Perspektiv eller Point of View (POV) handlar om vems historia som berättas. Det sätter i sin tur gränser för hur historien kan berättas.
Det finns i princip bara två perspektiv som du behöver bry dig om. Förstaperson, alltså jag, och tredje person, alltså han eller hon.
Ett allvetande författarperspektiv är inte intressant för de flesta av oss, och skulle du få för dig att skriva en roman i du-form får den bli väldigt bra för att bli utgiven. En roman i du-form gör läsaren till aktör. Intressant, men än en gång: krångla inte till det.
De flesta spänningsromaner är skrivna i tredje person preteritum. Oftast spelas historien upp utifrån flera olika personers perspektiv. Det är en form som gör en allvetande berättarröst onödig. Du kan förse läsaren med precis så mycket information som du önskar genom att portionera ut den genom olika personers ögon.

Men just detta sista är viktigt. Den form de flesta spänningsromaner är skrivna i är inte bara tredje person preteritum, utan begränsad tredje person preteritum. Varje scen – ibland hela historien – berättas utifrån en persons begränsade perspektiv. Det är genom den personens öron och ögon som allt i scenen uppfattas. Ibland ser man hur författare – även kända – beskriver sin perspektivgivande karaktär på ett sätt som kräver en allvetande berättare. Gör inte det! Din text blir mycket bättre om du låter läsaren förstå världen i din berättelse genom din perspektivgivande karaktärs ögon.

Jag-perspektivet skiljer sig egentligen inte från han/hon-perspektivet. Men så vida du inte har både ett jag och ytterligare perspektiv i form av tredjepersonskaraktärer, blir din berättelse begränsad till ett perspektiv. Det är inga svårigheter i en novell, men kan bli utmanande om du tänker skriva en spänningsroman. Däremot är jag-formen utmärkt för kortare textövningar. Det kan också vara värt att notera att berättelser i första person presens är ganska ovanliga. Många läsare upplever nog det som ovant och lite konstigt, helt enkelt. Men det finns romaner som skrivits i den här formen. Hungerspelen exempelvis, och den har ju sålt rätt bra…

Tre huvudregler

• Var försiktig så att du inte får för många perspektiv. Läsaren orkar inte hålla reda på hur många karaktärer som helst. Om du har fler än 3-4 perspektivgivande karaktärer kan det bli rörigt. Du kan underlätta för läsaren genom att ge dina karaktärer särskiljande egenskaper.
• Blanda aldrig olika perspektiv i samma stycke och helst inte i samma scen. Det är i grund och botten orimligt att läsaren kan höra vad båda personerna i en dialog tänker om den andre. Om du vill bryta denna regel, se till att du vet vad du gör.
• Stephen King låter oss lära känna ett par personer väldigt väl i inledningen av Mr Mercedes. Sida upp och sida ner på typiskt King-manér. Sedan tar han livet av dem – och själva huvudstoryn tar vid. Då lade jag ifrån mig boken. Det dröjde ett år innan jag tog fram den igen och läste klart. Det är jag glad för, det visade sig vara en bra historia. Men så här ska man inte behandla läsarna. Ödsla inte läsarens tid och uppmärksamhet på karaktärer och perspektiv som inte kommer att spela någon större roll i din berättelse.

Dags att öva.
Skriv en scen på omkring 300 ord. Du kan använda uppslagen som jag gav i lektion 1 eller exempeltexten i lektion 3. Skriv i begränsad tredje person preteritum. Var noga med att hålla dig till vad din perspektivgivande karaktär kan förnimma och veta. Kopiera texten till ett nytt dokument och redigera den till jag-form. Läs och jämför.

Länk till författarskolans huvudsida

Länk till lektion 1

Länk till lektion 2

Länk till lektion 3