Publicerad i SKD 20090203
Keynes har åter kommit på modet. Det brukar vara så varje gång det är ekonomisk kris. 
Till och med en av våra mest namnkunniga högerekonomer – Assar Lindbeck – pläderar nu för en expansiv finanspolitik. Det kan komma att krävas, skriver Lindbeck, budgetunderskott på 3-5 procent av BNP per år för att upphäva hälften av det produktionsbortfall, som många analytiker räknar med för de kommande två åren. 

Skälet är enkelt. När världsekonomin kollapsar och den inhemska efterfrågan faller, då har vi att välja mellan tvåsiffrig arbetslöshet eller att underbalansera budgeten för att motverka efterfrågefallet. 

Om inte den offentliga sektorn förmås stoppa uppsägningar, den privata konsumtionen stimuleras och investeringarna ökar riskerar krisen att utvecklas till en depression. Ett av problemen är att utgiftstaken i statsbudgeten begränsar möjligheterna, att bedriva en sådan expansiv politik. Därmed blir dessa regelverk inte stabiliserande som det var tänkt, utan destabiliserande och riskerar på sikt att leda till sämre statsfinanser. Den som väljer att försvara utgiftstak och låga underskott i dagsläget accepterar massarbetslöshet. 

Ett av skälen till att det går så knaggligt för socialdemokratin finns förmodligen i detta. Istället för att gå på offensiven mot regeringen med keynesiansk politik, har man låst sig vid godtyckliga budgetregler, samtidigt som man accepterat merparten – i pengar räknat – av regeringens ekonomiska politik. 

Det som skulle behövas är tre omfattande åtgärder. Det bästa sättet att via finanspolitiken stabilisera ekonomin är genom s k automatiska stabilisatorer, d v s sådana utgifter som ökar av sig själva när ekonomin går sämre. Den enskilt viktigaste är a-kassan. Ju lägre ersättningsnivå och tak, desto mindre stabilisering. Alltså, höj taket till omkring 30 000 kr och höj ersättningen till 90 procent utan nedtrappning. Det är ekonomiskt klokskap att göra så och mycket effektivare än inkomstskattesänkningar. Vidare, se till att kommuner och landsting inte börja säga upp folk. Öka således statsbidragen och inför uppsägningsstopp. Slutligen, lyft ut investeringarna ur de budgetbegränsningar som gäller för övriga av statens utgifter. Det finns inga skäl att låta investeringar, som ökar tillväxtmöjligheterna på sikt, styras av ett strikt kameralt tänkande.

Har vi råd att arbeta? frågade Ernst Wigforss. Den oreglerade marknadsekonomin ger, så fort krisen står för dörren, ett nekande svar. Det är just därför som staten måste träda in och stimulera och reglera ekonomin. Synd bara att de enda som inte är keynesianer i dag är de som har makten: Anders Borg och Thomas Östros. Men frågan är vem som förlorar mest på detta? Den finansminister som driver upp arbetslösheten till tio procent för att han är för rädd för att agera? Eller den vänsteropposition som lyckas med konststycket att hamna till höger om Assar Lindbeck?