Publicerad i SKD 20090317
SEB:s koncernchef Annika Falkengren är ”ledsen”. Det blev ”väldigt fel”, säger hon och ber om ursäkt. Men det är oklart om hon ber om ursäkt för beslutet som höjde hennes lön med två miljoner från den redan perversa nivån på sju miljoner eller för att det blivit en sådan uppståndelse kring det hela? 

Hon tycks oförstående, men nuddar sedan vid problemets kärna när hon urskuldande tillägger att det faktiskt inte är hon själv som satt lönen. 

Om det hade varit det, då hade problemet varit mindre. Då skulle vi ha haft att göra med en enskild girigbuk, istället som det nu är. En grupp av girigbukar, vilka befolkar de svenska storföretagens styrelserum och som berikar sig på arbetande folks bekostnad. I så måtto är Falkengren en god representant för den privilegierade grupp som utgör den svenska kapitalistklassens toppskikt. 

Själva hävdar de att deras löner är marknadsmässiga, men marknaden för toppdirektörer utgörs av just denna privilegierade grupp. De är, högt räknat, ett par hundra personer, som när de sätter lönerna för andra, som har liknande befattningar, därmed också sätter lönerna för sig själva. 

Under de två senaste decennierna har i detta kapitalistiska toppskikt bonus blivit populärt. Förespråkarna hävdar att det leder till att direktörerna jobbar hårdare. Men jag har aldrig förstått hur det kan komma sig, att vi kräver maximal arbetsinsats utan bonus av exempelvis sjuksköterskor, medan toppdirektörer som tjänar tjugo gånger mer, kan avkrävas hårt arbete först om de också får fet bonus. 

Invändningarna är dock inte endast moraliska. Bonus är nämligen i bästa fall verkningslöst. I värsta fall skadligt. Snarare än att spegla direktörernas prestationer, följer bonusnivåerna vanligen den allmänna ekonomiska utvecklingen. Bonus mäter helt enkelt inte prestation och kan därför inte leda till högre prestation. Men om förespråkarna verkligen trodde på bonussystemet, borde de inte sluta vid att det är bra individuella prestationer som ger vinster, utan löpa linan ut och hävda att det är dåliga individuella prestationer som ger förluster. Så om direktörerna vill göra anspråk på vinster i form av bonus, är det inte mer än skäligt att de också får ta ansvar för förluster, med motsvarande avdrag på de fasta lönerna. För direktör Falkengren hade det blivit till att leva på blodkorv och potatis. 

Men viktigare är att vi vet att bonus leder till kortsiktigt risktagande, snarare än till vad som är bra för företagen på sikt. Man kan därför misstänka, att skälet till bonussystemens popularitet inte är en strävan efter att förbättra ledningen av företagen. Ty för detta ändamål är bonus kontraproduktivt. Snarare är dess utbredning en indikation på att den privilegierade grupp som styr landets storföretag inte först och främst drivs av att bygga företag, utan av att berika sig själva.