Föredrag, S:t Ibbs Kyrka, Ven, 20200701

I slutet av april i år avled Maj Sjöwall, hon spenderade sina sista år i Landskrona, ja faktiskt en tid här på Ven. Det går knappast att överskatta den betydelse som författarduon Sjöwall-Wahlöö haft för den svenska populärlitteraturen. Jan Guillou skrev i en runa att hon och Per Wahlöö kom att knäcka koden för den politiska romanen. 

”I isoleringscellen på Långholmen var jag politisk fånge på grund av skrivna ord och … grubblade över hur politisk … litteratur skulle komponeras. Maj och Per hade lyckats med just det. De hade knäckt koden. Jag såg precis vad de hade gjort … Det jag hade upptäckt omskapade mej som författare och förändrade mitt liv.”

En politisk litteratur behöver inte – ja, bör inte – vara en pekpinnefylld text med rader av politiska referenser, den kan vara politisk genom hur den skildrar samhället. 

Guillous tre stora serier – den om krigarhjälten Arn på 1100-talet, den om krigarhjälten Carl i slutet av 1900-talet och så hans senaste stora romanprojekt, den nio böcker långa serien Det stora århundradet om ingenjörshjältarna Lauritzon och deras ättlingar – är mycket bra exempel på politisk litteratur. De bygger alla på samma modell, att i spänningsromanens form gestalta och beskriva ett samhälle och låta karaktärerna antingen ta ställning eller genom sitt handlande föra upp viktiga frågeställningar. Guillou är extremt produktiv och har täckt det mesta, från vad Sverige som nation egentligen är, hur vårt land uppstod, synen på islam till Säpos jakt på kurder under 80-talet och vidare till Sveriges agerande under andra världskriget – Att inte vilja se och Blå Stjärnan, två av böckerna i Det stora århundradet, är fantastiska romaner om det sistnämnda.

Men det var knappast endast Guillou vars liv förändrades, utan sannolikt också en sådan som kollegan GW Perssons. Hans tre tidiga romaner: Grisfesten, Samhällsbärarna och Profitörerna är exempel på utmärkt politisk litteratur, såtillvida att GW i deckarformen kritiserar orättvisor, övergrepp och maktgrupperingar som står över lagen – däribland en justitieminister som köper sex av minderåriga. 

Samma sak kan sägas om den något senare Henning Mankell, vars första Wallanderdeckare Mördare utan ansikte blev början på det svenska internationella deckarundret. 

I förordet till nyutgåvan av Sjöwall-Wahlöös första deckare, Roseanna, noterade Mankell: ”Jag tror knappast att någon som ägnat sig åt att arbeta med att skriva om brott och sociala spegelbilder på ett eller annat sätt inte har inspirerats av vad de skrev.” 

Maj Sjöwall och Per Wahlöö bröt mot den deckartradition som varit dominerande, pusseldeckare, där brottet som skulle lösas mest blev till en intellektuell lek, en lek som egentligen kunde utspela sig var som helst. Med den samhällskritiska deckaren träder riktiga poliser, vi får lära känna en ständigt illamående Martin Beck, in i en smutsig verklighet och denna verklighet skildras realistiskt. 

Realism, att uttrycka sig ärligt om hur samhället är beskaffat, är med tanke på hur samhället faktiskt är beskaffat – till sin natur politiskt.  

Vi lever i ett samhälle med skenande ojämlikhet, orättvisor, könsförtryck, rasism och ett klassamhälle som till och med i välfärdsstatens Sverige får sådant genomslag att det kan skilja nästan ett decennium i medellivslängd mellan två stadsdelar i samma stad, en välfärdsstat där i detta nu Coronaepidemin härjar i betongförorternas trångboddhet och bland dem med jobb som inte kan skötas hemifrån medan de rikaste villaförorterna, med hemmaarbetande tjänstemän, är praktiskt taget oberörda. Att förhålla sig till detta, vårt samhälle, och beskriva det realistiskt, låta det bli en del av den levande texten – det är att skriva samhällskritisk, politisk litteratur.

Det land där man läser P O Enquist och Kristina Lugn om kvällen och ser på Karl-Bertil Jonssons julafton är väldigt olikt det land där man ser på 24 hela nätterna.

Mycket av det som produceras idag är nåt annat, mycket går ut på att skapa hemska, otroligt grymma mördare, med cliffhangers av typen: Se!-där-är-ett-hörn-vad-kan-tänkas-finnas-därbortom-argh-det-är-ju-den-otroligt-grymma-mördaren. Dessa vad vi kan kalla Dan-Brownska spänningsskapande effekter, ska inte förringas eller förlöjligas. Tvärtom. Det säljer, så folk tycker onekligen om det. Men jag tycker ändå att man kan notera att mycket i den svenska deckarutgivningen endast har som målsättning att servera lätttuggad spänning. För dem som söker sådant går tretton böcker på dussinet. Söker man något annat, något mer, ja då är det nuförtiden inte helt lätt. Vi som i likhet med Sjöwall-Wahlöö, vill nåt mer med författarskapet är ganska få.

Man kan förstås fråga om man inte kan vara nöjd med denna enkla spänning. Visst, men jag tror att vi underskattar populärkulturens roll för hegemonin i ett samhälle, alltså vilka idéer och föreställningar som dominerar i ett samhälle. Jag tror exempelvis att få böcker eller teveserier och filmer har haft en sådan betydelse för acceptansen av tortyr som den amerikanska serien 24, en våldsförhärligande agentthriller vars första säsong hade premiär ett par månader efter 11 september. Den blev omåttligt populär, jag har själv sett alla säsonger och alla avsnitt. Låt mig läsa lite ur Källa X, det är en dialog mellan polischefen My och åklagaren Åsa. 

         My lade på, gick fram till köksön och ställde sig under den eleganta fläkten i borstad aluminium. Från vardagsrummet hördes ljuden av vad som förmodligen var en biljakt i ett av Åsas favoritprogram, den amerikanska serien 24. My hade blivit minst sagt förvånad när Åsa medgett att hon höll på att se igenom alla säsongerna av den gamla post-11-september-serien som bröt mot i stort sett allt som Åsa trodde på och arbetade för. My hade sett den när den gick på teve. Men hon skulle aldrig få för sig att se om den. När de pratat om serien vid något tillfälle hade Åsa skakat av sig kritiken och konstaterat att hela sensmoralen visserligen var att tortyr är bra och nödvändigt för att lösa brott, åtminstone terroristbrott, för terrorister ska självfallet inte ha samma rättigheter som andra. Den ende som tortyr inte biter på är Jack Bauer, den amerikanske superagenten som är seriens hjälte och som inte knäcks ens efter ett år av tortyr som de fega kineserna orättfärdigt utsätter honom för. Till skillnad från all rättfärdig tortyr han utsätter andra för och som alltid ger önskat resultat. Men, hade hon sagt, om vi bortser från allt det. 

– Hela serien? hade My frågat. 

– Som sagt om vi bortser från allt det, så är serien väldigt spännande och underhållande.  

För att förenkla väldigt mycket: Det land där man läser P. O. Enquist och Kristina Lugn om kvällen och ser på Karl-Bertil Jonssons julafton är väldigt olikt det land där man ser på 24 hela nätterna.

Mina böcker är spänningsromaner, men de tar också upp svåra ämnen, ämnen som inte alltid har några enkla svar, splittrande ämnen. Förra gången jag pratade här i Landskrona, det var på Rotary, reste sig två personer upp och lämnade lokalen i vredesmod. Det var efter att jag sagt att jag ansåg att Hanif Balis sätt att uttrycka sig byggde på fascistiskt tankegods – det var kort efter att han skrivit om ”IS-honor” och ”jihadiavkomma” – och att en anständig borgerlighet måste hålla stånd mot sådan retorik. Det står jag för – såväl omdömet om Hanif Bali som att svenska liberaler måste hålla rågången mot denna liberalismens historiska fiende. Men poängen är: tar man ställning som jag gör, så kommer man att möta motstånd. På väg ut från Rotarymötet sa en av åhörarna skrockande till mig, att det är ju inte direkt vänsterpartister du talade inför. Nä, sa jag. Men de är ju inte heller fascister. 

Jag tror att den bredare förståelse och djup som populärlitteratur kan ge oss, är viktig för att uppnå flockimmunitet mot politisk extremism.

En författares målsättning är knappast att få folk att i vredesmod lämna lokalen när han pratar, men det är sannerligen en av den samhällskritiska litteraturens uppdrag att skapa friktion, den ska inte vara lättuggad. Men, och detta är viktigt, bra samhällskritisk litteratur behöver man inte nödvändigtvis hålla med för att kunna ha behållning av. Jag läste för nån månad sedan den upphaussade spionromanen Geiger av Gustaf Skördeman. Jag håller verkligen inte med om den underliggande analysen i hans skildring av Sverige under Kalla kriget, men min behållning av att läsa denna spänningsroman var ändå större än själva spänningen – just för att den gav mig skäl att tänka och förhålla mig till andra åsikter än mina egna.

Jag tror att den bredare förståelse och djup som populärlitteratur kan ge oss, är viktig för att uppnå flockimmunitet mot politisk extremism. Särskilt stor blir betydelsen av läsande i en tid av snabba informationsflöden, utan källkritik, där vi sitter fast i våra internetbubblor. Vi matas genom Facebooks algoritmer med sådant som vi förväntas gilla. Det som egentligen är en liten krets av likasinnade ter sig plötsligt som hela världen. Det går ju an när det gemensamma intresset är gulliga kattbilder, och vi tror att alla i hela världen också gillar gulliga kattbilder, men vad händer när det gemensamma intresset är övertygelsen om konspirationer, fake news och vit makt?

– Se! Nästan alla i mitt flöde tycker som jag om brotten, invandringen, Coronaepidemin. Då måste det vara sant!

Vad som händer? Svaret har vi redan – då får vi en politisk utveckling som i USA och kanske som vi är på väg att få här. 

Populärlitteraturen har en potential att skapa andra bilder, ge komplexa svar på komplexa frågor, sånt som inte låter sig beskrivas i en tweet, sånt som kräver eftertanke och resonemang – den kan ge oss en förmåga till intellektuellt självförsvar, kort och gott.

Min första roman, Den tredje passageraren, som kretsar kring kriget mot terrorn och hur detta undergrävde rättssäkerheten, förlade jag till Landskrona. Av många skäl, ett var att jag ville skildra ett annat Landskrona än det som man kunde läsa om i tidningarna. En stad är inte summan av sina problem. Men jag ville också skildra en stad i förvandling från det samhälle med bruksortens karaktäristika som Landskrona hade med sitt beroende av varvet till en stad på tillbakagång, med avgrundsdjupa sociala skillnader, vidare till en stad som nu alltmer förändras, inte minst genom nya attraktiva strandnära boenden – men med samma eller till och med större sociala skillnader. Det här valet hade jag kanske inte gjort om det inte vore för Sjöwall-Wahlöö och den dörr som de öppnade, att i deckarens form skildra vårt samhälle. 

De pengar vi får in på att sälja vapen till skurkstater och länder som för krig kan aldrig någonsin motsvara förlusterna i anseende. 

Min andra roman, Smugglaren, skrev jag i affekt över den polariserade debatten om flyktingkrisen. I den romanen förvandlade jag Öresund till ett Medelhavet i miniatyr – och det som är tiotusentals drunknade migranter på flykt från Afrika till Grekland och Italien fick representeras av en drunknad flykting som hittas vid Saxån. Den är alltjämt högaktuell. Senast idag läste jag socialdemokratiska tankesmedjan Tidens utspel om att skicka flyende människor till fattiga grannländer, vilket de klär i nåt sorts solidaritetsresonemang. Det speglar ett hyckleri, argumenterar de, när det till följd av de allt högre hinder som rests längs EU:s gränser mest är unga och starka som lyckas ta sig till Europa. Argumentet måste vara något av ett rekord i politisk fräckhet, inte minst då just tankesmedjan Tiden gjort sig till en företrädare för extremt stram migrationspolitik. Så låt mig dechiffrera det politiska fikonspråket. I klartext ser argumentet ut så här: Nu har muren vi byggt runt oss blivit så hög att endast de starkaste klarar att klättra över. Det är ju hemskt orättvist och helt i strid med socialdemokratins jämlikhetsideal. Alla ska med … eller ehh… tvärtom menar vi. Hur som helst, i rättvisans och den internationella solidaritetens namn ska vi göra muren ännu högre så att nästan ingen kan komma över, men skulle några likt förbannat klara det ska vi skicka dem till nåt utfattigt grannland.

Min förhoppning är att böcker som Smugglaren får läsaren, även den som inte håller med, att fundera vidare och inte köpa den här sortens demagogi, att läsaren därmed har stärkt sitt intellektuella självförsvar.

Källa X som utspelar sig bland annat här på Ven, är en berättelse om ett Sverige som talar fint om mänskliga rättigheter men exporterar död och förintelse till skurkstater. Men jag vill bortom denna ibland förenklade fråga. Jag är inte emot all vapenexport, jag är inte heller pacifist. Men jag är övertygad om att Sveriges komparativa fördel består i den roll vi kan spela för nedtrappning och förhandling, snarare än som liten bidragsgivare i militära sammanhang. Med vapenexporten är det som med en hel del av Sveriges internationella militära engagemang. Ett litet land som Sverige kan göra oändligt mycket större skillnad i världen genom att vara moraliskt ledande än med förhållandevis små militära insatser, som den vi gjort i Afghanistan. De pengar vi får in på att sälja vapen till skurkstater och länder som för krig kan aldrig någonsin motsvara förlusterna i anseende eller kompensera för att vi undergräver oss själva som samtalsledare i internationella sammanhang. 

Men det är precis så vi agerar. Vi komprometterar ständigt denna moraliska ledarposition 

… för småpengar i tvivelaktiga vapenaffärer, 

… genom att vara tysta och acceptera kärnvapen, 

… och för att våra pojkar ska få vara med och leka med de stora grabbarna i Natos kontroversiella krig, dessa Natokrig som fått stater att falla samman, fanatism och hämndbegär att frodas, och som lett att Mellanöstern satts i brand – och därmed till den s k flyktingkrisen som nu definierar svensk och europeisk politik. 

Vi befinner oss i en kyrka, så vad kan vara mer lämpligt än att sammanfatta med ett Bibelord: Vind sår de, och storm skördar de.

Men Källa X är inte en roman som utspelar sig i den stora världen. Den får sin upplösning några mil härifrån nära internationellt vatten i norra Öresund. Jag låter istället världen komma till Landskrona. Historien börjar här på Ven, inte alls långt ifrån där vi nu befinner oss. Låt mig läsa ännu några rader ur Källa X, det blir mina avslutande ord. 

Berts hus låg ett trettiotal meter från landsvägen. Gräsmattan hade inte blivit klippt sedan Bert reste, det var uppenbart. Grinden stod öppen. Sådant slarv skulle aldrig ha fått äga rum om Bert varit hemma. Louise lutade cykeln mot staketet och gick fram till dörren. Hon knackade. Ingen öppnade. Hon knackade igen och lade örat mot dörren. Helt tyst. Det var en glipa mellan dörren och karmen. Endast en av låskolvarna syntes, dörren var olåst. De kanske sover än, men klockan är ju över tolv? Fast man kunde inte så noga veta med folk nu för tiden. Framför allt inte med stockholmare.  

Hon knackade en gång till, bankade.

– Hallå, är det nån hemma? ropade hon. 

Det enda som hördes var den ljumma vinden som drog genom fruktträdens kronor och en fågel som sjöng någonstans i trädgården. Hon såg sig om. Långt borta på landsvägen kom en cyklist. Annars var det helt tomt. Ska jag bara gå runt huset och hämta stegen? Bert skulle inte misstycka. Men varför är dörren olåst? En ilning gick längs Louises ryggrad. En sådan där oförklarlig förändring som gjorde att de små hårstråna på huden långsamt ställde sig rakt ut. Hon tittade på springan mellan dörr och karm igen. Dörren var ju olåst. Men ingen verkade vara hemma. Ska jag cykla hem? tänkte hon. Jag borde cykla hem. Hon slog bort tanken och grep om dörrhandtaget.

Du har läst ett föredrag som jag höll i S t Ibbs kyrka på Ven 1 juli 2020.