När Centern i onsdags valde att lägga ner sina röster i budgetomröstningen, valde de också att släppa fram den första SD-förhandlade budgeten. Jag har i och för sig stor respekt för Annie Lööf. Hon representerar numera den enda kvarvarande liberalismen i det här landet, resten av dem sitter i SD-ledarens knä och har gett upp allt vad liberalism heter i sitt suktande efter makt. Men hennes agerande i onsdags är i grunden obegripligt.

Lööf har gjort till sin stora sak att inte ge SD makt och inflytande. Men det var precis vad hon nu gjorde – och detta för att markera emot Magdalena Anderssons löfte till Vänstern om att 700 000 pensionärer med låga inkomster ska få 1000 kronor mer i månaden. Den S-ledare som lovar bättre levnadsvillkor för fattigpensionärer lutar mot vänster. Bättre då med högerbudget med SD-stämpel, tycks centerledaren ha resonerat.

Åkesson och segra-eller-dö-mannen Mattias Karlsson skålade i champagne medan Oscar Sjöstedt, fordom känd som Rasse-Oscar och sina grova judeskämt men nu partiets finansministerkandidat, mös pompöst i talarstolen.

De hade onekligen skäl att fira. SD flyttar fram sina positioner inom det nationalkonservativa blocket i stort sett dagligen. SD verkar numera strunta i vad Kristersson säger.

Under en längre tid har Kristersson deklarerat att SD inte ska ingå i regeringen, senast utförligt i en intervju i Aftonbladet för två veckor sedan där han säger att det är ”uteslutet” att ha SD i regeringen.

---

Prenumera så får du mail, när jag postar nya krönikor

---

Åkesson och de andra i hans bunkergäng har vanligen svarat överslätande, att det får vi se senare och att inflytande i sakfrågorna är vad som är viktigt. Men nu, efter sin seger i budgetomröstningen, blev tonläget ett annat.

Åkesson markerade att han minsann inte skulle ha släppt fram Kristersson som statsminister om det blivit en sådan omröstning i veckan – för det krävs större moderata eftergifter. Därefter gick SD ut med att de gjort en ministerlista. Vice partiledare Henrik Vinge fick frågan vilka departement de ville ha och han svarade kort: ”Alla”.

Samtidigt skrattade partisekreterare Jomshof i det närmaste moderatledaren i ansiktet i Svenska Dagbladet: ”Om de tror att de ska kunna bilda en sådan regering så tror jag att det inte kommer att gå så bra för dem”, sa han om Kristerssons tal om en M-Kd-regering och, tillade han, ”givetvis” ska SD sitta med i regeringen.

Läs min senaste deckare, Källa X. Mer info här>>>

Det är naturligtvis inte svårt att förutse vart Kristersson nu är på väg. Det är bara att studera hur han slingerbultat sig fram till sina nuvarande ställningstaganden.

I sitt debuttal i Almedalen 2018 sa Kristersson: ”Inte i något annat parti säger så många, så ofta, så horribla saker som i Sverigedemokraterna”.

Strax därpå lovade han dyrt och heligt förintelseöverlevaren Hédi Fried, som bjudit hem honom på fika, att han aldrig någonsin skulle ”samarbeta, samtala, samverka eller samregera med Sverigedemokraterna”.

Ett drygt år senare, i december 2019, mötte han Åkesson och förde vad han betecknade som ”konstruktiva samtal”. Plötsligt blev löftet till Fried högst problematiskt. Hon sa sig vara besviken på honom. Men nja, slingrade han sig, han hade bara lovat henne att Alliansen inte skulle ”samarbeta, samtala, samverka” med SD. Däremot hade han aldrig lovat, påstod han lusfräckt, att han själv och Moderaterna inte skulle göra det. Men den distinktionen hade han förstås inte informerat Fried om. Hon hade inte läst det finstilta i hans löfte, den lilla fotnoten alltså, som han väl klottrat på baksidan av servetten medan de fikade. Det finstilta som alltid finns där när Kristersson uttalar sig om SD.

Ett år till förflöt. Vi skrev hösten 2020. Nu klargjorde han att han var beredd att samarbeta med SD för att bilda regering, och inte nog med det: SD hade blivit en viktigare partner än Centern som minsann inte skulle få diktera regeringsfrågan, dvs. Centern kunde komma på tal endast under förutsättning att Lööf accepterade samarbetet med Åkesson. Men, deklarerade Kristersson med sån där vuxen stämma, gemensam regering var inte aktuellt, eftersom M och SD har olika uppfattning i frågor som miljö och utrikespolitik.

Sedan gick det några månader. I januari i år öppnade Kristersson för att skriva avtal med SD innan valet och för att SD skulle kunna få tjänstemän på regeringskansliet. Strax därpå intervjuades han i SVT, det var en dryg vecka efter stormningen av amerikanska kongressen och mitt i diskussionen om att SDs ledargarnityr fortsatte hävda att Trump borde få Nobels fredspris. Alltjämt uteslöt Kristersson att SD skulle kunna ingå i regeringen, men han intygade att SD ”breddat sig politiskt” och var ”seriösa och konstruktiva”.

Nu, snart ytterligare ett år senare, har Moderaterna förhandlat och vunnit en budget tillsammans med SD – det parti vilket Kristersson innan valet lovat att aldrig ”samarbeta, samtala, samverka eller samregera med”.

På tre år har han alltså gått från till synes övertygad ideologisk SD-motståndare till att sluta överenskommelse om budgeten med dem.

Han lovar fortfarande att han aldrig ska regera med dem. Men den som läser det finstilta, det som Fried alltså missade enligt bilhandlar-Kristersson, upptäcker att han redan lagt upp strategin för hur han tänker motivera den regeringsbildning med SD som naturligtvis kommer ske om de nationalkonservativa vinner valet. I intervjun med Aftonbladet, där han utesluter regeringssamverkan med SD får han nämligen frågan om varför. Han svarar: ”Ska man kunna samarbeta i en regering måste man ha dokumenterad erfarenhet av att kunna samarbeta väl. SD har inte det, det finns ingen som har samarbetat med dem. Man måste bygga upp ett förtroendekapital för att kunna göra det.”

Om ett år, och om olyckan är framme och mandaten faller ut till Kristerssons favör, lär det finnas såväl ”dokumenterad erfarenhet” som ”förtroendekapital” nog att bilda regering.

Var så säkra.

Kristersson kommer sedan lika lusfräckt som vanligt, lika principlöst och lika självklart påstå att han ju sagt så här hela tiden.

Krönikan är skriven för Vad som helst men aldrig SD. Jag skriver för gruppen utan ersättning. Det är mitt sätt att dra ett strå till stacken. Men gillar du mina krönikor, kommer du att gilla mina deckare. Så köp gärna ett ex eller lyssna på nån av streamingtjänsterna. 👇

Här kan du köpa mina böcker (Adlibris) Här kan du lyssna på mina böcker ( Storytel)

---