Finns som ljudbok, uppläst av Jonas Malmsjö

Den här spionromanen har fått väldigt mycket uppmärksamhet, och den lanserades med nåt sorts PR-påhitt om att författaren skulle vara debutant. Vilket visade sig inte vara sant. 
Om vi bortser från detta – det är trots allt boken vi ska bedöma – så har jag när jag läst klart väldigt kluvna känslor. 
Detta är en historia om vardag, livskris, barn som flyger ut, sexuella övergrepp och polisarbete i prostitutionsträsket. Som sådan är det en förbannat bra roman. Det är ofta jag om dessa scener tänker: detta är sanslöst bra skrivet. 
Problemet är att allt det som är bra egentligen är romanens sidohistorier.
Geiger är nämligen först och främst en spionroman. Men som sådan tycker jag inte att den håller. Jag vet att många gillar den, men jag tror inte att det är för själva spionstoryn utan just för sidohistorierna och några av karaktärerna. Storyn är osannolik, men det behöver inte vara ett problem. Ett osannolikt scenario kan fungera som språngbräda för den författare som vill belysa någon samhällsproblematik. I Skördemans fall vill han uppenbart kritisera Sveriges agerande under Kalla kriget. På hans politiska vinklar kan man ha olika synpunkter, men som litterärt grepp är det inget att invända emot. Däremot tycker jag inte att man som läsare ska acceptera att aktörerna uppträder på ett osannolikt sätt och att de dessutom gör så bara för att författaren vill hitta en enkel väg framåt. Är det sannolikt att en före detta sovjetisk utrikesminister bluddrar om de allra hemligaste Warszawapaktshemligheterna för en svensk polis som han aldrig tidigare träffat och som inte har med fallet att göra? Nej, det är det förstås inte. Eller att samme polis redan i bokens början på känn sluter sig till att den mest osannolika förklaringen är den mest sannolika – och att det sedan visar sig förhålla sig ungefär så? Nej, det är inte bara dramaturgiskt trist, det är också orealistiskt. Så fungerar inte verkliga människor. Därmed faller även det litterära greppet med en skruvad grundhistoria – en sådan fungerar bara om människorna i den uppträder på ett realistiskt sätt. Det här är två exempel av flera, och varje gång blir jag som läsare intellektuellt förolämpad. Att författaren kan det där med cliff-hangers kompenserar inte för de här bristerna.

Det lär säkert komma uppföljare på spiontemat, men om jag får önska så är det att Skördeman fortsätter skriva deckare men skippar spioninramningen. 
Betyg 3, men bara för att sidohistorierna är så bra.

”En bladvändare, helt unik i genren. Ett måste denna sommar”. Här köper du Tony Johanssons nya deckare, Källa X.