Brottsförebyggande rådets rapport i förra veckan om det dödliga skjutvapenvåldet passade som hand i handske i det allmänt upphaussade stämningsläget, där det sällan finns plats för annat än alarmism.

Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forsell kallade resultaten ”en skam för Sverige”, Jimmie Åkesson sa att det var en ”skandal” och att ”Sverige blivit Europas Chicago”. Kristdemokraterna talade om ”sju förlorade år” och Liberalerna lovade att allt skulle bli så bra ”bara vi får en borgerlig regering”.

Rapporten så. Vad säger den? Jo, egentligen fyra saker.

För det första att det totala dödliga våldet inte har ökat i Sverige jämfört med hur det var under de första åren av det nya millenniet. I början av millenniet avled 10-11 personer till följd av dödligt våld. Det gjorde det under 2019 också. Även om det inte ingår i jämförelsen med övriga länder, framgår det av rapporten att under 2020 ökade det dödliga våldet ytterligare till 12 per miljon. Det är högre än under början av millenniet, men lägre än i början av 90-talet, då det dödliga våldet låg på 14-15 per miljon invånare.

För det andra framgår att det totala dödliga våldet föll från millenieskiftets nivåer och bottennoterade på 6-7 fall per miljon 2011-2012, varefter det alltså steg till samma nivåer som i början av millenniet. Av detta kan vi konstatera att risken att utsättas för dödligt våld inte har ökat jämfört med hur läget var under 90-talet och början av millenniet. Däremot har risken ökat jämfört med 2012.

För det tredje visar rapporten att det dödliga våldet med skjutvapen är vad som driver trenden för Sveriges totala dödliga våld. Det är främst yngre män i kriminell miljö som är offren. Det är denna lista som Sverige nu ligger näst högst på, och där Sverige går emot trenden i övriga Europa. Under 2021 har dock, även om det ligger utanför den period som rapporten undersöker, skjutningarna minskat mycket drastiskt.

För det fjärde framgår att risken att utsättas för dödligt våld har stigit i Sverige men fallit i övriga Europa, och att dessa båda trender gjort att Sverige nu ligger över genomsnittet. Samtidigt är lite proportioner rimligt också här. Sverige ligger exempelvis över Danmark och Norge, men under Finland och Belgien. Det finns naturligtvis fog för att oroas över utvecklingen och vidta åtgärder, men om tonläget i debatten är rimligt får envar ta ställning till. Att jämföra Sverige med Chicago, som SD-ledaren gör, är i vilket fall bara löjeväckande och okunnigt. Som Maria Robsahm noterar är risken att utsättas för dödligt våld i Chicago 23 (!) gånger större än den är i Sverige. I global kontext är risken i Sverige, liksom i Västeuropa, mycket låg.

Debatten som följde var förstås som ett självspelande piano. Innan Forsell och Åkesson ens öppnat munnen visste vi alla precis vad de skulle säga. Jag är nog inte ensam om att vara innerligt trött på den här simpla och förutsägbara debatten där allt går ut på att skylla på varandra i en fråga där det sannolikt inte spelar särskilt stor roll vilken partifärg ansvarig minister har. Studera linjediagrammet ovan. Under den perioden har vi haft två regeringar ledda av Göran Persson, två regeringar ledda av Fredrik Reinfeldt och två regeringar ledda av Stefan Löfven. Det dödliga våldet i nivå och avseende trender saknar helt tydligt korrelation med regeringsfärg. Men vill man göra detta till partipolitik finns det nåt för alla. Det totala våldet är lika högt nu som i början av millenniet. Antar att det således talar för regeringen Löfven på temat att det inte går åt helvete, i varje fall inte mer än det gjorde för två decennier sedan. Men skjutvapenvåldet har ökat. Det torde ju således tala för Moderaternas kritik. Fast å andra sidan skedde trendbrottet under Reinfeldt och alla vet ju att det tar flera år för en regerings politik att få effekt. Kan nuvarande regering lastas för detta och borde inte Moderaterna ha något mer modest svansföring? Men för den som söker finns det alltså möjlighet att vinkla statistiken så att det talar för den egna saken.

Alla ansvariga politiker vet förstås allt detta, och många väljare vet det också. Men i dagens debatt finns det inte utrymme för det lilla konstaterandet att det här nog är ett gemensamt ansvar, att det egentligen inte går att lasta en regering eller ge en regering cred för det ena eller andra. Den som säger så angrips för att skyla över situationen eller inte vilja ta ansvar. Därför blir det istället pajkastning med tävling om vem som är tuffaste sheriffen i stan och en massa symbolpolitik. Ta det här med anonyma vittnen, som Moderaterna vevar runt i debatten. Om vi bortser från invändningen att sådant är djupt problematiskt och strider mot tvåtusen år av rättstradition, så är det dessutom så att det knappast är vad som kommer lösa den gordiska knuten. Den statliga utredning som nyligen utredde frågan drog slutsatsen att möjligheten som finns i våra grannländer ”används extremt sällan”. Det säger sig således självt att detta inte kan bli mer än symbolpolitik.

Tuffa sheriffer kan förstås inte heller medge att det kanske inte är de mest högprofilerade och hårda åtgärderna som kommer att avgöra utvecklingen framöver.

Ett sådant exempel är hur Malmö stad och polisen agerat på området Seved. SVTs reporter sammanfattar utvecklingen så här:

”Nyligen besökte jag Seved i det särskilt utsatta området Södra Sofielund i centrala Malmö. Där har staden tillsammans med polis, socialtjänst, civilsamhälle och fastighetsägare fått bort de oseriösa hyresvärdar som tidigare låtit området förslummas. Förr kunde utomstående inte komma till området utan att bli konfronterade av ungdomsgäng – idag är det som dag och natt.”

Men handen på hjärtat. Det handlar ju om polisarbete och sociala och strategiska åtgärder från staden – inte om tuffa tag på riksplanet.

Eller ta det av twitterhögern utskrattade sluta-skjut-projektet i samma stad. ”Bara prat”, sa SD medan närstående Samhällsnytt skrev om att det handlade om att polisen bjöd kriminella på pizza och försökte bli kompis med dem. Den sortens retorik passar väldigt bra med tonläget i debatten. Men nu ett par år senare tycks alla vara överens om att det varit framgångsrikt. Så det projektet är inte längre, så att säga, i den politiska skottlinjen.

Men också detta handlar om polisarbete, inte om hur tufft Johan Forsell eller Jimmie Åkesson kan se in i kameran och tala om hårdare tag.

Jag menar inte att det saknar betydelse vilken politik som förs. Däremot tycks det vara mer lågprofilerade åtgärder – som att röja upp bland slumhyresvärdar – och att ge polisen bra förutsättningar att göra sitt jobb som har betydelse. Men detta handlar mindre om den symbolpolitik som dominerar debatten och mer om resurser och att samhället tar ett samlat grepp. Det handlar om socialpolitik, jobb och framtidsutsikter och det är här de stora förändringarna skett de senaste tre decennierna med större klyftor, massarbetslöshet och milsvida skillnader i förutsättningar, inte minst för barnen i skolan. Till syvende och sidst är det åtgärder på det sociala området som kan ha verklig effekt.

Eller som Tomas Stakeberg Jansson, lokalpolisområdeschef i Borås konstaterar: ”När vi poliser kommer in i bilden är det ofta försent. Det förebyggande arbetet är främst kommunens och lokalsamhällets ansvar. Ny offensiv lagstiftning är välkommen men det är genom att ungdomarna utbildas, blir sedda, hörda och bekräftade som vi kan komma till bukt med problemen. Allt annat är bara reaktivt istället för proaktivt.”

Jag skulle önska att sådana perspektiv fick mer utrymme i debatten.

Och att politiker som leker sheriffer fick mindre.

Jag är nog inte ensam om att tycka så.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag vill dra mitt strå till stacken, har deckarförfattaren Tony Johansson sagt och skriver helt utan ersättning. Men gillar du hans krönikor, kommer du att gilla hans deckare. Så vill du stödja författaren och läsa nåt bra, köper du hans deckare 👇

Här kan du köpa Tony Johanssons böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på Tony Johanssons böcker ( Storytel)

---