Stephen King

Inläst av Magnus Roosman

Den gröna milen med Tom Hanks och Michael Clarke Duncan i huvudrollerna är utan tvekan en av de bästa filmatiseringarna av en Stephen King-historia. Efter att ha läst boken måste jag också konstatera att det är en av hans bästa romaner.

Det är en historia, skriven som något så ovanligt som en följetångsroman, där vi får möta Paul Edgecomb, vaktchef på blocket för dödsdömda i delstatsfängelset i Cold Mountain. Edgecomb är en hygglig Karl, jag misstänker att han inte är helt representativ för fängelsevakter på 1930-talet, som försöker göra ett professionellt och humant jobb för fångarna under deras sista tid innan de ska sätta sig i ”gamla gnisten” – den elektriska stolen. En dag anländer John Coffey, en två meter lång, enormt muskulös, svart man. Han är dömd för att ha våldtagit och mördat två små flickor. Redan från början förstår vi att det är något märkligt med denne man. Snart börjar Paul att tvivla på hans skuld – och kanske även på sitt eget förstånd.

Den gröna milen utspelar sig på i huvudsak två tidsplan – i slutet av 90-talet med en åldrad Edgecomb på ett ålderdomshem och under depressionens 30-tal med en ung Edgecomb som får uppleva sitt livs märkligaste tid. Det är episkt berättat och som King själv noterar i efterordet påminner upplägget om Stekta gröna tomater. Det är en film som jag inte sett på länge. Jag tror jag ska göra det, men ni andra, ja, ni borde, om ni inte redan gjort det, läsa Den gröna milen. Årets mest självklara femma.