Tony Johansson: Här är Sverigedemokraternas nazistiska rötter

När Jimmie Åkesson tweetade att SD inte tänker ”lämna eller överge” sina rötter blev det något av en backlash. Man kan nämligen diskutera hur Sverigedemokraterna ska etiketteras idag – rasisistiskt, främlingsfientligt, högerpopulistiskt osv. – men partiets rötter i fascism och nazism är historiskt oomtvistat. Låt oss därför en gång för alla klargöra hur det ligger till. Källor för nedan framställning utgörs huvudsakligen av Stieg Larssons Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen, en bok han skrev tillsammans med Mikael Ekman samt Extremhögern som han skrev tillsammans med Anna-Lena Lodenius. Larsson slog senare igenom med sina thrillers om Lisbeth Salander, men han var långt innan dess erkänd som en av Sveriges främsta kännare av de högerextrema rörelserna. Därutöver nämns och länkas ytterligare källor löpande nedan.

Rasisternas 1980-tal

Sverigedemokraterna har sin bakgrund i BSS – Bevara Sverige Svenskt. BSS bildades i slutet av 70-talet och samlade en brokig skara högerextremister – från kostymklädda herrar skolade i fascismens ideologi till gatukrigande skinnskallar. Det blev snabbt den dominerande högerextrema rörelsen i Sverige. BSS förgrundsgestalt var Leif Zeilon. 1977 hade han åkt på en studieresa till apartheidens Rhodesia. Detta tillsammans med en person som, enligt Larsson och Ekman, var med i nazistiska Nordiska Rikspartiet (NRP). Zeilon förnekade visserligen att han hade kopplingar till nazism. NRP:s ledare, Göran Oredsson, var dock av annan uppfattning: ”Leif Zeilon har varit en ivrigare förkämpe för NRP än mången annan.” Rhodesiaresan verkade ha varit inspirerande och om apartheid skrev Zeilon tio år senare i den regeringstrogna sydafrikanska tidningen The Citizen: ”Vad Sydafrika behöver är en nation för endast vita”. Det uttalandet sammanfattar väl vilken sorts person vi här har att göra med, och det ska understrykas, även om vi går händelserna i förväg, att Zeilon bara ett år efter Sydafrika-insändaren var med om att bilda Sverigedemokraterna och blev det nya partiets första talesperson. BSS samverkade även med norska Natsjonalt Folkeparti som vid denna tid försökte bygga upp en nordisk nazistfront och Danmarks Nationalsocialistiska Rörelse.

BSS fokuserade på invandringen och varnade i flygblad för att inom några få år skulle invandrarna ha ”totalt ockuperat Sverige. Med kanske en turk som diktator och neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk”. BSS förste ordförande var Sven Davidsson. Han hade fått sin politiska skolning i Per Engdahls Nysvenska rörelse. Jag nämner dessa båda särskilt – Zeilon och Davidsson – såväl för att de båda var med och grundade Sverigedemokraterna, som för att de var för sig representerar en länk bakåt till de båda centrala högerextrema rörelserna under efterkrigstiden: den fascistiska Nysvenska rörelsen och det nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP).

BSS försökte skapa en enad ”nationell front” och sökte sig i mitten av 80-talet till Framstegspartiet. Det var mest känt för att efter mordet ha skickat ett pressmeddelande där de förkunnade att det var ”bra för Sverige att vi slipper Palme”. BSS och Framstegspartiet slog sig samman till Sverigepartiet.


Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor


På Stockholms gator blev det under våren 1987 kraftmätningar mellan det nybildade Sverigepartiet som försökte etablera ”invandringsfria zoner” genom aktioner på lördagarna i tunnelbanan och på Drottninggatan och paraplyorganisationen Stoppa rasismen, där dåvarande SSU-ordförande Anna Lindh var tongivande. Denna kraftmätning förlorade rasisterna rent numerärt och de lade ner sina lördagsmanifestationer. Sannolikt bidrog nederlaget till att Sverigepartiet bröts sönder. För att göra en lång historia kort, så uteslöt BSS:arna det gamla Framstegspartiets företrädare. Men det här var en jäkla röra för att uttrycka sig milt – under en tid existerade tre olika organisationer som gjorde anspråk på att vara det riktiga Sverigepartiet. Men det var ur denna röra som BSS-fraktionen bildade Sverigedemokraterna.

”Vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin”

Formellt bildades Sverigedemokraterna på ett extra årsmöte för Sverigepartiet i februari 1988, ett möte som BSS:arna kallat till. Då bytte partiet namn till Sverigedemokraterna. Utöver ovan nämnda Leif Zeilon och Sven Davidsson närvarade bland annat skinnskallen Johnny Berg. Leif Zeilon och Johnny Berg blev det nya partiets talespersoner. När den senare lämnade uppdraget i slutet av 1988 ersattes han av Anders Klarström som något senare valdes till Sverigedemokraternas första partiledare.

Klarström hade sin politiska hemvist i Nordiska Rikspartiet (NRP) och dess Riksaktionsgrupp (RAG) i Göteborg. Det var inte, såsom Sverigedemokraterna nu försöker göra gällande, i någon avlägsen dåtid och med högst oklar övertygelse från Klarströms sida. Nordiska Rikspartiet var det viktiga nazistpartiet under efterkrigstiden och i dess aktionsgrupper, som organiserats med tyska SA som förebild, fick, enligt NRP:s instruktioner till medlemmarna, endast den bli medlem ”som visat stor lojalitet och offervillighet under en längre tid … konfrontationer med landsförrädare, ska i första hand ombesörjas av ortsgruppens RAG-grupper”. I korthet: i RAG-grupperna organiserades Nordiska Rikspartiets gatukrigare, och det var alltså härifrån som Sverigedemokraterna hämtade sin första partiledare.

Bara två år innan Sverigedemokraterna bildades hade Klarström dömts i de uppmärksammade nazisträttegångarna i Göteborg då ett 20-tal NRP:are åtalades för sådant som mordhot mordbrand och skadegörelse. Klarström hade bland annat fångats på band när han mordhotade den folkkäre teveprogramledaren Hagge Geigert: ”vi ska bränna dig, ditt jävla judesvin… vi vet var du bor också. Vi ska komma och döda dig”.

Lindholmsnazisterna

”Om Per Engdahl och Nysvenska Rörelsen var den krets som gav de viktigaste impulserna till det tidiga BSS när rörelsen grundades, så var det arvet från Lindolmrörelsen som kom att spela en framträdande roll i Sverigedemokraterna under de första åren” konstaterar Stieg Larsson och Mikael Ekman i sin år 2001 utgivna Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen. Då, för 20 år sedan, var detta okontroversiellt. Men om någon skulle säga så idag i exempelvis Agenda, skulle med all säkerhet programledaren bryta in och säga nåt i stil med att nu är ju inte Sverigedemokraterna här och kan försvara sig. Men det är ett faktum att, som Larsson och Ekman skriver, partiets ”medlemskader och funktionärer befolkades av nazister. Några av dem var legendarer i den ’nationella’ rörelsen”.

Två av dessa legendarer var Gösta Bergquist och SS-veteranen Gustaf Ekström. Båda var under kriget medlemmar i NSAP/SSS, den så kallade Lindholmrörelsen, alltså det svenska nazistpartiet. ”Nationalismen är den samma inom Sverigedemokraterna som i Lindholmrörelsen, det kan jag försäkra”, förkunnade Bergquist. Tillsammans med Gustaf Ekström gick han till det första mötet då Malmöavdelningen av Sverigedemokraterna startade. Detta var två veckor efter att riksorganisationen bildats i Stockholm. Nu, när den här historien är alltför belastande för partiet, försöker man tona ner det faktum att två gamla nazister från kriget, var med och grundade Sverigedemokraterna. Det här var ju bara Malmöavdelningen, säger de. Fast att skapa ett nytt parti är som Ulvenö, Palm och Larsson skriver i sin biografi över Ekström, ”en kollektiv handling”. Det här var bara två veckor efter att Sverigepartiet döpts om till Sverigedemokraterna. Det krävs att många människor agerar och går samman för att man ska bygga ett nytt parti. Ekström var en av dem. Och han var varmt välkommen, för ett år senare valdes han till revisor för riksorganisationen. Även detta försöker Sverigedemokraterna idag tona ner betydelsen av. Han satt inte i partistyrelsen, argumenterar de. Nej, det är korrekt. Men revisor för riksorganisationen i ett nystartat parti som måste ha mängder av formalia på plats för att fungera är en central position. Man kan dessutom fråga sig hur krystade ursäkterna egentligen kan bli. Är det ens lönt att försöka förneka det uppenbara? Partistyrelsen befolkades av nazister, den leddes av den tidigare NRP:aren Anders Klarström, och den som hade uppdraget att granska honom och styrelsen var Gustaf Ekström – svensken som frivilligt tagit värvning för Hitler och som förblev nazist hela livet.

Partiet som Åkesson blev medlem i

De flesta i Klarströms första partistyrelse hade nazikopplingar, utöver tidigare nämnda kan noteras Reine Wikström från NRP/RAG i Göteborg och Tord Hagström som bildade det nazistiska skivbolaget Last Resort Records.

1991 valdes även, kan noteras, Niklas Irberger in i partistyrelsen. Två år senare greps han och flera andra SD:are vid ett valmöte med Gudrun Schyman. I hans väska fann polisen en skarpladdad handgranat. Han dömdes till ett års fängelse för bland annat förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, olaga vapeninnehav samt brott mot knivlagen.

Inför valet 1991 bjöd SD in den tyske SS-veteranen Franz Schönhuber och den engelska förintelseförnekaren Anthony Hancock. Men några större framgångar nådde man inte. Ny Demokrati är en del av förklaringen. En annan att medlemskadern till stor del bestod av skinnskallar, ofta dubbelorgsniserade i organisationer som Vitt Ariskt Motstånd, VAM. Men vit-makt-terroristerna sågs inte som ett problem. Snarare tvärtom. Som vid 30-novembermarschen 1992 då Klarström eskorterades till Kungsträdgården av maskerade hakkorsprydda livvakter från VAM.

Detta var partiet som Jimmie Åkesson gick med i. Själv har han påstått han gick med i Sverigedemokraterna först efter att Klarström avgått i mars 1995. Det är lätt att förstå att det är viktigt för honom. Men som Expo avslöjat gick Åkesson i själva verket med redan 1994. Det var således till ett parti lett av nazister som en ung Jimmie Åkesson sökte sig. Ingen demokrat fattar ett sådant beslut.

Så här har du, Jimmie Åkesson, inte bara partiets, utan också dina rötter.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)


Tony Johansson är författare och har sedan han blev politiskt medveten i tonåren i början av 1990-talet arbetat mot rasism och främlingsfientlighet. Han har en bakgrund som krönikör i Skånska Dagbladet och Västerbottens folkblad. Hans deckare har blivit mycket uppmärksammade, bland annat för att han inte räds att ta upp frågor som rasism och främlingsfientlighet. Böckerna finns i den fysiska bokhandeln, i internethandeln (här exempelvis) och som ljudbok i inläsning av Reine Brynolfsson, bland annat på Storytel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: