När kommunstyrelsens ordförande i Hörby, sverigedemokraten Cecilia Bladh in Zito, såg prideflaggorna började hon, enligt de som var med, skrika och uppträda ”på ett skrämmande och obehagligt sätt” mot de anställda. Händelsen inträffade i förra veckan när hon besökte en kommunal verksamhet i Hörby och upptäckte några små regnbågsflaggor på ett bord.

Åkesson och de andra i bunkergänget gillar alldeles säkert inte incidenter som denna, eftersom de solkar ner den yta som de arbetar så hårt med att polera. Men Zitos utbrott speglar det verkliga SD bättre än Åkessons – nuförtiden – tillrättalagda ord.

Det är nämligen ingen slump att det här sker i just SD. Det har historiska och ideologiska skäl.

”De är avskum”

I den högerextrema rörelsen har homosexuella en särställning bland hatobjekten. Alla män och kvinnor har ett syfte överordnat allt annat, och detta är att reproducera det egna folket och säkra dess överlevnad. Homosexualitet är därmed en styggelse, omoraliskt, depraverat och emot naturen, och de homosexuella är rasfiender. Denna hållning sammanfattas väl av en händelse i Sverigedemokraternas ungdom. När en av det nazistiska Nordiska rikspartiets gatuslagskämpar i Göteborg åtalades för mord på en homosexuell man, sa partiets vice ordförande Vera Oredsson: ”Det var rengöring. Vi betraktar inte homosexuella som människor. De är avskum. Homosexuella är så avskyvärda så jag vill inte ens ta i dem med tång.”

---

 

Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor

---

 

Nu kanske någon läsare tycker att jag argumenterar ojuste. Nordiska rikspartiet (NRP) var inte detsamma som SD. Sant. Men just Nordiska rikspartiet i Göteborg spelade en viktig roll i SD:s ungdom. Det var härifrån som SD hämtade sin förste partiledare, Anders Klarström. Han var själv en av NRPs gatukrigare och med bland annat olaga hot mot teveprofilen Hagge Geigert på meritlistan. I de här kretsarna hatade man judar, utlänningar och homosexuella – och NRPs aktivister och andra i extremhögern utgjorde bevisligen fysiska hot mot alla tre grupperna.

Som Jonas Gardell skriver i ett öppet brev till Åkesson om den onda tid som SD nu nostalgiskt blickar tillbaka emot: ”Jodå, Jimmie, visst minns också jag ett annat Sverige, till exempel det Stockholm när jag var ung där skinnskallar härjade i Gamla stan och trakasserade invandrare och homosexuella, en tid då jag inte vågade röra mig i Gamla stan efter mörkrets utbrott. Både Mark och jag blev såväl misshandlade som hotade.”

Som att ha sex med djur

Naturligtvis försvann inte detta tankegods i den stund de unga nazisterna gick in i SD. Även om invandrarna utgjorde den huvudsakliga måltavlan, fortsatte såväl parti som ungdomsförbund att diskutera det man betraktade som ”sunt” och ”moraliskt leverne”. Dit hörde verkligen inte samkönad kärlek. Så kunde man i ungdomsförbundets tidning Ung Front (Nr3/1994, s. 9) läsa att ”samhället borde slå till med full kraft” mot de ”sjuka människor” som producerar och ser på porrfilmer ”där homosexualitet uppmuntras”. I artikeln omnämns homosexualitet i samma mening som sex med djur och pedofili som exempel på sjukt beteende.

Bläddrar vi fram några årgångar av ungdomsförbundets tidning, som nu döpts om till Demokraten, kommer vi till decembernumret år 2000 och finner Mattias Karlsson, som går till storms mot den queerteori som han betraktar som ”idioti”. Han skriver: ”I realiteten tycks dock det verkliga syftet vara att underminera heterosexualiteten och balansen mellan könen och därmed försvaga det rådande samhällssystemet och kulturen. Kort sagt förefaller syftet vara att normalisera abnormaliteter genom att göra alla abnorma.”

Om någon missat vad abnorm betyder, så låt mig referera till Svenska akademins ordlista 2015: inte normal; o­naturlig; miss­bildad.

Så långt alltså den person som nuförtiden brukar beskrivas som Sverigedemokraternas ”chefsideolog”.

Björn Söder förde ett liknande resonemang några år senare, alltså om hur homosexualitet förflyttar gränserna för vad som är acceptabelt och normalt. Han driver tesen att om vi accepterar denna ”avart” så är det bara en tidsfråga innan vi alla tycker att det är okej att ha sex med grisar. Han skriver: ”Vad är det som säger att den s k normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner (hbt-personer) skall ”normaliseras”? Varför inte personer som begår tidelag (sex med djur) eller pedofili (sex med underåriga)? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare.”

Det här var år 2007. Söder var då partisekreterare. Några år senare skulle han väljas till riksdagens andre vice talman.

SD:s partisekreterare verkar förresten vara särskilt frispråkiga vad gäller homosexualitet. Söders företrädare, David Lång, har om det han kallar ”bögparaden i Stockholm” (dvs. Pridetåget) skrivit: ”Jag tycker att de mest perversa yttringarna borde klassas som förargelseväckande beteende och förbjudas.” Lång sitter nu i riksdagen. Söders efterträdare, den nuvarande partisekreteraren Richard Jomshof, har å sin sida beskrivit transpersoner som byter kön men inte steriliseras eller kastreras som en ”freakshow”.

Håll er i garderoben

Liksom Lång har Jimmie Åkesson starka uppfattningar om Pride, vars omkring 500 000 årliga deltagare han beskrivit som ”smaklösa figurer”. Vi är alltså inte ens ”smaklösa människor”, påpekade Jonas Gardell när Åkessons text, en del av hans bok Satis Polito som redigerats bort, blev känd. Vi är ”figurer”. I samma text skrev Åkesson att han inte bryr sig ”ett dugg om vad som sker privat och i samförstånd”, men att han aldrig ”någonsin kommer att förstå mig på homosexuell kärlek”.

Om vi således, resonerar SD-arna, slipper se de ”smaklösa figurer” som ständigt ska provocera vanliga hyggliga heterosvenskar med sina ”förargelseväckande” upptåg i den årliga ”bögparaden” med alla sina ”perversa yttringar” och vi därmed trycker tillbaka normaliseringen av det ”abnorma” så kan vi leva med de här ”sexuella avarterna”. Men för guds skull, håll era perversioner privat, helst i garderoben!

Just därför blir en liten regnbågsflagga på ett bord i Hörby så provocerande att den sverigedemokratiske kommunstyrelseordföranden får ett sammanbrott och börjar skrika. Dagens regnbågsrörelse har sin bakgrund i Gay Pride – ungefär homosexuell stolthet – och handlar om motsatsen till att låta sexualiteten hållas till en privat sfär. Kampen för likarätt och erkännande oavsett sexuell läggning har alltid varit och kommer alltid att vara politisk och därmed i högsta grad offentlig.

Cecilia Bladh in Zitos utbrott mot en symbol för likarätt är följaktligen fullt normalt ur en sverigedemokratisk politisk position där kampen för likarätt ses som en normalisering av omoraliska ”sexuella avarter”. Vilka måste bekämpas. Så att det blir igen såsom det en gång var. Eller såsom det är i Ungern och Ryssland – där förbud råder mot främjande av homosexualitet och så kallad homosexuell propaganda.

Det är därför underbart att se att Hörbys skolungdomar protesterar mot sin reaktionäre kommunstyrelseordförande. Ty de nya generationerna kommer inte acceptera en återgång till den där gamla onda tiden eller att det blir här som i SD-arnas favoritland – Ungern. Leve er!

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker ( Storytel)

---