Sammy Jeridi, Ghettokungen
Ghettokungen handlar om Leon som är i köp-säljbranschen, så att säga. Inte knark och kvinnor, men det mesta annat man kan tänka sig. Från vapen till mycket speciella beställningar, som exempelvis ett antal liter människoblod och en tvättbjörn.
Det här har glidit på bra och Leon har den verkliga friheten i sikte – att lämna förorten och en far som jagar honom och hans bror. Tills Leon snubblar över ett vapen, ett mycket speciellt vapen som troligen en gång använts för att mörda en statsminister …
Belöningen för den som kan ge avgörande tips för att finna Palmes mördare är 50 miljoner, så när ryktet om vapnet börjar gå blir det förstås en tsunami i undre världen.
Det här tror jag inte blir det sista vi ser av debuterande Sammy Jeridi, och det finns skäl att lägga namnet på minnet. Ghettokungen är en snabb, välgestaltad historia och bitvis olidligt spännande, även om jag kunnat vara förutan en del explicita tortyrscener.
Den som läst mina recensioner vet dock att jag har lite av en hang-up på det där med sannolikhet och realism (jfr ex vis recensionen av Skördeman). För trovärdigheten i en berättelse är det helt avgörande att aktörerna agerar realistiskt och att det som sker är någorlunda sannolikt. Jag vill inte spoila, så jag skriver så här. Om jag varit förläggaren som fått manuset skulle jag ha sagt: ”Skitbra, jag vill ge ut det, men det sätt som polisen Eva och ghettokungen Leon lär känna varandra är osannolikt, liksom det faktum att hon råkar jobba i Palmegruppen och dessutom har ytterligare en koppling till Leon.”
Det här inverkar rätt rejält på sista tredjedelen av boken. Synd är det, eftersom alltihop hade kunnat lösas på andra sätt ganska enkelt.
Nu ska man inte avskräckas av dessa kritiska randanmärkningar. Ghettokungen är en bra roman som sträcker sig mot en fyra och jag kommer definitivt läsa om Jeridi bestämmer sig för att skriva fler böcker.
Förlag: Bokfabriken
Finns som ljudbok i inläsning av Jonas Malmsjö.