varandra och läste tidningen på väg till jobbet …
– Du låter uråldrig.
– Jag är fyrtiotvå.
– I rest my case.
– Sedan ville de ha en tysk direktör som red på en struts.


Jag sneglar på grannen ute på gården som kommer lunkande med en bensindunk. Det rycker i hans mungipa.
– En struts?
– Egentligen ville de ha en emu.
– En emu?
– Ser ut som en struts fast mindre och från Australien. Men det fanns inga bilder på direktörer som red på emuer.
– Men det fanns bilder på direktörer som red på strutsar?
– Direktörslika i varje fall. Men jag tror att de till slut photoshopade in direktören på en emu under den Göteborgshumoristiska rubriken ”Vem styr EMUn?”
– Okej … och det här affischerade alltså nej-kampanjen med?
– Japp.
– Jag medger, jag är lite intresserad. Varför? Det låter helt galet.
– Du är inte den förste som säger det. Magasinet Filter skrev senare om Jesper, Acnes kreative ledare och mannen bakom direktörsstrutsen, att det är en tunn linje mellan genialitet och dårskap. Vi vann inte valet på det här, utan på bättre argument. Men vi var tvungna att synas. Så vad skulle vi göra? Ja-sidan hade pengar nog att fylla alla affischplatser i landet. De hade kunnat affischera med tusenlappar om de velat. Vi var tvungna att synas mycket mer per affisch än ja-sidan. Då måste man sticka ut. Så det fick bli direktören på strutsen. Det måste jag också göra.
– Vill du sälja böcker genom att rida på en struts?
– Nej, genom att skilja ut mig från bruset. Jag vet att folk vill ha simpel spänning, men det går tretton simpla mordhistorier på dussinet. Trångt som attans alltså. Men vi är inte så många som skriver den här sortens spänningslitteratur. Vi som vill nåt mer än att bara säga buh! eller vänta… vänta … vad finns bakom hörnet … vänta … ahhh det är den ondskefulle, sanslöst bestialiske mördaren …
– Okej, jag fattar. Det kan funka.
– Det var därför jag sa att mina böcker är varumärket.
– Allright, jag tittar på den vinkeln. Du vill nåt, jag ser också det när jag läser Källa X, det kan fungera det där du skriver om vapenexporten och hemliga avtal. Hur mycket är sant förresten av det du påstår i boken?
– Mer än du anar, men fundera på det i varje fall. Så kan vi snacka mer om vad som är fiktion och vad som är sant nästa gång.
– Jag gör så och slår dig en pling senare.
– Adjö, säger jag och knäpper av samtalet.
Grannen är röd i huvudet när han sliter i startsnöret. Inget händer. Han drar i snöret igen. Död. Han sparkar på den och vänder sig om och går svettig mot förrådet.

Du har läst fortsättningen av en text publicerad på Boktugg för en tid sedan. Du hittar den här.

Tony Johansson är aktuell med Källa X. Det är den tredje delen i den kritikerrosade serien – ”sanslöst spännande”, ”det närmsta man idag kommer Sjöwall-Wahlöö”, ”årets bästa svenska deckare” – om Sydsvenskan-journalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, internethandeln och på alla ljudboksplattformar. Ljudböckerna är inläsa av Reine Brynolfsson.

En kommentar på “Författardagbok#4: Om att rida på strutsar

  1. Hej! Sidan du länkar till finns inte längre!

    Med vänlig hälsning

    Lilian Westlin

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: