Publicerad i SKD 20080906

I sitt försvarstal anger Lars Jansson två olika siffror, utan att vara medveten om det, över bruttokostnaden för invandrarna och gör flera vilseledande jämförelser.

Fel, fel, fel. Jansson förlitar sig på att vi ska acceptera hans siffror utan granskning. Men att allt inte stämmer är uppenbart. 

För det första, hans bedrägliga jämförelser. Jansson använder sig av vilseledande jämförelser när han ställer sina siffror mot den etablerade och erkända forskningen – framför allt professor Jan Ekbergs – som anger nettokostnaden för befolkningsgruppen invandrare till 20-40 miljarder, eller, enligt Jansson, per år och person med utländsk bakgrund c a 17000 kronor. Det måste vara fel, hävdar Jansson, för han vet att summan ska var 150 000 kronor. Detta är vilseledande. Ekbergs nettosiffra ska jämföras med Janssons nettosiffra, inte hans bruttosiffra. Janssons nettosiffra är 123 miljarder eller utslaget per person med utländskt ursprung 68 000 kr. Janssons siffra är tre till fyra gånger högre än Ekbergs, inte nio gånger högre, som Jansson försöker få oss att tro. 

För det andra. Det går att visa med hans egna siffror att hans beräkningar inte går att lita på. Jansson skriver att bruttokostnaden för invandrarna uppgick till 240 miljarder kronor. Emellertid hävdar han samtidigt, som vi sett, att invandrarna kostar 150 000 kronor per år och person. Men 1,8 miljoner personer – Janssons egen siffra – multiplicerat med 150 000 är 270 miljarder. Vips så har bruttokostnaden för invandrarna ökat med 30 miljarder, från artikelns början till dess slut! Det inger inte förtroende. Vem vet vilken summa han hamnat på om han fått fortsätta ytterligare en sida? 

Det är inte att förvånas att hans metod och slutsatser avvisas av en samlad ekonomkår. Professor Jan Ekberg skriver att det är ”uppenbart att han dubbelräknar. En post i hans beräkningar är inkomstförluster som skulle uppkomma genom den svåra arbetsmarknaden för invandrare. Men dessa förluster har ju Jansson redan tagit hänsyn till vid beräkning av offentliga transfereringar”. Professor Eskil Wadensjö instämmer i kritiken och så gör docent Lars Behrenz som säger att Jansson ”räknar fel så det sjunger om det”. Skattebetalarnas förening visar, slutligen, i en rapport (Vad kostar invandringen? Sakine Madon, Anja Fridholm) att justeras Janssons nettosiffra för dubbel- och felräkningar hamnar man mycket nära Ekbergs beräkningar.

Nåväl, Jansson har fel, och står ensam mot den samlade nationalekonomiska expertisen. Men 20-40 miljarder är mycket pengar det också. Sant. Men summan utgör inte kostnaden för invandring, vilket Ekberg ej heller hävdar, utan för arbetslöshet, diskriminering och etnisk skiktning av klassamhället. 

Det är orimligt att invandrarna ska bära hundhuvudet för att de i snitt har jobb med lägre löner än svenskarna och är diskriminerade. Överhuvudtaget är det absurt att tala om en kostnad för den som är lågbetald. Det resonemanget skulle ingen acceptera om det rörde svenskar. 

Slutligen, hur är det med Janssons akademiska meriter? Just för att inte diskreditera Jansson, skrev jag inget i min förra artikel om vad dåvarande prefekt Olov Olson vid Janssons gamla arbetsplats sagt om honom till tidningen Expo (3/2002): ”I verkligheten hade Lars Jansson under 1980-talet en vikarierande tjänst som universitetslektor. Ett ansträngt personalbehov gav honom tjänsten trots att han saknade behörighet.” Till mig säger Olson att ”såvitt jag vet har han inga vetenskapliga meriter om invandringens ekonomi”, vilket i sammanhanget är rätt viktigt.